Igår natt, vid tolv

Den gnistrande diamantsanden utanför dörren ligger vit och stilla. Annat var det igår natt, vid tolv. Då dundrade tunga snösjok från grannens tak i marken. Som små jordbävningar skalv de över grannskapet och väckte grannar och husdjur som förskräckta letade efter oljudet i de nyss svarta fönstergluggarna. Jag var vaken och den enda som sett vad som precis skett.

Av de nyvakna hade någon säkert haft mardrömmar efter en stor mängd hemgräddad pizza och en annan efter en drömgod juldessert. Någon kanske låg och drömde om en hästgård i Dalarna eller undrade varför mormor dricker så mycket och börjar slå. Någon flög säkert ett engelskt litet flygplan, högt upp i luften och jag...jag förlorade min svärfar. Igår natt, vid tolv.

Kärleken flög till minnenas land i morse och jag önskar jag var där. Med, hos och för honom. Ett stöd med ganska bräckliga armar, men ändå något.

Döden låter oss aldrig vila! Bara de döda själva finner stöd i dess armar och jag är avundsjuk. Den är en värld utan kartor och en trädgård full av minnen och smaker. Den är påfluget märkvärdig och lämnar ingen oberörd. En sista diamantflinga på tungspetsen i ett snöskred om natten är döden.

Igår natt, vid tolv, förlorade jag min svärfar och Kärleken sin älskade pappa. Vi var alla vakna.

.

Julbevis

Inga snälla barn, bara döda

Var inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där...

För cirka fem år sedan, när vår ofrivilliga barnlöshet fick sin förklaring, var julen ännu fylld med spänning. Vi kunde ju vara eller bli gravida precis när som helst! Övertygade om att i alla fall nästa jul få se en liten nykomlings tindrande ögon framför granen på julaftons morgon. Nästa jul passerade, och nästa...och jag blev rädd.

Min frånvaro här på sidan kan förklaras av en djupgående julångest som sakta men säkert startade för fem år sedan och som kring första advent i år tog rejäl fart för att nå sin kulmen kvällen innan julafton. Då hade jag hunnit bli så pass ensam och barnlös att offerkoftan tog rejäla stryptag. Att julen är barnens högtid stod mig upp i halsen och därför spydde jag saknad, förtvivlan och utanförskap under vårt snötyngda tak.

Julen är inte snäll. Det är en grym högtid när delar av familjen fattas och aldrig får se glitter i granar eller höra ljudet av tunga tomtesteg i knarrande nysnö. Kunde jag inte konsten att spela teater hade gårdagen behövt spenderas under täcket i min trygga säng, utan ficklampa i ett nedsläckt, stort och undrande hus. Där hade jag väntat på inbrottstjuvar med mitt lasso. Eller tomtejäveln. Här finns inga snälla barn, bara döda!

Julen är numera förknippad med drama, dramatik. Jag lyckades tillslut fira en sorts jul men endast efter manus och ibland glömde jag bort mig mellan raderna. Hjälpte till gjorde skumtomte-fudgen, familjen, två katter och en snarkande mops, den japanska utbytesstudenten Harouka som med stora ögon bevittnade showen, islyktor, snögubbar, Carl-Bertil Jonsson, nygamla retro-morgonrocken, sillen, nubben och julgubben.

Efter föreställningens slut gick jag ensam ut i mörkret och byggde snölykta i stilla fallande snö. Där placerades ett berest ängla-gravljus från den första julen utan Ruth och Astrid. Ledsen men något mindre ensam kände jag mig inte särskilt rädd för mörkret...ty jag har fått lära att ljuset vilar där.

Vårt dagliga snus giv oss idag

Hos familjen Saknad har veckan varit som lim i ögonen. Skållhet glögg över hjässan, glitter i svalget och is i blodomloppet. Oförmögen att skriva, tänka och älska.

