Jag är synnerligen glad för att så många läser om min saknad, sorg och ångest. Att ni vill ta del av den största händelsen i mitt liv, mina tappade flickor, och att ni genom att finnas där hjälper mig att hjälpa mig själv. Hålla händerna på styret och se mig omkring längs den vindlande vägen.
Jag är så tacksam!
Min blogg är fortfarande ful och saknar finnesser. Ful är den utan min vilje, för jag skulle älska att se den i ett annat sken* men saknar html-kunskaper. Finesser saknar den med vilje då jag vill att texten ska vara det primära, utan onödigt brus. Mer behöver jag inte. Men att ni är så många som bortser från fantasilösheten och avsaknaden av brus är en ära.
Snart ska jag besöka era sidor, ni som hjälper mig att leva lite bättre. Men först ska jag ta mig själv på minisemester. Tillbaks på måndag och förhoppningsvis ska jag orka lite mer med bloggen framöver...
*någon som vet? Nytt men enkelt...
lördag 22 augusti 2009
fredag 21 augusti 2009
Ångestfasen
Bloggledig och full av katt har jag saknat er och tangentbordet. Er mer och orden mindre. A till Ö har gömt sig bakom den andnödda ångest som drabbade mig i samband med de mjuka brödernas intåg. Intrång! För så har det känts från och till. Jag har sett mig instängd i ett rum, ett hus, ett kvarter, ett land där två katters väl och ve har hamnat över mitt eget.
De klarar sig
De klarar sig
De klarar sig
Jag har hört det nu. Men inte min ångest. Den kan aldrig veta att något alls klarar sig. Inget klarar sig egentligen men fram till det nalkande slutet kan jag älska och istället roa mig. Oroa mig om jag vill. Men vill jag? Det är frågan om valmöjlighet. Här eller där? Jag ska träna mig på här genom bröderna för där vill jag inte låtsas vara! Dessa veckor har handlat om att jag antingen lindrar min ångest genom att katterna flyttar, eller gör mig av med den genom att de stannar. Jag har en dragning åt svåra situationer och här har jag försatt mig i en som jag faktiskt kan förändra. Så de stannar och ödet får kväljningar.
Jag har tagit semester från mig själv vilket inneburit att bloggen stått tom. Dels då den riskerade att bli sprängfylld av kattinlägg och därför ändra riktning och dels då jag behövt leva utanför cyber ett tag. Bli mer av den jag var innan, den jag var med kärleken och den som tog sig för att upptäcka världen för att se att den var något att ha. Något att önska mer av. Det kräver numera stor koncentration och fullt engagemang. Jag har med förskräckelse sett den orimliga kattångesten ta över sorgen efter våra döda flickor, och så kan vi inte ha det! Katterna är värda alla kattinlägg i världen, och tro att det kommer fler (!), men bloggen är först och främst min och flickornas och den väldiga sorgens. Jag vill skriva för att berätta om den.
Kanske är min nyfunna ångest en sorgefas man glömt att tala om? Den där sista som väcker livet till ny morgon med en knäpp på näsan. Chockfasen överlevde jag med hjälp av sömntabletter och ett växelspel mellan apati och galenskap. Under reaktionsfasen projicerade jag mina varför och min ilska på vårdpersonal, läkare och oförstående omgivning. Jag stapplade mig sakta fram i ett liv som dött. Bearbetningsfasen innebar sjukskrivning då acceptansen över förlusten slog än hit än dit. Jag behövde få vila i det stora att inse hur annorlunda livet blivit och alltid skulle komma att vara. Nyorienteringen lämnade ärr att vara stolt över och jag började fungera tillsammans med andra utan hävd och med rakare rygg. En sargad rygg. En bra rygg. En rygg som höll. En jag tyckte bättre om i efterordet.
Ångestfasen vet jag ännu lite om. För lite för att påstå att den ens hör dit. Men ett är säkert. Den hårdtränar mina orediga grubblerier. Jag förväntar mig fara och förbereder mig på hot. Fryser mig illamående. Jag har ångest utan att veta varför och tar hjälp av två katter och en spikmatta för att hålla den på mattan. Oro och rädsla ska bli mod och rikedom.
Jag klarar mig
Jag klarar mig
Jag klarar mig
.
