Vindar

Efter en stormig helg övergick luften i en klarblå mild bris med toner av rosa i horisonten. De gula sädesfälten vippade förväntansfullt mitt i den vår som jag hoppas kommit för att stanna. Kärleken var ute med katterna idag, en kvart var. Vi vänjer dem sakta, alldeles för sakta, vid ett snart uteliv. Men hur vänjer man en orolig matte vid tanken på att släppa sina hjärtans kära fluff utom syn- och räckhåll i den spännande vårvinden?

Jag mår både bra och dåligt. En svår ekvation. Men det är så det är mitt i en storm. Jag känner livet i mig och provtestar nya vingar samtidigt som armar och händer inte vet var eller vad de ska nå. Var vi ska landa. Vem vi ska vara eller bli. Det enda vi vet är varför och att svaret är måste.

Bra, det är när jag känner förändringens vindar i mitt nykorta hår. Jag jobbar, med hjälp av proffsig terapi, hårt med mig själv för att nå acceptans och samtidigt lära mig leva i nuet med tillförsikt och någon sorts flow. Jag har insett att jag får vara lycklig, trots att mina barn är döda! De slutar ju inte vara döda för att jag ständigt är nedstämd och orkeslös. Så jag är lycklig ibland och det är bra. Vissa dagar är jag till och med lite djupare lycklig än många andra, vill jag tro.

Bra är också att jag börjat lära mig sova. Sovträning pågår med varierat resultat. Jag skriver scheman över tider och procedurer kring det svåra sänggåendet och rapporterar utfallet till min terapeut. Jag skriver drömdagbok också. Ha, ha! tänkte jag när jag fick uppdraget. Dels då jag knappt sov och därmed aldrig nådde den fas där drömmar blir till, och om jag någon gång drömde en frekvens glömdes den i samma sekund som ögonen tvingades inta morgonljuset. Nu har jag börjat drömma igen.

Imorse drömde jag att två olika stora foster, alldeles vita och uppluckrade (som fingertoppar som varit för länge i vatten) i storlek med Ruth och Astrid spolades upp i en halvöppen plastpåse på stranden. Jag tog genast upp påsen och insåg att det ena barnet levde, eller halvlevde. Förskräckt slängde jag påsen i vattnet igen och såg bara hånfulla ansikten kring mig. Ingen där att lita på. De menade att det var så man tog hand om oönskade graviditeter nu för tiden. Inget att bry sig om. Varför jag kastade barnen tillbaka till sitt öde förstår jag inte. Jag mådde illa. Sovträning med resultat.

Dåligt är att familjen Saknad måste besluta en triljard saker inom loppet av en alldeles för flåsande framtid. Stora beslut, beslut som skakar våra grundvalar, beslut som leder till nya beslut, start och avslut, knäppa beslut, roliga, till synes oviktiga beslut och beslut som aldrig någonsin tar slut...och vi orkar inte. Gissa om beslut gillar att vänta! De pockar och tränger, tar plats och vill fram och vi orkar bara inte. Vi bråkar och trilskas, blir som barn. Och blir sams. Runt, runt, runt flyger vi kring våra överlevnadsförsök och hoppas att vi kan nå varandras händer och bli till för varandra igen.

Det är summan av tvära kast mellan vassa klippor och det gröna glittrande långt där nere. Det gör så jävla ont och är så jävla fantastiskt! Livet. En svår ekvation. Men det är så det är mitt i stormen.

.