Igår ville jag och M skiljas minst 4 gånger och minst 6 gånger dagligen har ett bråk sett chansen att frodas och härja. Vi skäms! Ruth och Astrid har två ynkliga vrak till föräldrar! När vi äntligen slutat med vårt dagliga snus har något värre tagit vid: bråk, ångest, hat, elakhet, galenskap...

Snusavvänjning liknas inte sällan vid heroinavvänjning.

Tänk er ångest över att klara sig i livet en timma till, att fortfarande vara vid liv när dagen blivit natt. Tänk er dubbelheten i insikten att efter 6 dagars snusfrihet vilja belöna sig med en snus. På allvar! I en blogg som behandlar sorgen efter två förlorade barn och sorgen i en ständig barnlöshet kan snusavvänjning som problem sticka i ögonen, men faktum är att det är svårt. Svårare än vad fantasin ges möjlighet att fantisera.

Snus innehåller: "nikotin, vilket är ett av de mest beroendeframkallande ämnen som finns. Människor kan få ett beroende lika starkt som vid heroin- och kokainmissbruk (kokain och heroin är stark narkotika)...Nikotinet stimulerar det centrala nervsystemet och många upplever att de kan koncentrera sig bättre och får lättare att koppla av...Snus är mer beroendeframkallande än cigaretter och innehåller många giftiga ämnen som gör att tandköttet fräts upp." (drogfritt.nu)

Jag har därför bestämt mig för att behålla mitt tandkött. Kvar att prova under läppen är färsk ingefära och om inte det fungerar "sluta-snusa-kurs" på sjukhuset...

(Imorgon berättar jag om min jul...hoppas er varit en gosig ullkofta över axlarna)

.

Prinsessan i den sovande skogen

Jag vet inte riktigt hur det är med mig! Stundom tycker jag livet är schysst och ömsom är det skit.

Vad gäller mig själv fysiskt är det skit i kvadrat. Vikten ligger på 53 kg (1,70 lång) och jag tvingas dagligen höra hur medlidande "tunn" jag blivit. Mager tänks det. Äter hon? Jag undrar hur frågeställarna skulle gilla mitt ärliga kontra? Någonstans är det alltid legitimt att kommentera en rasande vikt. Jag äter men min diabetes måste tas hänsyn till om jag vill spara min bukspottkörtel så länge det går. Och trots min matglädje lutar vikten nedåt vilket gör att min gamla klädgarderob säckar över den bit kropp som finns kvar och gör att jag känner mig främmande.

Trött är jag också. Jag har inte varit pigg en dag på över 3 år. Jag vet det för att jag minns tiden innan, när jag lade mig och sov en hel natt. En hel natt! Vaknade på samma sida fosterställning som jag lade mig. Flickornas död har inte underlättat, mer än till en början då jag sov för att glömma. Sömn har blivit en myt, något som sker i sagorna. Och tro mig när jag säger att jag önskar jag var Törnrosa. Mina morgnar är fysisk smärta och ständiga försovningar och jag önskar mig hellre i koma än tvingas upp ur sängen. Sant! Jag tänker tanken varje arbetsmorgon. Sova i hundra år...

Igår hade jag och Kärleken rådslag. Vi ska genomföra en omstörtande livsförbättring med start på fredag, imorgon (idag!). Vi skakade hand efter mötet och handslag är kontrakt! Vi ska göra det tillsammans. Ensam är svag när det kommer till snusavvänjning. Ensam är svag när det gäller mörka kvällspromenader. Ensam är svag när det handlar om monotona skitrutiner som måste brytas. Ensam är svag.

Jag förvånades över hur eniga vi var i våra beslut, när vi annars brukar vara på fel sida varandra. Jag förvånades över hur säker jag är på att lyckas, tillsammans. Glädjen till trots drömde jag svartsjuka mardrömmar om Kärleken, men idag är de bevis på min orubbliga vilja till förändring. Jag är livrädd. Lika mycket för att lyckas som att misslyckas.

När prinsessan fyller 101 ska hon sticka sig på en slända och dö. Innan dess ska hon leva i hundra år...