De klarar sig
De klarar sig
De klarar sig
Jag har hört det nu. Men inte min ångest. Den kan aldrig veta att något alls klarar sig. Inget klarar sig egentligen men fram till det nalkande slutet kan jag älska och istället roa mig. Oroa mig om jag vill. Men vill jag? Det är frågan om valmöjlighet. Här eller där? Jag ska träna mig på här genom bröderna för där vill jag inte låtsas vara! Dessa veckor har handlat om att jag antingen lindrar min ångest genom att katterna flyttar, eller gör mig av med den genom att de stannar. Jag har en dragning åt svåra situationer och här har jag försatt mig i en som jag faktiskt kan förändra. Så de stannar och ödet får kväljningar.
Jag har tagit semester från mig själv vilket inneburit att bloggen stått tom. Dels då den riskerade att bli sprängfylld av kattinlägg och därför ändra riktning och dels då jag behövt leva utanför cyber ett tag. Bli mer av den jag var innan, den jag var med kärleken och den som tog sig för att upptäcka världen för att se att den var något att ha. Något att önska mer av. Det kräver numera stor koncentration och fullt engagemang. Jag har med förskräckelse sett den orimliga kattångesten ta över sorgen efter våra döda flickor, och så kan vi inte ha det! Katterna är värda alla kattinlägg i världen, och tro att det kommer fler (!), men bloggen är först och främst min och flickornas och den väldiga sorgens. Jag vill skriva för att berätta om den.
Kanske är min nyfunna ångest en sorgefas man glömt att tala om? Den där sista som väcker livet till ny morgon med en knäpp på näsan. Chockfasen överlevde jag med hjälp av sömntabletter och ett växelspel mellan apati och galenskap. Under reaktionsfasen projicerade jag mina varför och min ilska på vårdpersonal, läkare och oförstående omgivning. Jag stapplade mig sakta fram i ett liv som dött. Bearbetningsfasen innebar sjukskrivning då acceptansen över förlusten slog än hit än dit. Jag behövde få vila i det stora att inse hur annorlunda livet blivit och alltid skulle komma att vara. Nyorienteringen lämnade ärr att vara stolt över och jag började fungera tillsammans med andra utan hävd och med rakare rygg. En sargad rygg. En bra rygg. En rygg som höll. En jag tyckte bättre om i efterordet.
Ångestfasen vet jag ännu lite om. För lite för att påstå att den ens hör dit. Men ett är säkert. Den hårdtränar mina orediga grubblerier. Jag förväntar mig fara och förbereder mig på hot. Fryser mig illamående. Jag har ångest utan att veta varför och tar hjälp av två katter och en spikmatta för att hålla den på mattan. Oro och rädsla ska bli mod och rikedom.
Jag klarar mig
Jag klarar mig
Jag klarar mig
.
fredag 7 augusti 2009
Mitt guld
Katterna slösar kärlek i varma vågor och jag...jag släpper loss ångest för dem att jaga! Med brödernas intåg blev allt så förbannat svårt igen. Jobbigt, härligt, jobbigt, mjukt tillsammans med en oro som återvänder likt en bumerang. Jag knockas när den slungar tillbaka och vill krypa ur mitt blåslagna fodral.
Ena stunden tar jag i hand på att inte överge bröderna. Det sker oftast när jag gråter och då pojkarna genast smyger intill med sina blöta nosar för att trösta. De känner min oro och spinner sin tröst. De gör det så bra! När jag sedan inser vad jag håller på med, att jag för mina hjärtan bakom ryggen med en annons jag inte ens kan stå för, då känns den plötsligt berättigad! För vilken fostermor är villig att lämna sina redan utsatta hjärtebarn i händerna på främlingar? Så gör man inte! De förtjänar ett hederligt hem.
Varför är jag då beredd att svika? Vi har haft bästa ängla-förälder-vännerna på besök i några dagar och de har hjälpt mig utreda de dåliga fasonerna. Jag är helt enkelt rädd att kissarna inte ska klara sig, bli olyckliga, och jag vill inte - orkar inte - ställas till svars för det. Jag orkar inte mer förluster även om jag vet att många återstår mig...dig...ju äldre vi blir. Kunde jag bara glädjas åt det vackra som sker på vägen fram till förlusten...
