För våra vänner

Sommarstorm

Det stormar och träden vrider sig i smärta. De gör allt för att hindra den pinande sommarvinden från att rasa. Men vindens framfart är grym och sanslös.

Idag höll en tvåårig pojke på att blåsa ner från en bro,
bort från sin mamma.

Idag skulle ett barn födas till världen,
bort från sin mamma.
Bort från sin pappa.
Bort från sin syster.

Bort händer alltid i samma dystra salar.

Ett barn som föds i sommarstorm.
En ängel som får ofrivillig luft under vingarna.
Upp, bort, och ändå här.
Aldrig, aldrig ensam.

.

Hål i verkligheten

Kl 08.18 i morse hade M:s bästa vän jobbat natten färdig och undrade om han ville ses i veckan, efterföljt av en sms-smiley.

Kl 11.22 samma morgon meddelade samme vän att nu var de i samma sits som vi.

Samma sits som vi...

Imorgon, tisdag den 2:e juni 2009, kommer ett efterlängtat barn att förlösas...det dog för några dagar sedan i en vacker mammas mage. 37 veckor gammal. Mamman och pappan kommer aldrig bli desamma igen. Aldrig.

Vi finns där för våra vänner, vi finns där för storasyster, vi finns där för liten som snart skall födas. Vi finns där, precis som de för oss...och oavsett...

Verkligheten skapar hål som aldrig någonsin kan lagas.

Kolmonoxid, nikotin och ilska

På uppföljning hos min diabetesläkare skulle bilen parkeras. Jag fann en sval plats undan de 27 sommarplusgraderna och kände mig nöjd och glad. Nöjd för skuggan då jag avskyr stark sol och glad för att det efter otaliga prover verkar som om min diabetes inte är av annan sort än en kvardröjande graviditetsdiabetes.

När jag pustade fram mot parkeringsautomaten skymtade en gravidmage fram mellan bilarna. Sådana registreras alltjämt med varierande känslosvallning. Den sysslade med något som jag anade var förbjudet. Jag tittade bort och låtsades att hon som bar magen hade plockat maskrosor. Men jag blev märkbart arg för att hon plockade maskrosor, jag blev märkligt arg av vad jag inte ville se. Hon rökte! Drog stora bloss på en fet cigarett! När hon och familjen på flera barn passerade mig, där jag stod och fullkomligt blängde, log hon sitt allra största skuldmedvetna leende mot mig och svassade undan med sitt förbjudna begär.

Jag stod kvar och stirrade tills ilskan hade genomsyrat varje por på min kropp. Jag blev så arg att jag hade svårt att behärska mig. Jag släppte alla mynt ur plånboken i automaten med följden att jag hade kunnat stå på parkeringen i ett dygn! Jag var så arg att jag svor så att förbipasserande stirrade på mig! Men jag, jag stirrade bara på henne...släppte henne inte ur blicken tills hon plötsligt vred sig obekvämt.

Hur i h-vete kunde hon med att röka med en så dyrbar last? Hur i h-vete kunde hennes graviditeter ändå gå vägen? Hur i h-vete kunde världen vara så grym att jag önskar henne mitt öde? Hur i h-vete kunde jag stå och bara se på? Och hur i h-vete oläglig var hennes passage framför just mig?

Oläget var ett faktum och jag minns alla de standardfrågor i början av graviditeten som rörde nikotin. Hur farligt det var och hur onödigt dess intag så självklart blev. Varför är inte ett växande barn motivation nog för vissa? Hur mycket är ett liv värt?

Jag blev så djävulusiskt provocerad av den galna mamman att det positiva diabetesbeskedet, att jag möjligen kan bli helt frisk, blev en piss i havet.

Mammornas dag

Jag har inte haft mycket till övers för den dag då alla mammor ska firas. Som liten firade jag glatt min egen mammas mammaroll med handplockade buketter från dikesrenen och tårta. Hon är fantastisk och alltid värd att firas! Men senare, när vår infertilitet gjorde skuggan över mor- och farfirandet lång började jag avsky dessa datum. Inte för att goda mammor och pappor inte är värda att firas, men för att det aldrig handlade om oss. Jag var avundsjuk och spyfärdig. Till och med dåliga mammor ägde dagen! Jag funderade allvarligt på att införa "ofrivilligt barnlösas dag" men visste inte hur jag skulle gå tillväga. Eller vem som skulle fira oss? Läkarkåren på Sahlgrenska? Till och med dåliga ofrivilligt barnlösa skulle äga dagen och jag la ner projektet.

2009 års mammadag passerade nästa utan att jag gav den en enda avundstanke, trots att jag är nybliven mamma till döda barn och bara finns i densamma som en parentes! Familjen Johbur på 8 personer samlades på vår mossiga gräsmatta och smaskade chokladjordgubbstårta, lekte och pysslade. Men innan tårtan ringde änglamamma Melissa och gratulerade på mors dag och jag misstänker att den vackra gesten gjorde dagen till en sådan att minnas. Hon kan verkligen konsten att få änglamammors trasiga moderskap att verka mindre trasigt och allt eftersom timmarna slog sig för bröstet kände jag mig märkligt stolt. Jag tittade på de nyplanterade träden och såg hur de frodades i solglimtarna från farbror Gran.

Jag älskar att vara mamma till våra Ruth och Astrid och känner mig äntligen värd att firas!