Janusansiktet

De ord som skrivs här är en röntgenbild av en sörjande mor. De visar såren från den hand som slet ut min mage, mitt hjärta och fortsatte riva. Genom plåtarna och mellan raderna ser jag skepnaden av en vingklippt, svårt sårad ängel som springer över dimmiga marker utan chans att lyfta för att finna sina borttappade älsklingar. Dömd och förvirrad. För jag dog den där dagen!

På röntgenbilden syns även mina två ansikten, det som blickar framåt och det som ständigt kastar ett öga bakåt. Den romerska solguden Janus kunde öppna och stänga himlaljusets portar, men jag är bara en dålig replika. I framtiden finner jag hopp men ingen tro och i det förflutna, det som hände igår, finner jag mitt livs obesvarade kärlekar. Tro men utan hopp. Dörr utan nyckel.

Jag kastar en blick på min trasiga mage och ser att den slutat blöda. Mitt hjärta har återtagit sin puls och såren har bildat ärr. Mitt ena ansikte tar över sin roll som pajas och får mig att skratta, med avundsjuka blickar från det andra som vinklar sina bländande backspeglar. Jag tittar ofta i dem men hellre framåt för det finns ingen återvändo för döden. Ingen ursäkt.

Jag har skapat ett nytt normaltillstånd, ett som bär tillförsikt. För det finns heller ingen återvändo för hoppet och kärleken. Ingen ursäkt.

Julen 2008, 4 månader utan nyckel

Felis silvestris catus

Det doftar stearinljus och mandarin...eller clementin, vet ingen skillnad. Och avlopp. Från brunnarna i källaren eller det orensade tvättstället fyllt med katthår. Våra katter älskar vatten! Utanför dörren far en boll som låter pingis fram över nystädade golv, och jag förstår att bröderna som låter skapa ljudet och jakten njuter med full spänning. Jag ser framför mig de svarta sökande pupillerna, svansföringen, de eleganta hoppen och mungiporna som verkar dras uppåt som i små leenden.

Jag har haft djupa konversationer med en av kattbröderna under dagen. Med sina 32 muskler i vardera öra svarar mig Charlie alltid när frågan är rätt vinklad. Jag använder en mängd olika toner, med överdrivet dynamisk accent, när jag önskar en pratstund med min bästis och mest låter det som jag sjunger barnsliga ramsor, med barnförbjudet innehåll. Det har handlat om meningen med julfirande när man för länge sedan slutat tro på Tomten, Gud och Jesus, och inga troende barn har. Bara döda. Det har snackats om vitsen att önska presenter när jag kan köpa, och köper dem själv. Även färgen på årets julkort diskuterades. Jag sa brunt, han sa mrrouitt! Vitt med andra ord.

Bröderna Brothers är en välsignelse, om man tror på sådana. De är mjuka när vi behöver tröst, de är oförutsägbara när vi behöver spänning, de lämnar spår när vi känner oss ensamma och ger oss heltidsarbete vad gäller uppfostran. Där väljer många att bortse från att en katt behöver lika mycket engagemang som en hund! Vi har två, som mycket väl kan bli 20 år gamla om vi sköter dem rätt. I förbigående nämnde jag för Charlie att jag tycker den gamla myten om nio liv borde tas död på en gång för alla, och han svarade vad jag tolkade som "vi behöver ny status, en som låter förstå att vi, liksom barn och hundar, inte klarar att släppas vind för våg i ett allt mindre naturligt samhälle med farliga vägar, djur, fällor, gift, och elaka människor". Jag nickade instämmande och fingrade på ett par av de nyköpta kattböckerna.

Fönster och bord har nos- och tassavtryck som framträder i skenet av ljusstakar och stjärnor och jag tackar mina lyckliga stjärnor för dem. I sängen finner vi rosa lekisar mellan oss när vi vaknar. Det luktar varm nylekt päls och feromoner från hundratals varsamma revirpussar på hakan. Det doftar lim, kattmat, juletid, liv och kärlek.

Felis silvestris catus - tamkatt.


.