Jag har ett enormt kontrollbehov över situationer omkring mig och jag är van att kunna hantera dem. Med flickorna misslyckades jag. Två katter kan inte och ska inte kontrolleras och jag står naken och främmande inför deras bräcklighet. Den jag bestämt åt dem för att kunna hantera den. För att lura mig till att greppa det ogripbara. Den är falsk och de klarar sig undan döden till matte. Jag är deras största hot!
Ibland undrar jag om mina svulstiga känslor inför mjukvara alltid kommer höra samman med förlusten av våra förstfödda? Jag kan inte längre skilja på vad jag är ledsen för när eller varför. Flickorna är en enkel ursäkt...men jag får passa mig för att koppla hela min existens till den mest olyckliga omständigheten i mitt liv. Det finns omständigheter som inte lämnar mig med öppna blödande sår i en grop med hungriga vargar. Kanske är katterna en sådan? Och blöder jag inte överlever jag. Överlevnad är rikedom.
Jag borde skratta åt mitt guld!
.
Ena stunden tar jag i hand på att inte överge bröderna. Det sker oftast när jag gråter och då pojkarna genast smyger intill med sina blöta nosar för att trösta. De känner min oro och spinner sin tröst. De gör det så bra! När jag sedan inser vad jag håller på med, att jag för mina hjärtan bakom ryggen med en annons jag inte ens kan stå för, då känns den plötsligt berättigad! För vilken fostermor är villig att lämna sina redan utsatta hjärtebarn i händerna på främlingar? Så gör man inte! De förtjänar ett hederligt hem.
Varför är jag då beredd att svika? Vi har haft bästa ängla-förälder-vännerna på besök i några dagar och de har hjälpt mig utreda de dåliga fasonerna. Jag är helt enkelt rädd att kissarna inte ska klara sig, bli olyckliga, och jag vill inte - orkar inte - ställas till svars för det. Jag orkar inte mer förluster även om jag vet att många återstår mig...dig...ju äldre vi blir. Kunde jag bara glädjas åt det vackra som sker på vägen fram till förlusten...
Jag har ett enormt kontrollbehov över situationer omkring mig och jag är van att kunna hantera dem. Med flickorna misslyckades jag. Två katter kan inte och ska inte kontrolleras och jag står naken och främmande inför deras bräcklighet. Den jag bestämt åt dem för att kunna hantera den. För att lura mig till att greppa det ogripbara. Den är falsk och de klarar sig undan döden till matte. Jag är deras största hot!
Ibland undrar jag om mina svulstiga känslor inför mjukvara alltid kommer höra samman med förlusten av våra förstfödda? Jag kan inte längre skilja på vad jag är ledsen för när eller varför. Flickorna är en enkel ursäkt...men jag får passa mig för att koppla hela min existens till den mest olyckliga omständigheten i mitt liv. Det finns omständigheter som inte lämnar mig med öppna blödande sår i en grop med hungriga vargar. Kanske är katterna en sådan? Och blöder jag inte överlever jag. Överlevnad är rikedom.
Jag borde skratta åt mitt guld!
.
tisdag 4 augusti 2009
Jag har tänkt
I takt med att kärleken växt sig stark för de mjuka bröderna har ångesten slagit läger. I en vecka har den gått bärsärk inuti och jag har gråtit så fort katterna kommit på tal eller så fort de börjat spinna i mitt knä. Så fort jag har kastat ett ynkligt öga åt deras håll har jag fått panik och velat smyga källarvägen ut. Ont i bröst och mage. På helspänn och inte vetat. Bloggen har fått vänta.
Kanske låter det underligt? Det tycker i alla fall jag. Kissarna skulle bli ett roligt och lugnande inslag på vår väg mot ett levande barn och en helare själ. Istället har världen tippat över och jag har tänkt...
Jag har tänkt på den bundenhet husdjur innebär, vilket var en av anledningarna till mina återkommande kalla fötter kring åtagandet. Jag har tänkt att jag skulle lyssnat mer på min tveksamhet. Jag har tänkt på alla giftiga växter som fräter små katters svalg. Samtliga av våra är sådana växter! Och givetvis vill just våra katter knapra! Myten om de nio liven är bara myt när man är liten, ivrig och mjuk. Jag har tänkt på grannars råttgift och fortkörare och på vem som ska ge mat och kärlek till bröderna om vi adopterar och tvingas spendera några månader utomlands. Det hela går dåligt ihop.
