Andras graviditeter, de som till synes bara blir och som leder till levande barn. De enda jag ser när jag är olycklig med andra ord. De är som ett knytkalas. Enkelt och smidigt. Det behövs inga större förberedelser och man kan sitta lugnt till ro och njuta av sällskapet ända in på småtimmarna. Efterrätten bjuder sig själv under jubelrop.
Mina graviditeter sker alltid mellan plus och minus. Start och stopp. Jag står som vanligt kvar på förlorarsidan och spekulerar kring meningen med livet när andra lever sitt. Jag förbannar, förlorar hopp och bitar av mig själv till varje tappat barn. Jag hänger mig åt avundsjuka och tar bittra citroner till kalaset.
Jag undrar var skammen kommer ifrån?
Efter Ruth och Astrids död vågade jag knappt slänga sopor av rädsla att bli upptäckt. Tom och misslyckad. Som om jag lurats med kuddar under tröjan: - Ta daaa, jag bara skojade! Så kände jag länge men hur eller varför skammen uppstod vet jag inte. Samma med blastocysten Glottis, efteråt kände jag mig både lurad och som en lurendrejare. Vad skulle svärfar tro när han ena dagen får besked om ett möjligt barnbarn och andra dagen ett missfall? Skulle alla orka de tvära kasten? Jag menar, nu igen! Plötsligt står andras potentiella känsloliv i fokus och det är helt absurt!
Jag tänker att jag kanske borde väntat med beskedet till efter den magiska v 12. Det är väl så de flesta gör? Men när behandlingen är ett faktum går svaret inte att dölja. Och varför ska man? varför väntar man? Är jag glad för en Glott i v 4+5 så kan jag väl få vara det och delge min glädje! Men samtidigt finns den oskrivna 12-veckors regeln med hänsyn till omgivningen. Tror gemene man att barn föds levande och friska per automatik från och med v 13?
Från minuten då Glottis fördes på plats blev h*n ett barn i en dröm, i en framtid, i ett lindrigare liv tillsammans med hundratals färgglada klossar. De där jämrans klossarna...när ska de bli våra?
”Ett barn blir ett barn i alla drömmar, i alla samtal om framtiden, i planerna, i barnvagnsinköpet, i den nya lägenheten, i varje framskridande vecka.
Ett barn blir ett barn i de synliga sparkarna på kvällarna, i den kompromisslösa kärleken från första början, från minuten man får reda på att man är gravid.”
– Ur ”Svarta vykort – En bok om tröst”
Ps. Calle skriver så bra om skam, bortviftad oro, mödravårds-klubben, idiotiska svägerskor och tystnaden efter ett missfall här.