Nattugglan bekänner

Nej, jag har inte blivit bättre på att kommentera hemma hos andra sedan sist! Jag läser och begrundar så länge och noggrant att det tillslut blir för sent (om natten) för att svara. Jag läser hos en, kommer inget på...jag läser hos en annan, kommer inget på...och så går kvällar och nätter i sällskap med era fantastiska ord. Jag vill ju skriva något som betyder något, men i min stora pretention går något galet och istället blir det inget alls.

Ska tänka tvärtom nästa gång, för visst är det fantastiskt med bara en liten hälsning! Jag blir i alla fall glad! Det är alltså inte er, utan mig...

Hej så länge!

Kärleksbrunnar

Under en hel adventsvecka har behovet att skriva ersatts med kärlek x två. Minns ni låg- och mellanstadietiden så minns ni även att gatubrunnar med tecknet V betydde vänskap om man beträdde locken (man var givetvis tvungen att tänka på bästisens namn när man stod/gick där om bästisskapet skulle fortsätta eller alls slå in), att gatubrunnar med tecknet A betydde avbruten kärlek och att gatubrunnar med tecknet K betydde kärlek. Gällde även överfart med cykel, och då fick man tänka snabbt!

Under några svarta kvällspromenader i skenet av tindrande månhalvor, stjärnor och ljusslingor, har jag hamnat framför två K-brunnar utan att kunna bestämma mig för ett namn (ett skulle det vara på den tiden). Jag har blivit stående där två av två gånger med 5 olika namn och det tillåter inte reglerna! Jag har gått från den ena till den andra och tänkt att "mina kärlekar" skulle kunna stå som ett samlingsnamn. Det borde väl en regelrätt mellanstadiedomare godkänna? Meningen med K-brunnarna var sådan att den som gick där tillslut skulle få sitt livs kärlek, sin första och största...

Jag kunde bara tänka på kärlek i dubbla enheter: jag och M, Ruth och Astrid, katterna Dexter och Charlie...mina största men inte första kärlekar. Sedan funderade jag lite pinsamt över vitsen att ens stå där, jag som är vuxen nu och som redan uppfyllt livskärleks-kvoten. Kärleksbrunnar! Ju mer jag tänkte på saken insåg jag att varje kärlek uppfattats som "den första och största" i stundens och naivitetens hetta, och ju mer jag tänkte på det insåg jag att det inte måste vara slut på min dos av livskärlekar ännu.

Från ett K till ett annat tänkte jag vacklande tankar om en ny liten kärlek bortom julen, en som kanske komma skall genom ridån av utblåsta adventsljus och nyårets krutrök, en som jag önskar lägga till listan "mina kärlekar". Nr 6 utan inbördes ordning.

På den Lindbergska äppelduken

Mitt livs första adventsstake har funnit sig tillrätta på den röda Lindbergska äppelduken. Inga stakar har innan hållit måttet, eller så har jag inte brytt mig tillräckligt om dem. Ljus har tänts, men inte slaviskt den första, andra, tredje eller fjärde. Jag har slarvat med konventionerna och högtiderna har trillat på mig med blandade reaktioner, allt beroende på dagsform. Och alltid kopplade till vår outtröttliga barnlöshet. Det har saknats anledningar.

När döttrarna föddes fram i den multnande hösten, begravdes under den första snön och sörjdes över golven, då tändes ljus varje dag. Jag jagade ständigt efter de perfekta lyktorna och gav inte upp förrän de återfanns i ett avlägset land, i en by vid en sjö bland snöklädda berg. Jag började samla på lågor och lämpliga behållare.

Till minne av våra barn har ljuständningen fått en ny innebörd. Den är i alla fall viktigare för oss. När lågorna vinkar stannar vi upp och minns, känner in och träder i stillhet. Det är med större sinnesfrid Familjen Saknad startat ny tradition med hjälp av designad ljusstake på maskäten äppelduk, första, andra, tredje, fjärde. Oavsett barnen finns i livet eller dör ifrån oss startar de tankar kring kulturarv och traditioner som förankrar dem och får dem att höra samman, bildar ett kluster.