Jag har tänkt på vår stundande IVF och hur risken för Toxoplasmos ökar med kattungar som blir utekatter...och där tänkte jag färdigt. Risken att drabbas är lika liten som den att få uppleva en tvillinggraviditet, prematur födsel med dödlig utgång, diabetes eller njursten. De blev alla vår verklighet men hur liten risken än är att smittas med viruset är det -blir det- en risk som tripplar vår oro om en ny graviditet finner oss. Behöver vi mer?
Jag har tänkt att allt det där borde vi tänkt på, och även om vi kände den vetskapen i periferin skulle vi tagit den till oss och synat den mindre naivt. Jag tänkte färdigt mellan dåligt samvete och växande kattkärlek. Nu finns Dexter och Charlie till vidare försäljning (!) och jag önskar labilt att ingen vill ha dem. Då tvingas de stanna för att visa att oro och rädsla måste övervinnas. I annonsen har jag satt skyhöga kriterier för ett eventuellt nytt hem, och med den har jag ångrat mig tillbaka igen. Det enda vi måste är att ge två fantastiska kissar ett värdigt kattliv med vind i pälsen, myror mellan klorna och en trygg famn att stanna vid.
Jag har tänkt på hur konstigt det är att inte klara av oron kring två katter men vara redo till tänderna för den oro ett levande barn skapar! Hur konstigt starka känslor de bringar. Jag får inte ihop mitt eget pussel. Men hur som helst och med eller utan måste min trasiga logik lagas igen. Jag ska släppa taget, om någon, något och på något slags vis...
(Tack för era fina kommentarer men i stundens kattvånda känner jag mig usel...hur lämnar man det här?)
Kanske låter det underligt? Det tycker i alla fall jag. Kissarna skulle bli ett roligt och lugnande inslag på vår väg mot ett levande barn och en helare själ. Istället har världen tippat över och jag har tänkt...
Jag har tänkt på den bundenhet husdjur innebär, vilket var en av anledningarna till mina återkommande kalla fötter kring åtagandet. Jag har tänkt att jag skulle lyssnat mer på min tveksamhet. Jag har tänkt på alla giftiga växter som fräter små katters svalg. Samtliga av våra är sådana växter! Och givetvis vill just våra katter knapra! Myten om de nio liven är bara myt när man är liten, ivrig och mjuk. Jag har tänkt på grannars råttgift och fortkörare och på vem som ska ge mat och kärlek till bröderna om vi adopterar och tvingas spendera några månader utomlands. Det hela går dåligt ihop.
Jag har tänkt på vår stundande IVF och hur risken för Toxoplasmos ökar med kattungar som blir utekatter...och där tänkte jag färdigt. Risken att drabbas är lika liten som den att få uppleva en tvillinggraviditet, prematur födsel med dödlig utgång, diabetes eller njursten. De blev alla vår verklighet men hur liten risken än är att smittas med viruset är det -blir det- en risk som tripplar vår oro om en ny graviditet finner oss. Behöver vi mer?
Jag har tänkt att allt det där borde vi tänkt på, och även om vi kände den vetskapen i periferin skulle vi tagit den till oss och synat den mindre naivt. Jag tänkte färdigt mellan dåligt samvete och växande kattkärlek. Nu finns Dexter och Charlie till vidare försäljning (!) och jag önskar labilt att ingen vill ha dem. Då tvingas de stanna för att visa att oro och rädsla måste övervinnas. I annonsen har jag satt skyhöga kriterier för ett eventuellt nytt hem, och med den har jag ångrat mig tillbaka igen. Det enda vi måste är att ge två fantastiska kissar ett värdigt kattliv med vind i pälsen, myror mellan klorna och en trygg famn att stanna vid.
Jag har tänkt på hur konstigt det är att inte klara av oron kring två katter men vara redo till tänderna för den oro ett levande barn skapar! Hur konstigt starka känslor de bringar. Jag får inte ihop mitt eget pussel. Men hur som helst och med eller utan måste min trasiga logik lagas igen. Jag ska släppa taget, om någon, något och på något slags vis...
(Tack för era fina kommentarer men i stundens kattvånda känner jag mig usel...hur lämnar man det här?)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
