Morgonen den kom, och ännu en. Inget konstigt med det. Men tänk er hur en morgon , eller flera eftervarandraliggande (!) ser ut när man inte sover utan "vilar" sig igenom de drömlösa nätterna med svetten som en plastfilm kring kroppen. Jag sovtränar uselt.
Jag fick precis 5 rätt av 10 möjliga hos Expressen, och när man har flera av de symtom som tyder på kroniskt trötthetssyndrom ska man kontakta vården för utredning. Jag får samma resultat på seriösa sidor.
Trötta har väl alla varit, men den trötthet jag upplever nu önskar jag ingen för jag fungerar inte ett skit. Ett vrak som knappt lyckas borsta tänderna med rätt sida tandborsten, jag det. Det jag lider av har hur som helst pågått länge och är inte bra i någon form av bra. Efter mitt tidigare tröttinlägg fick jag en snabb kommentar från sköna Tingeling som verkligen vet vad jag talar om! Hon föregick mig med sin kommentar, och jag tackar för att jag slapp göra detta inlägg så typiskt Johbur-långt, för det är jag alldeles för trött för:
"Om det är något jag förstår så är det hur det känns att vara trött, att inte få sova. Übertrött låter mer än bekant, hjulet, cirkeln, vansinnet, hysterin, apatin. Gå till en läkare och skaffa dig sömntabletter - NU. Insomningstabletter eller lätt lugnande, vad som helst, bara du kan bryta det mönstret du kommit in i. Inget funkar när man inte sover. Inget..."
Mitt übertrötta vansinne har precis tagit Johbur-skalet på promenad för att stanna vid det lilla medicinaltarskåpet, där två år gamla sömntabletter låg på lur. Jag skakade på den fulla burken, ty någon som inte sov då heller bestämde sig visst för att lagra tabletterna istället för att sova på dem och tänkte kanske att de skulle få en friskare djupare effekt i det svala mörka skåpet efter en tid. Jag tänker nu ta en vällagrad, högst motvilligt och med mamma sjuksköterskans medgivande (ät inte gamla tabletter hörni!) och jag tänker sova...hela långa stunden som tabletten varar, och jag tänker vakna...på en starkare morgonkvist.
.
lördag 8 maj 2010
fredag 7 maj 2010
Imorgon skriver jag det här inlägget
Jag håller på med ett inlägg om trötthet, men är för trött för att skriva det.
Ögonlocken går som en vågrörelse på var sida om näsan som andas allt tyngre. Det konstiga med min trötthet är att ju tröttare, dessdå svårare har jag att sova! En sorts übertrötthet där jag kan sitta och stirra med mina egna böljande blå på inget, kapabel till inget.
När jag påbörjade mitt tillfälligt sparade inlägg om trötthet läste jag att tröttheten kan ha en triljard orsaker och jag måste därför gratulera den doktor som får äran att utreda min! Vi får hoppas att han/hon sovit.
Jag är inte kapabel till något mer än så och fortsätter därför mitt inlägg om stora tröttheten imorgon, om jag orkar. Varför jag alls skriver i denna stund är märkligt med tanke på att jag inget orkar. Radera är just en sådan sak. Publicera går fortare.
Berusad utan sprit.
Jetlag utan resa.
Imorgon skrift.
Nu vila.
.
Ögonlocken går som en vågrörelse på var sida om näsan som andas allt tyngre. Det konstiga med min trötthet är att ju tröttare, dessdå svårare har jag att sova! En sorts übertrötthet där jag kan sitta och stirra med mina egna böljande blå på inget, kapabel till inget.
När jag påbörjade mitt tillfälligt sparade inlägg om trötthet läste jag att tröttheten kan ha en triljard orsaker och jag måste därför gratulera den doktor som får äran att utreda min! Vi får hoppas att han/hon sovit.
Jag är inte kapabel till något mer än så och fortsätter därför mitt inlägg om stora tröttheten imorgon, om jag orkar. Varför jag alls skriver i denna stund är märkligt med tanke på att jag inget orkar. Radera är just en sådan sak. Publicera går fortare.
Berusad utan sprit.
Jetlag utan resa.
Imorgon skrift.