(Jag hade hellre köpt blöjor för pengarna...)

Dodge City

Det är svårt att i ord förklara livet efter döden. Det är svårt att i vilken annan form som helst förklara det. Enklare då att berätta att det faktiskt fortsätter. Livet slutar inte att vara ömsom snällt ömsom elakt och gamla som nyfunna känslor sveper obarmhärtigt in och ut genom dörrarna. Allt fortsätter utan att man blivit tillfrågad. De där dörrarna är svängdörrar i en västernfilm där jag sitter i ett mörkt hörn och observerar det dammiga tumultet. Utan hölster, utan hatt, utan häst. Men jag lever, och så länge det livet pågår finns det hopp. Varje gång dörren sparkas upp är det med nyfikenhet jag undrar om ökenvindarna fört min hatt över prärien för att äntligen landa på mitt spruckna blodiga bord.

Det är nog tur att vi slipper svara Livet på frågan om vi vill fortsätta. Jag tvingas gilla läget i det dammiga hörn där jag får alla delar av livet serverat på odiskade fat. Jag äter ändå och fokuserar istället på smakupplevelsen. Jag ser hur det vackra ljuset strilar fram i den högljudda lokalen och målar varma linjer på de snidade trädetaljerna, detaljer jag ser som för första gången, och jag har funnit mig tillrätta i skuggorna av samma ljus, blivit ok med det. Vet att det måste stå som kontrast mot det vackra.

Livet det bara fortsätter, på en dammig saloon längs en farlig järnväg. Jag kan inte fly och jag kan inte ta strid så det bästa sättet att förlika mig med djungelns lagar är att ta dem i hand och hoppas på medvind och snabba diligenser. Utan hölster, hatt och häst men med smörjt krås och nyfiken blick. Så länge jag inte blir tillfrågad fortsätter livet, och så länge jag slipper svara lever jag.

.

Jag skyller på Gud

Min lilla bärbara har legat medvetslös och under tiden har den stationära krånglat, då blir inte mycket skrivet...istället har jag dansat!

Inte så många vet att det bor en disco-diva i mig, som älskar att dansa och spexa så länge saknaden efter Ruth och Astrid hålls armen. Tror jag har dansat och showat sedan jag föddes, med och utan ficklampor och blinkande örhängen på föräldrarnas grantiljor, fritidsgolvets plastfogar och skolans hemmasnickrade scengolv. Komplicerade nummer de där... Då var det Herreys, Lili & Susie och Carola med 80-talets givna rörelsemönster. Ni vet, med utspridda fingrar framför ansiktet som en solnedgång och långa sidosteg med tvära vändningar och ett och annat golv-move.

Härom dagen fick jag och katterna ryck. De gick på tvären med kutiga ryggar och jag dansade moonwalk samtidigt som jag drog ett luftgitarr-riff framför Kärleken. Kommer inte ihåg vad som triggade det hela. Moonwalk i sig är svårt, men den som tränar med neonfärgade sockar hon lär! Att samtidigt spela luftgitarr är att sätta ribban väl högt. Jag blev minst lika förvånad som Kärleken och vi skrattade giporna ur oss! Det är uppfriskande att fortfarande överraska den man älskat i snart 8 år...

Ikväll fick jag ryck till Calvin Harris techno-electro-house-progressive-trance-låt (pju!): "I'm not alone". Jag kände mig plötsligt lite gammal, men svarade tillslut "ja" på Harris text: "Can you stay up for the weekend? And blame God for looking too old..."

Annat som får Johburs fötter att ta överraskande steg och se nödig ut:

Moloko: The time is now

Franz and Shape: Acceleration

A-HA: The sun always shines on Tv

The Knife: Silent shout

Silverbullit: Star

Pet Shop Boys: West and girls

Och ni?

