måndag 17 maj 2010

Ett ständigt böljande flöde

Terapin handlar om blod, tårar och svett. Man måste utmana sig själv för att ta sig till nästa steg, och nästa. För mig handlar det om att verbalisera mina smärtor och dess orsaker, våga berätta om och sedan titta på helvetet utifrån. Först små skrämda ögonkast och sedan med mer fokus i linsen. Jag ser hur det var, hur det verkligen är och jag får prata om hur det skulle ha varit men inte blev, hur det kan komma att bli...

Ibland ser jag för mycket och blir ledsen, för att uttrycka mig milt. Jag regregerar till en pytteliten variant av mig själv sådana dagar. Barnsliga kast mellan ilska, gråt och allehanda omogna utbrott i hemmets tysta vrå. Maken gör detsamma och ingen orkar torka upp den spillda mjölken. Vi är lika sorgset pyttiga samtidigt och förstör varandras sandslott. Sådana dagar undrar jag om barn är för oss. Vi som aldrig blir stora.

Terapin (jag på fredagar, Kärleken på torsdagar) handlar om att våga känna saker och vara i situationer där man aldrig tidigare varit. Gör man sig mottaglig blir den början på en oändlig resa. Förmodligen i en värld som blir allt grönare och friskare. Men det är långt till den där ljusa världen. För mig. Just nu. Resan går mest bakåt, kanske lite fram...och tillbaka igen och jag är frustrerad. Jag är en sådan som vill att allt ska gå snabbt. När jag bestämt mig. Och jag har bestämt mig.

Jag har överlämnat mitt själv med bagage till terapin och jag blöder, gråter och svettas. Men nu vill jag skratta, leva, orka och tro. Orkar gör jag inget vilket gör att jag lever dåligt och tror dess då mindre. Sover gör jag fortfarande med ojämnt resultat. Utan tablett ingen sömn och morgnarna därefter är jag monster. Ett som gråter, ett som trilskas eller ett som glor ilsket på de andra monstren ute på gatan. Alla blir monster för mig då. Jag försöker tänka att det är terapin som jobbar för mig, att det är bra vad ont som kommer ur mig, men jag är så trött på att se genom tårar, spela roller för min omgivning och att inte orka möta monstren därute.

Tiden läker inte alla sår utan det tiden gör som bäst är att gå. Det är tidens enda uppgift. Läkningen är min, med lite hjälp. Det är vad jag gör samtidigt som tiden går som spelar roll och vad jag gör av de där timmarna som avgör min läkning. Jag försöker ta kontroll över effekterna av det jag upplevt och ger sakta upp hoppet om en annorlunda gårdag samtidigt som jag försöker acceptera en annorlunda framtid. Terapin handlar om att våga allt det, men kanske mer om att hålla ut tills dess.

Den är blod, tårar och svett. I den ordningen och i ett ständigt böljande flöde.

.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hej! Känner så väl igen mig när du berättar om din terapi,vi har inte samma problem men just terapin känner jag så väl igen mig i.Mitt lilla råd till dig är att ta sömntabletterna varje kväll för du måste få sova för att orka med dagarna.Stora varma kramar till er båda.Lilla jag

Vida sa...

Önskar dig verkligen det där skrattet som nånstans lurar.. men jag hörde en gång att det finns ingen väg runt sorgen utan man måste gå igenom den och det där tror jag verkligen på...

Varm kram från Liv