Nu vila.
.
söndag 2 maj 2010
Då börjar man undra vad som händer inombords
Förvirrad i en vår som bara blir grönare och skönare. Vet inte var jag ska göra av mig eller riktigt hur det är med mig. En dag upp, två dagar ner och när jag befinner mig i antingen eller gör jag det med besked. Jag verkar sakna växlarna emellan. De mellan 1 och 5, om man räknar växlarna på min vackra Skeppshultare. Har ni försökt cykla en långtur med bara den tyngsta och den lättaste växeln någon gång? Man blir trött.
Våren gör sådär med människor har jag förstått. Förvirrar och ställer till det. Tröttar ut. Många får depressioner. Jag förstod aldrig det där. Jag blev alltid kär! Då, när vårarna var glädjen och hoppet och allt det nya som doftade fägring. Mina brukar bjuda på långa kvällsvarma leenden, men inte den här. Visst ser jag sipporna i backarna stå och känner värmen, ser ljuset. Visst spritter det i benen ibland, men snart är förvirringen där. Det känns inte som förr, men å andra sidan hur skulle det...
Pre psy kos.
Samtidigt som min vår förvirrar och bjuder nya sätt att finna ord och vägar, ställer den till med fest! Jag var en ung Ingmar Bergman, som svor "för faan" omkring sig, och Kärleken var Borat på en skön maskeradfest med tema film. Förvirrad som jag var förstod jag inte att jag tackat ja till festen, än mindre klätt ut mig, och inte till Bergman! Om jag var Bergman, för det var jag tydligen med födelsemärket, baskern och gubbkläderna, borde väl maken svidat om till Döden i Sjunde Inseglet , för faan! Vi skrattade åt saken men gav döden ledigt för en stund. Festen hade väckt liv i något av mitt gamla jag och jag började inse vad som egentligen händer inombords.
Jag skulle tillfriskna, nu såg jag det tydligt, bara jag överlevde den vackra förvirrande vårkvällen...
Våren gör sådär med människor har jag förstått. Förvirrar och ställer till det. Tröttar ut. Många får depressioner. Jag förstod aldrig det där. Jag blev alltid kär! Då, när vårarna var glädjen och hoppet och allt det nya som doftade fägring. Mina brukar bjuda på långa kvällsvarma leenden, men inte den här. Visst ser jag sipporna i backarna stå och känner värmen, ser ljuset. Visst spritter det i benen ibland, men snart är förvirringen där. Det känns inte som förr, men å andra sidan hur skulle det...
Pre psy kos.
"Att vara prepsykotisk innebär att man har svårare att tolka och förstå upplevelser. Alla känslor blir starkare. Man får ett ändrat tankeflöde och man får ett nytt sätt att finna ord. Då börjar man undra vad som händer inombords. Den kan gå över snabbt men kan också pågå i flera veckor." (Om Schizofreni)
Jag kom att tänka på termen för det är lite så jag känner, tillsammans med en hjärtklappande ångest , och lite framtidstro. Visste ni att alla som varit förälskade varit prepsykotiska! Det och mycket mer fick jag lära mig under en bemötande-kurs på Göteborgs Stadsmuseum för en tid sedan.Samtidigt som min vår förvirrar och bjuder nya sätt att finna ord och vägar, ställer den till med fest! Jag var en ung Ingmar Bergman, som svor "för faan" omkring sig, och Kärleken var Borat på en skön maskeradfest med tema film. Förvirrad som jag var förstod jag inte att jag tackat ja till festen, än mindre klätt ut mig, och inte till Bergman! Om jag var Bergman, för det var jag tydligen med födelsemärket, baskern och gubbkläderna, borde väl maken svidat om till Döden i Sjunde Inseglet , för faan! Vi skrattade åt saken men gav döden ledigt för en stund. Festen hade väckt liv i något av mitt gamla jag och jag började inse vad som egentligen händer inombords.
Jag skulle tillfriskna, nu såg jag det tydligt, bara jag överlevde den vackra förvirrande vårkvällen...
Detalj från min lätt psykotiske bordsgranne, "Samuel L. Jackson", som berättade att han fått IVF-tvillingar, men inte utan problem...