Jag var där, men ändå inte

Fredag den 20:e blev lördag den 21:e, blev söndag den 22:e. Jag är sömnlös som jag brukar och på nätterna märker jag hur fort mina dagar har passerat. Som ett hungrigt nattdjur letar sina matgömmor letar jag ord som kan stilla mina tankar och skänka ro i mörkret.

Ett veckoslut har passerat utan att jag märkt det och vi som samlevt helgen har rört oss i ett töcken. De fyrbenta varelserna har haft diarré och sovit, de tvåbenta har haft magknip och sovit. Sovit, vilat, suttit och legat.

Idag tog vi oss samman för en tur till stora köpcentrat. Kärleken behövde finjacka och skjorta till ett viktigt möte och jag...jag som älskar att prova ytligheter gick några steg bakom. Jag var där men inte med, hungrig men inte jätte, trött fast jag borde vara pigg, nedstämd men lite busig. Minnesbilder av mamma och pappa på besök, vi som pryder en buske med ljusslinga, lämnar sänggavel hos bror, jag som säger förlåt när jag var dum, äter hallon med grädde, bilder som fladdrade märkligt förbi...

När söndagen blev kväll vaknade jag ur min helglånga dröm och insåg att den varit sann. Jag insåg också att det var i lördags för ett år sedan vi begravde våra döttrar! Bilderna från den dagen skapar bilder från ett helt år, och jag inser att det också passerat i ett sorts töcken. Jag fast ändå inte, vi men inte tillräckligt, tröstlösa men modiga, så levande men oändligt döda.

Jag minns men ändå inte...

Grannens hund som lekte i kylan









Ett leende i det plötsliga snöfallet









Hålet där vi strödde glitter












Änglaljuset och kortet












Att jag lyfte blicken mot solen









.

Under solens långa armar

Idag har jag smugit hålögd och nästan osynlig bland sjukhusrockar. Alla de ställen där jag, Ruth, Astrid och allt som oftast Kärleken, befann oss under graviditetens berg och dalar, där har jag varit idag. Ensam. Solen strålade värme på husryggarna och i entrén låg en stor mörkröd pöl som någon ovilligt lämnat efter sig.

Sjukhusbesöket föranleddes av att jag vänligt men bestämt bad om en missfallsutredning i veckan, och fick en! Jag tömdes på 5 rör blod. Där ska sökas eventuella brister i hormonbalans och immunsystem, kromosomavvikelser, fnurror i ämnesomsättningen och om mitt protein C är aktiverat. I så fall är det inte bra, och jag behöver veta!

Jag blev stående en lång stund framför Reproduktionsmedicin. Det väldiga övergångsstället tycktes suga mig mot den tornande trappan, men jag stod kvar och mindes. Jag minns överallt, hela tiden. Där blev Ruth och Astrid till. Då var vi mor och döttrar tillsammans, trygga i varandras blodomlopp. Plötsligt ville jag ha deras liv så som det skulle ha blivit, långsamt uppspelat framför mig. Med trappan som scen och flickorna själva i huvudrollerna. Små glänsande huvuden under solens långa armar.

Jag tvingades vända mot provtagningen med de blå "svampade" väggarna. Gravid i vecka 8-9 sov jag bort två timmar på de hårda rosa sofforna längst in i väntrummet, efter att ha druckit ett glas sockervatten på en halv minut. Tänk tre delar socker, en del vatten så förstår ni mitt illamående. Insulinresistensen skulle utvärderas och jag låg över gränsvärdet. Flickorna som små sockerkorn i magen. Jag gick per automatik mot den soffan idag, och där låg de! Täcket och kudden jag vilat mig och flickorna mot när jag fick mitt diabetesbesked. Där låg ingen nu. Jag vände och blinkade samtidigt bort en ensam tår.

Melankolisk och trött funderade jag över vårt stora äventyr och insåg att jag aldrig blir hel igen. Jag måste inte låtsas. Där människor tog sina kaxiga steg vek jag undan blicken och tänkte elakt. Jag halkade bakåt i sorgeprocessen för en stund. Först blev jag rädd men lät mig ändå falla, för sorgen gör alltid som han vill. Lika snart gick det över. Vad visste jag egentligen om de där kaxiga stegen? De kanske bara var steg, precis som mina. Blodpölen igen.

