Fragment ur en vargvintervecka

Torsdag 4: Att överleva dagen

I en dikt berättar Werner Aspenström om den sällsynta gråsparven som har ett stort projekt på gång, nämligen att överleva dagen och sedan natten, därpå ytterligare en dag. (ur recension till "Att överleva dagen: om fåglars sinnen och anpassningsförmåga"). Mitt stora projekt skiljer sig denna dag inte nämnvärt från gråsparvens projekt, att överleva en stund, och ännu en.

Första dosen ångest får jag på Fertilitetscentrum, mitt under ett närgånget ultraljud. Min livmoder brukade vara full av två trassliga tvillingflickor när jag såg den så nära senast, men nu var den alldeles tom och övergiven. Eländig och grundlurad. Jag drabbas av panik, förbannar mitt värdelösa fortplantningsorgan, och börjar gråta på parkeringen.

Andra kommer på IKEA (läs föregående inlägg). Där handlar det inte längre om viljan att överleva, mer om den att försvinna. Envis och i behov av förvaring tar jag mig ändå fram likt en ensam dominobricka petad och puffad i pilarnas riktning av gravidmagar och storfamiljer med pyttebebisar (nej, det fanns inga andra än just vi där). Jag smälter några av mina ofrivilliga härskare till pölar längs vägen, genom att möta dem med mina ledsna hundögon!

Tredje slaget kommer från ett ögonkast i almanackan. Den 4/2 var Ruth och Astrid beräknade. Mina sällsynta gråsparvar som inte överlevde natten... Jag undrar om det alltid kommer vara så, att flickornas datum ska göra sig påminda utan min direkta vetskap? Göra så ont!

Fredag 5: Mersmak

Nu ska jag äntligen få hjälp med att inte bara överleva dagen, utan lära mig leva den! Efter gårdagens ångest inser jag på större allvar vikten av min noggrant inbokade psykoterapi. Kl 13.00. Kvart i tar jag nervöst plats i väntrummet och kvart över förstår jag att jag är bortglömd. Ingen där. Förolämpad knackar jag på alla 5 dörrar samtidigt med mina 5 armar. Jag behöver prata, nu!!! Den snälla terapeuten ursäktar missen och jag gråter mig igenom en konstig och dyr halvtimma. Jag får mersmak.

Söndag 7: Stor kostym

Jag inser att jag lever med känslorna utanpå kroppen. En sfär som både skyddar och hindrar mig. Jag promenerade i den blåvita snön längs nya stigar, längre och längre in i skogen. Plötsligt stod jag öga mot gren med en björk vars arkformade grenar pryddes av hundratals gnistrande prismor. Den plötsliga solen lyste så perfekt genom ishängena, och i den lätta pudersnön från en gren jag stött till började jag gråta medan jag viskade allvar med den vackra vinterskogen.
Jag bär en alldeles för stor kostym!

Måndag 8: Carl-Anders

Blastocyst nr 14 eller15 från IVF nr 4 återförs till min livmoder. Av två nedfrysta 100-cellare överlevde en. Vi tog emot den magiska cellklumpen på rutin samtidigt som Kärleken berättade att en kollega kommit på det perfekta namnet för vårt önskade barn: Carl-Anders från Carlanderska! Vi skrattade och såg vår hjulbente son som hastigast skymta förbi i ögonvrån...

Onsdag 10: Vargavinter

10.00 - Möte med representant från Musik i Väst. Utan budget ingen musik...
14.00 - Deckarklubb. Nästan inställd då ledaren är allergisk mot kyla och måste stanna inomhus när temperaturen sjunker under -3. Tänk att samma år som en köldallergiker håller deckarklubb på biblioteket har vi en riktig vargavinter!

18.30 - Skrivcirkel. En av deltagarna ringer återbud. Hennes dotter har nyss fått tvillingar och har nu fem barn...hon måste hjälpa till...jag försökte men lyckades inte säga grattis, och svalde hårt innan jag tog på mig rollen som cirkelledare. Givetvis fick deltagarna prova på att skriva poesi! Uråldrig japansk sådan. Vi hade så roligt att klockan blev 21.00 på ett par minuter! Nästa träff ska vi skapa ett digert persongalleri med hjälp av dörrar och liknelser...

Fredag 12: Gripa efter strån

Jag tänker mycket på cellklumpen i magen. Jag bestämmer mig för att vara glad och upprepar likt ett mantra att "idag blöder jag inte, har inte missfall, och en liten blastocyst kan bli ett levande barn. Vårt barn." Jag tänker på symboler för kärleken. Rött för kärleken och rött som kraft och styrka. Jag kom på att jag bar röda trosor. Det måste ju betyda något bra! Jag tänker på de tabletter jag ordinerats sedan återföringen, Trombyl, i form av pyttiga små hjärtan. Det måste ju betyda något bra! Sedan ser jag att mina jeans har en broderad silverstjärna vid sidan av ena knät...en stjärna...det måste ju betyda något bra!

Söndag 14: Den sköra tråden

Hos mor och far. Jag blir ompysslad och bortskämd med OS, Schlager och kycklinggryta. Sover gott. Jag får lära mig att sticka två halsdukar på den opålitliga stickmaskinen. Mamma textilkonstnärinnan visar. De blir fina och jag är glad! Men någonstans mellan maska 64 och varv 1400 går något galet...

Jag börjar blöda.

.