Bergman lever vidare...
(ingmarbergman.se)
tisdag 20 april 2010
Istället för tabletter
När Ruth och Astrid försvann (då hade de på sin höjd försvunnit, inte dött) blev texter otroligt viktiga. Nästan övernaturligt viktiga. Var texterna bra kunde de dämpa den värsta ångesten när jag höll mig koncentrerad mitt i ett livgivande stycke ordkonst. Så fort jag slutade läsa eller skriva var det över mig igen...mitt undermedvetnas försök att få mig att förstå att jag aldrig skulle uppleva mina döttrar igen. Inte ens deras död! Så jag samlade citat, artiklar, böcker, dikter, musiktexter, medicinska rapporter och forum-inlägg...som jag intog istället för att skära mig, istället för tabletter.
Idag fann jag några av dem i en mapp på lilla "knähunden". En övergiven mapp innehållandes mängder av vällagrade citat ur mitt hjärtas svarta arkiv. Lappar lades på högar i skåp och under, på fönsterbrädor och i kuddvar, på olika datorer och med pilar till nya citat och egna förvirrade tillägg och tankefragment. Kanske samlade jag minnen. Kanske förträngde jag. Kanske var raderna det enda som fanns kvar efter att jag dött av sorg. För jag var verkligen död och mina döttrar försvunna, så mycket visste jag, och att jag hamnat i helvetet.
Ur textsamlingen finner jag några rader som fascinerade mig, och jag minns precis vad jag såg, precis hur jag tänkte och precis hur det kändes i mörkret omkring mig...
---
Elliott: "-Vi förlorade ett barn förra hösten. I elfte veckan. Man kan inte begripa vart det tar vägen. Ibland får jag en känsla av att det sitter på mina axlar här, men jag kan inte se det. Det är som en pytteliten tyngd strax bakom nacken, som en doft jag känner igen."
Mitt ansikte är uttryckslöst, det stämmer inte med kaoset inuti. Det borde ha stora sår och blåmärken, det borde blöda. Det borde se betydligt äldre ut.
(Ur En himmel för Elliott av Katarina Danielson)
---
" Det finns människor som har nycklar till oss själva. Som kan låsa upp rum som vi alltid burit inom oss, men där vi inte varit tidigare."
"Det var dessutom mareld i vattnet, så att jag kunde sitta på bryggans badtrappa och sparka glitter ur det mörka vattnet under mig, samtidigt som jag hade stjärnornas glitter och universums svarta ocean över mig."
(Ur Musselstranden av Marie Hermanson)
---
"Kanske är den här världen en annan planets helvete". (Aldous Huxley)
---
”Tiden läker alla sår” är ett exempel på en myt som får oss att tro att vi kommer att må bättre bara vi låter tiden gå. Vi känner till människor som väntade i 20-30 år eller längre utan att må bättre. Tvärtom fördjupades deras smärta."
"Omgivningens reaktioner kan ofta sammanfattas i följande punkter:
* De vet inte vad de ska säga
* De är rädda för våra känslor
* De intellektualiserar och ger svårföljda råd
* De lyssnar inte på oss
* De försöker byta samtalsämne
* De vill inte tala om döden"
(Svenska Institutet för Sorgbearbetning)
---
"minnen
två fingrar
stoppade i livets
mun"
(Valzhyna Mort: Tårarnas fabrik)
---
Och innan jag fann mappen idag ringde jag kommunen för att påbörja vår adoptionsutredning!
Idag fann jag några av dem i en mapp på lilla "knähunden". En övergiven mapp innehållandes mängder av vällagrade citat ur mitt hjärtas svarta arkiv. Lappar lades på högar i skåp och under, på fönsterbrädor och i kuddvar, på olika datorer och med pilar till nya citat och egna förvirrade tillägg och tankefragment. Kanske samlade jag minnen. Kanske förträngde jag. Kanske var raderna det enda som fanns kvar efter att jag dött av sorg. För jag var verkligen död och mina döttrar försvunna, så mycket visste jag, och att jag hamnat i helvetet.
Ur textsamlingen finner jag några rader som fascinerade mig, och jag minns precis vad jag såg, precis hur jag tänkte och precis hur det kändes i mörkret omkring mig...