Där vi lämnade flickorna för sista gången var det skräpigt av utbrunna ljus och löven låg kletade mot gravstenen. Jag började rensa men plötsligt kändes stenen så naken. Jag klistrade fast löven mot stenkroppen igen och ägnade mig istället åt att följa de nedsänkta bokstäverna med fingret. Långsamt över R och A. Så annorlunda livet blev för alla oss som sörjer längs raderna, bland stenarna. Så många öden. Så många namn. Så många liv vi ovilligt lämnat efter oss under solen...

.

Mer än ord

Jag skulle skriva om den gränslösa kärleken till två döda barn, hur det som görs av kärlek alltid sker bortom gott och ont. Jag skulle skriva om hur fylld av mening en obesvarad kärlek ändå kan vara och varför hjärtan med tappade slag orkar fortsätta slå...

Istället hamnade jag hos Honungspojken med de nya lockarna och sedan vidare genom ett minnesprojekt som fick mig att tappa andan av beundran. Mina storvulna kärleksord rann ut i överflödet och försvann. Jag har tittat i en timma och tänkt på hur jag och Kärleken dokumenterade varje minut vi fick tillsammans med döttrarna efter döden. Hur oersättliga de bilderna är.

Tillsammans med de vibrerande fotografierna, små kärlekssagor med hörbar puls, fastnade en rad skriven av fotografen:

"...inget liv, hur kort det än är, är meningslöst om det har blivit älskat" (Juliana Wiklund)
.

Kollapsad lunga

Min bärbara kompis är medvetslös!

Där hade jag många av era sköna bloggar som bokmärken. Och bara där! Märker ni att jag inte varit hos er på ett tag är det för att jag inte minns alla bloggadresser på rak arm. Påminn mig då med en kommentar eller ett mail, snälla.

Hoppas hon vaknar snart, min tredje lunga!

Genom vinst och förlust

Jag går framåt i alla riktningar. Mycket för att det är svårt att gå baklänges men mest för att framåt är en väg jag inte kan planbestämma, en som lurar mig med oförutsägbara illusioner jag kan välja att tro på om jag vill. Framåt är det enda sättet att ge sig in i det som komma skall, utan att riktigt veta. Det enda friska sättet för mig att vandra.

Det förutsägbara är mitt fördärv. Jag har kommit att avsky vardagssysslor som tandborstning, morgondusch, göra matlåda, ta med matlåda, sätta nyckeln i dörren samma j-a klockslag, tanka bilen när mätaren visar under det där strecket, att mörkret faller klockan X på kvällen och att jag bör lägga mig klockan Y för att vara någorlunda pigg när klockan ringer strax efter sex...

Och mensen. Samtidigt som den är ett tecken på att jag fungerar som jag ska i den ålder jag befinner mig, är den ett bevis på att allt är oändligt fel! Samma tid varje månad är jag besviken och fel. Även om jag vet att man bara kan spotta på en sten tills den är blöt, spottar jag lite till, och lite till. Inte för att det hjälper men för att jag är besviken och rädd. Att barn inte är för oss. Aldrig varit. Aldrig kommer att. Är det så har den varit en förutsägbar plåga för ingenting.

Och den levande-barnlösheten. Som att leva mellan vinst och förlust i ett ständigt pågående lotteri där jag, biten av tidigare högvinster, är fast trots att oddsen visar minus. Jag är bankrutt på lustar och gnistor men spelberoendet gör att jag sätter hälsa och värdighet på pantbanken.

Att alltid vara utsatt för fara. Det är så det förutsägbara fungerar. Det gör ont och det fortsätter göra ont månad efter år. Samma fara och samma smärta. Det är det jag vet om som gör mig illa och äcklar mig. Det är mitt fördärv. Men jag går, framåt i alla riktningar, genom vinst och förlust...kan inget annat.

