Utan förr eller senare

Jag orkar inte alla stolta *som vore vi de enda på jorden* - mammor och pappor till minikomlingar. Egentligen är de vanligast i världen! Jag orkar egentligen ingenting, men minst av allt föräldrar till levande barn, eller levande barn till stolta föräldrar. Inte nu. Lika mycket som deras lycka är just deras är vår sorg just vår, och där tror jag vi stannar. Förståelse och engagemang uteblir när världar flyter i olika rymder. Ni slipper, vi slipper, allt gott.

Jag var på IKEA idag, för den som inte redan förstått...

Inget ställe i världen får mig att känna mig så misslyckad som bland hundratals gravida under samma tak. Synd att de har så bra och billiga förvaringslösningar! Jag brukar förresten otippat vägra barnavdelningen, och tar hela långa vägen tillbaka till start och trappan ned till "spara och förvara". Jag vill också vara vanligast i världen, brukar jag tänka på sista steget och vänder blicken uppåt mot fiket där jag aldrig vill sitta.

Jag orkar inte alla grattis och glädjetjut! Nu har samtliga IVF- och DödaBarnSystrar blivit gravida, om de inte redan fött barn och väntar nummer två. Även om jag är tacksam att ljuset vänder för de som tagit sig igenom stora förluster blir jag förkrossad över att det aldrig händer oss! Jag är bitter, ful och fel och för andra är barnalstrandet en dröm som förr eller senare går i uppfyllelse. När den gör det vittnar samtliga om en större mening med livet. Min mening med livet, den förblir lite mindre om jag ska tro den lyckliga merparten.

Jag kan inte längre tycka att det är en bedrift att genomgå en eller två IVF:er innan barnet kommer. För tillslut kommer det, ett efter ett efter ett och förgyller de flestas liv. Alla dessa förväntansfulla graviditetsbesked...Visste ni förresten att 2000-talets stora boom är tre- eller fyrbarnsfamiljen! Själv har jag två katter och skulle gärna skaffa fler, och kanske finns det de som inget hellre önskar än just två katter, eller fler. Avsky mig då gärna! Vi flyter också i olika rymder.

Jag önskar jag var mer storsint, och kanske var jag det en gång, men jag har blivit en småsint bitterkärring som slår sig fri med jämna mellanrum. Jag vill inte bara ha dåliga erfarenheter av hur en graviditet slutar. Bilder av döda barn bakom ögonlocken. Men kanske är det den enda bild jag får? När andra lyckas måste någon misslyckas. Så ser verkligheten ut. Jag undrar ibland vad jag gjort för ont, och för vem? En martyr? Ett offer? Nej, jag är en mångårigt förtvivlad och därför arg människa i en påtvingad verklighet som kretsar likt en äcklig gam kring alla utvägar.

Jag var på ultraljud inför embryoåterföring nr 14 idag, för den som inte redan begripit...