---
Elliott: "-Vi förlorade ett barn förra hösten. I elfte veckan. Man kan inte begripa vart det tar vägen. Ibland får jag en känsla av att det sitter på mina axlar här, men jag kan inte se det. Det är som en pytteliten tyngd strax bakom nacken, som en doft jag känner igen."
Mitt ansikte är uttryckslöst, det stämmer inte med kaoset inuti. Det borde ha stora sår och blåmärken, det borde blöda. Det borde se betydligt äldre ut.
(Ur En himmel för Elliott av Katarina Danielson)
---
" Det finns människor som har nycklar till oss själva. Som kan låsa upp rum som vi alltid burit inom oss, men där vi inte varit tidigare."
"Det var dessutom mareld i vattnet, så att jag kunde sitta på bryggans badtrappa och sparka glitter ur det mörka vattnet under mig, samtidigt som jag hade stjärnornas glitter och universums svarta ocean över mig."
(Ur Musselstranden av Marie Hermanson)
---
"Kanske är den här världen en annan planets helvete". (Aldous Huxley)
---
”Tiden läker alla sår” är ett exempel på en myt som får oss att tro att vi kommer att må bättre bara vi låter tiden gå. Vi känner till människor som väntade i 20-30 år eller längre utan att må bättre. Tvärtom fördjupades deras smärta."
"Omgivningens reaktioner kan ofta sammanfattas i följande punkter:
* De vet inte vad de ska säga
* De är rädda för våra känslor
* De intellektualiserar och ger svårföljda råd
* De lyssnar inte på oss
* De försöker byta samtalsämne
* De vill inte tala om döden"
(Svenska Institutet för Sorgbearbetning)
---
"minnen
två fingrar
stoppade i livets
mun"
(Valzhyna Mort: Tårarnas fabrik)
---
Och innan jag fann mappen idag ringde jag kommunen för att påbörja vår adoptionsutredning!
söndag 18 april 2010
Vindar
Efter en stormig helg övergick luften i en klarblå mild bris med toner av rosa i horisonten. De gula sädesfälten vippade förväntansfullt mitt i den vår som jag hoppas kommit för att stanna. Kärleken var ute med katterna idag, en kvart var. Vi vänjer dem sakta, alldeles för sakta, vid ett snart uteliv. Men hur vänjer man en orolig matte vid tanken på att släppa sina hjärtans kära fluff utom syn- och räckhåll i den spännande vårvinden?
Jag mår både bra och dåligt. En svår ekvation. Men det är så det är mitt i en storm. Jag känner livet i mig och provtestar nya vingar samtidigt som armar och händer inte vet var eller vad de ska nå. Var vi ska landa. Vem vi ska vara eller bli. Det enda vi vet är varför och att svaret är måste.
Bra, det är när jag känner förändringens vindar i mitt nykorta hår. Jag jobbar, med hjälp av proffsig terapi, hårt med mig själv för att nå acceptans och samtidigt lära mig leva i nuet med tillförsikt och någon sorts flow. Jag har insett att jag får vara lycklig, trots att mina barn är döda! De slutar ju inte vara döda för att jag ständigt är nedstämd och orkeslös. Så jag är lycklig ibland och det är bra. Vissa dagar är jag till och med lite djupare lycklig än många andra, vill jag tro.
Bra är också att jag börjat lära mig sova. Sovträning pågår med varierat resultat. Jag skriver scheman över tider och procedurer kring det svåra sänggåendet och rapporterar utfallet till min terapeut. Jag skriver drömdagbok också. Ha, ha! tänkte jag när jag fick uppdraget. Dels då jag knappt sov och därmed aldrig nådde den fas där drömmar blir till, och om jag någon gång drömde en frekvens glömdes den i samma sekund som ögonen tvingades inta morgonljuset. Nu har jag börjat drömma igen.
