Igår natt, vid tolv

Den gnistrande diamantsanden utanför dörren ligger vit och stilla. Annat var det igår natt, vid tolv. Då dundrade tunga snösjok från grannens tak i marken. Som små jordbävningar skalv de över grannskapet och väckte grannar och husdjur som förskräckta letade efter oljudet i de nyss svarta fönstergluggarna. Jag var vaken och den enda som sett vad som precis skett.

Av de nyvakna hade någon säkert haft mardrömmar efter en stor mängd hemgräddad pizza och en annan efter en drömgod juldessert. Någon kanske låg och drömde om en hästgård i Dalarna eller undrade varför mormor dricker så mycket och börjar slå. Någon flög säkert ett engelskt litet flygplan, högt upp i luften och jag...jag förlorade min svärfar. Igår natt, vid tolv.

Kärleken flög till minnenas land i morse och jag önskar jag var där. Med, hos och för honom. Ett stöd med ganska bräckliga armar, men ändå något.

Döden låter oss aldrig vila! Bara de döda själva finner stöd i dess armar och jag är avundsjuk. Den är en värld utan kartor och en trädgård full av minnen och smaker. Den är påfluget märkvärdig och lämnar ingen oberörd. En sista diamantflinga på tungspetsen i ett snöskred om natten är döden.

Igår natt, vid tolv, förlorade jag min svärfar och Kärleken sin älskade pappa. Vi var alla vakna.

.

Julbevis

Inga snälla barn, bara döda

Var inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där...

För cirka fem år sedan, när vår ofrivilliga barnlöshet fick sin förklaring, var julen ännu fylld med spänning. Vi kunde ju vara eller bli gravida precis när som helst! Övertygade om att i alla fall nästa jul få se en liten nykomlings tindrande ögon framför granen på julaftons morgon. Nästa jul passerade, och nästa...och jag blev rädd.

Min frånvaro här på sidan kan förklaras av en djupgående julångest som sakta men säkert startade för fem år sedan och som kring första advent i år tog rejäl fart för att nå sin kulmen kvällen innan julafton. Då hade jag hunnit bli så pass ensam och barnlös att offerkoftan tog rejäla stryptag. Att julen är barnens högtid stod mig upp i halsen och därför spydde jag saknad, förtvivlan och utanförskap under vårt snötyngda tak.

Julen är inte snäll. Det är en grym högtid när delar av familjen fattas och aldrig får se glitter i granar eller höra ljudet av tunga tomtesteg i knarrande nysnö. Kunde jag inte konsten att spela teater hade gårdagen behövt spenderas under täcket i min trygga säng, utan ficklampa i ett nedsläckt, stort och undrande hus. Där hade jag väntat på inbrottstjuvar med mitt lasso. Eller tomtejäveln. Här finns inga snälla barn, bara döda!

Julen är numera förknippad med drama, dramatik. Jag lyckades tillslut fira en sorts jul men endast efter manus och ibland glömde jag bort mig mellan raderna. Hjälpte till gjorde skumtomte-fudgen, familjen, två katter och en snarkande mops, den japanska utbytesstudenten Harouka som med stora ögon bevittnade showen, islyktor, snögubbar, Carl-Bertil Jonsson, nygamla retro-morgonrocken, sillen, nubben och julgubben.

Efter föreställningens slut gick jag ensam ut i mörkret och byggde snölykta i stilla fallande snö. Där placerades ett berest ängla-gravljus från den första julen utan Ruth och Astrid. Ledsen men något mindre ensam kände jag mig inte särskilt rädd för mörkret...ty jag har fått lära att ljuset vilar där.

Vårt dagliga snus giv oss idag

Hos familjen Saknad har veckan varit som lim i ögonen. Skållhet glögg över hjässan, glitter i svalget och is i blodomloppet. Oförmögen att skriva, tänka och älska.

