De förgängliga Systrarna Körsbär

Om jag kisar ordentligt mot gatlyktan där de stora snöflingorna sakta dalar i små nedåtgående virvlar, kan jag drömma att det jag ser är de japanska körsbärsträden som släpper sina unga blommor för vinden...

Under behandlingstiden, som ledde till Ruth och Astrid, planerade jag och Kärleken inför våra drömmars resa - Japan under 3 fantastiska veckor!
Vi hade äntligen accepterat att IVF inte gav oss några barn, såg fram emot en adoption och riktigt kände vårt första barn ta plats i våra hjärtan. Innan dess skulle vi ut i världen och förundras. Vår sista IVF skulle genomlidas "därför att", och jag antar att det handlade om ett försök att bli färdig och en gång för alla bränna de procentfattiga chanser som fanns kvar.

Helst hade vi åkt till Japan under tiden för Hanami - blomsterskådningen - en av de viktigaste högtiderna i Japan som infaller under de vårdagar när körsbärsträden blommar och då hela Japan firar livet under trädkronorna. Vi kände oss starka och äventyrslystna. Fulla av förväntan. Men på grund av den överraskande tvillinggraviditeten med tillhörande komplikationer tvingades vi, häpna men glada, fira en alternativ Hanami här hemma.

Den kortlivade körsbärsblomman ses som en symbol för, och påminnelse om, det korta och vackra men förgängliga livet...I japansk estetik får blomman en att observera omgivningen, men den väcker även till att tänka på själva livets väsen, dvs. de olika skedena i blomningen...(Wikipedia)

Tvillinggraviditeten blev precis en sådan Hanami i förgänglighetens tecken. En frustrerande observation av livets dödliga flykt. Den blev vårt livs största resa in i ändligheten och dess obeständiga lyckorus, flyktig och odresserad. Inte minst andlöst spännande, livsomvälvande och oändligt vacker...

I Japan, under Bunka-Bunsei eran (ca1600-tal) skapades dockor av körsbärsträ i de skogsklädda bergen i norr under de många och långa vinternätterna. Hantverket gick i arv mellan generationer och dockorna skänktes som vänskaps- och kärleksgåvor. Varje docka fick sin egen design och signatur. De kunde heta Vårvind, Japansk aprikos och Lyckoblomma eller Fint väder, Tålamod eller Småtting. De kallas än idag för Kokeshi-dockor.

När jag tidigare i veckan hade stått en stund vid flickornas grav i det långsamma snöfallet, och både önskat och ångrat att resan inte blev av såg jag dem! Efter frys- och gråtattacker sökte jag skydd i närmsta butik, och där stod de! Den mindre framför den större tittade de på mig och nästan ville mig något. Resolut bad jag att få köpa de snedögda Systrarna Körsbär.

Där de nu står, i huset utan spjälsängar och med utsikt över snöfallet, påminner de mig om livets sanna väsen; det oändligt vackra och snabbt förgängliga.
Hur kort livet kan vara.

Tsubakinosato och Tsubomi
a.k.a Rutan och Lill-Astrid