Imorse drömde jag att två olika stora foster, alldeles vita och uppluckrade (som fingertoppar som varit för länge i vatten) i storlek med Ruth och Astrid spolades upp i en halvöppen plastpåse på stranden. Jag tog genast upp påsen och insåg att det ena barnet levde, eller halvlevde. Förskräckt slängde jag påsen i vattnet igen och såg bara hånfulla ansikten kring mig. Ingen där att lita på. De menade att det var så man tog hand om oönskade graviditeter nu för tiden. Inget att bry sig om. Varför jag kastade barnen tillbaka till sitt öde förstår jag inte. Jag mådde illa. Sovträning med resultat.
Dåligt är att familjen Saknad måste besluta en triljard saker inom loppet av en alldeles för flåsande framtid. Stora beslut, beslut som skakar våra grundvalar, beslut som leder till nya beslut, start och avslut, knäppa beslut, roliga, till synes oviktiga beslut och beslut som aldrig någonsin tar slut...och vi orkar inte. Gissa om beslut gillar att vänta! De pockar och tränger, tar plats och vill fram och vi orkar bara inte. Vi bråkar och trilskas, blir som barn. Och blir sams. Runt, runt, runt flyger vi kring våra överlevnadsförsök och hoppas att vi kan nå varandras händer och bli till för varandra igen.
Det är summan av tvära kast mellan vassa klippor och det gröna glittrande långt där nere. Det gör så jävla ont och är så jävla fantastiskt! Livet. En svår ekvation. Men det är så det är mitt i stormen.
.
Jag mår både bra och dåligt. En svår ekvation. Men det är så det är mitt i en storm. Jag känner livet i mig och provtestar nya vingar samtidigt som armar och händer inte vet var eller vad de ska nå. Var vi ska landa. Vem vi ska vara eller bli. Det enda vi vet är varför och att svaret är måste.
Bra, det är när jag känner förändringens vindar i mitt nykorta hår. Jag jobbar, med hjälp av proffsig terapi, hårt med mig själv för att nå acceptans och samtidigt lära mig leva i nuet med tillförsikt och någon sorts flow. Jag har insett att jag får vara lycklig, trots att mina barn är döda! De slutar ju inte vara döda för att jag ständigt är nedstämd och orkeslös. Så jag är lycklig ibland och det är bra. Vissa dagar är jag till och med lite djupare lycklig än många andra, vill jag tro.
Bra är också att jag börjat lära mig sova. Sovträning pågår med varierat resultat. Jag skriver scheman över tider och procedurer kring det svåra sänggåendet och rapporterar utfallet till min terapeut. Jag skriver drömdagbok också. Ha, ha! tänkte jag när jag fick uppdraget. Dels då jag knappt sov och därmed aldrig nådde den fas där drömmar blir till, och om jag någon gång drömde en frekvens glömdes den i samma sekund som ögonen tvingades inta morgonljuset. Nu har jag börjat drömma igen.
Imorse drömde jag att två olika stora foster, alldeles vita och uppluckrade (som fingertoppar som varit för länge i vatten) i storlek med Ruth och Astrid spolades upp i en halvöppen plastpåse på stranden. Jag tog genast upp påsen och insåg att det ena barnet levde, eller halvlevde. Förskräckt slängde jag påsen i vattnet igen och såg bara hånfulla ansikten kring mig. Ingen där att lita på. De menade att det var så man tog hand om oönskade graviditeter nu för tiden. Inget att bry sig om. Varför jag kastade barnen tillbaka till sitt öde förstår jag inte. Jag mådde illa. Sovträning med resultat.
Dåligt är att familjen Saknad måste besluta en triljard saker inom loppet av en alldeles för flåsande framtid. Stora beslut, beslut som skakar våra grundvalar, beslut som leder till nya beslut, start och avslut, knäppa beslut, roliga, till synes oviktiga beslut och beslut som aldrig någonsin tar slut...och vi orkar inte. Gissa om beslut gillar att vänta! De pockar och tränger, tar plats och vill fram och vi orkar bara inte. Vi bråkar och trilskas, blir som barn. Och blir sams. Runt, runt, runt flyger vi kring våra överlevnadsförsök och hoppas att vi kan nå varandras händer och bli till för varandra igen.
Det är summan av tvära kast mellan vassa klippor och det gröna glittrande långt där nere. Det gör så jävla ont och är så jävla fantastiskt! Livet. En svår ekvation. Men det är så det är mitt i stormen.
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