Igår ville jag och M skiljas minst 4 gånger och minst 6 gånger dagligen har ett bråk sett chansen att frodas och härja. Vi skäms! Ruth och Astrid har två ynkliga vrak till föräldrar! När vi äntligen slutat med vårt dagliga snus har något värre tagit vid: bråk, ångest, hat, elakhet, galenskap...

Snusavvänjning liknas inte sällan vid heroinavvänjning.

Tänk er ångest över att klara sig i livet en timma till, att fortfarande vara vid liv när dagen blivit natt. Tänk er dubbelheten i insikten att efter 6 dagars snusfrihet vilja belöna sig med en snus. På allvar! I en blogg som behandlar sorgen efter två förlorade barn och sorgen i en ständig barnlöshet kan snusavvänjning som problem sticka i ögonen, men faktum är att det är svårt. Svårare än vad fantasin ges möjlighet att fantisera.

Snus innehåller: "nikotin, vilket är ett av de mest beroendeframkallande ämnen som finns. Människor kan få ett beroende lika starkt som vid heroin- och kokainmissbruk (kokain och heroin är stark narkotika)...Nikotinet stimulerar det centrala nervsystemet och många upplever att de kan koncentrera sig bättre och får lättare att koppla av...Snus är mer beroendeframkallande än cigaretter och innehåller många giftiga ämnen som gör att tandköttet fräts upp." (drogfritt.nu)

Jag har därför bestämt mig för att behålla mitt tandkött. Kvar att prova under läppen är färsk ingefära och om inte det fungerar "sluta-snusa-kurs" på sjukhuset...

(Imorgon berättar jag om min jul...hoppas er varit en gosig ullkofta över axlarna)

.

Prinsessan i den sovande skogen

Jag vet inte riktigt hur det är med mig! Stundom tycker jag livet är schysst och ömsom är det skit.

Vad gäller mig själv fysiskt är det skit i kvadrat. Vikten ligger på 53 kg (1,70 lång) och jag tvingas dagligen höra hur medlidande "tunn" jag blivit. Mager tänks det. Äter hon? Jag undrar hur frågeställarna skulle gilla mitt ärliga kontra? Någonstans är det alltid legitimt att kommentera en rasande vikt. Jag äter men min diabetes måste tas hänsyn till om jag vill spara min bukspottkörtel så länge det går. Och trots min matglädje lutar vikten nedåt vilket gör att min gamla klädgarderob säckar över den bit kropp som finns kvar och gör att jag känner mig främmande.

Trött är jag också. Jag har inte varit pigg en dag på över 3 år. Jag vet det för att jag minns tiden innan, när jag lade mig och sov en hel natt. En hel natt! Vaknade på samma sida fosterställning som jag lade mig. Flickornas död har inte underlättat, mer än till en början då jag sov för att glömma. Sömn har blivit en myt, något som sker i sagorna. Och tro mig när jag säger att jag önskar jag var Törnrosa. Mina morgnar är fysisk smärta och ständiga försovningar och jag önskar mig hellre i koma än tvingas upp ur sängen. Sant! Jag tänker tanken varje arbetsmorgon. Sova i hundra år...

Igår hade jag och Kärleken rådslag. Vi ska genomföra en omstörtande livsförbättring med start på fredag, imorgon (idag!). Vi skakade hand efter mötet och handslag är kontrakt! Vi ska göra det tillsammans. Ensam är svag när det kommer till snusavvänjning. Ensam är svag när det gäller mörka kvällspromenader. Ensam är svag när det handlar om monotona skitrutiner som måste brytas. Ensam är svag.

Jag förvånades över hur eniga vi var i våra beslut, när vi annars brukar vara på fel sida varandra. Jag förvånades över hur säker jag är på att lyckas, tillsammans. Glädjen till trots drömde jag svartsjuka mardrömmar om Kärleken, men idag är de bevis på min orubbliga vilja till förändring. Jag är livrädd. Lika mycket för att lyckas som att misslyckas.

När prinsessan fyller 101 ska hon sticka sig på en slända och dö. Innan dess ska hon leva i hundra år...