Janusansiktet

De ord som skrivs här är en röntgenbild av en sörjande mor. De visar såren från den hand som slet ut min mage, mitt hjärta och fortsatte riva. Genom plåtarna och mellan raderna ser jag skepnaden av en vingklippt, svårt sårad ängel som springer över dimmiga marker utan chans att lyfta för att finna sina borttappade älsklingar. Dömd och förvirrad. För jag dog den där dagen!

På röntgenbilden syns även mina två ansikten, det som blickar framåt och det som ständigt kastar ett öga bakåt. Den romerska solguden Janus kunde öppna och stänga himlaljusets portar, men jag är bara en dålig replika. I framtiden finner jag hopp men ingen tro och i det förflutna, det som hände igår, finner jag mitt livs obesvarade kärlekar. Tro men utan hopp. Dörr utan nyckel.

Jag kastar en blick på min trasiga mage och ser att den slutat blöda. Mitt hjärta har återtagit sin puls och såren har bildat ärr. Mitt ena ansikte tar över sin roll som pajas och får mig att skratta, med avundsjuka blickar från det andra som vinklar sina bländande backspeglar. Jag tittar ofta i dem men hellre framåt för det finns ingen återvändo för döden. Ingen ursäkt.

Jag har skapat ett nytt normaltillstånd, ett som bär tillförsikt. För det finns heller ingen återvändo för hoppet och kärleken. Ingen ursäkt.

Julen 2008, 4 månader utan nyckel