.

En självisk dunk i ryggen

Det talas ibland om föräldrakärlek som vore den en osjälvisk kärlek. Jag håller inte riktigt med. Jag tror barnen är en förlängning av oss själva; en bit av vårt agerande, sätt att tala, röra oss, och när det kommer till utseende ofta en spegling av föräldrarna. Kärleken till ett barn, när den bekräftas och återgäldas, ger därtill föräldern en stor portion självbekräftelse. Inget fel i det.

Men kan man gå så långt som att likställa föräldrakärlek med egenkärlek?

Jag undrar appropå ett årsgammalt inlägg hos Helga som behandlade problematiken kring julkort på andras barn när man själv finner sig barnlös, och som följdes av funderingar kring egenkärlek i samband med kärleken till ett barn...

Det hörs förtjusta kommentarer om vem den nya bebisen är lik, eller hur sonen är hjulbent som sin far eller att dottern har samma vackra stämma som sin mor. Inte sällan sagt av barnets egna föräldrar och inte sällan med en glimt av stolthet i ögonvrån. Jag har kommit på mig själv mer än en gång att kommentera detsamma! En gest av oförtänkt vänlighet kanske? Det är så snacket går kring nya människor. Jag har också vittnat om hur en mor som fick höra att sonen var lik fadern, slog bakut och förnärmat påpekade likheten med sig själv och sin far.

Vid ett tillfälle fick jag se bilden på en kinesisk pojke som snart skulle få svenska föräldrar. Jag slogs direkt över hur han och adoptivmammans mun och ögonbryn var i det närmaste identiska och fnittrade förtjust, precis som hon. Jag undrade också om vårt fantiserade adoptivbarn skulle komma att likna oss till utseende och rörelsemönster, om barnhemspersonalen tar hänsyn till yttre drag när föräldrar utses?

Bibeln lär de troende att "älska din nästa så som dig själv", och omvänt men samma: älska dig själv så som din nästa. Självhjälpsböckerna uppmanar till att skriva listor på bra och vackra saker om oss själva. Törnblom & Co mässar om långa och många sessioner framför spegeln där man ska ge sig själv kärlek inför bilden av sig själv.

Kanske är det ändå så att barnlängtan i sig, och senare föräldrakärleken, delvis springer ur en stark böjelse för självbespegling, yttre som inre. Som en nedärvd harmlös skada. Inte till Narcissus överdrift men ändå en sorts självisk dunk i ryggen. Egenkärlek verkar vara något att eftersträva i vår moderna tid, så varför inte se sig i "den nya lilla spegeln" och vara glad för det man ser!

När jag såg hur Astrids små händer och fötter liknade mina log jag för första gången mellan tårarna, jag kunde se hur hennes fingrar skulle komma att röra sig...mina, hennes, våra. Jag tänker att det gjorde vi bra och klappar mig själv på axeln.

.

Hang-up

Jag har givetvis många symptom efter händelsen "föda två friska döttrar till döden". Några har gjort mig till en bättre människa, andra till en mer...annan. De jobbiga är förhållandevis milda nu och jag kan hantera dem. Två exempelsymptom jag gillar är ökad ironi och sarkasm, som inte sällan förväxlas med bitterhet. För mig är det överlevnadshumor.

Ett annat är att jag drar mig undan, särskilt när det kommer till sammankomster där jag inte kan bereda mig på vad som komma skall; glädjebesked, felstämda kommentarer och annat. För många går det inte att förklara magin och uppgivenheten kring våra Ruth och Astrid och jag har inte råd att slösa energi. Den finns knappt. Jag håller mig gärna till människor jag vet var jag har och tror därför jag eliminerar subjektiva överraskningsmoment. I alla fall några av dem.

Därtill saknar jag gnista och initiativförmåga. Hör sällan av mig ens till de jag älskar. Bjuder sällan in eller till. Högst ofrivilligt men kanske förklarligt när delar av mig ligger en meter under jord. Jag känner mig ofta blasé, inför oviktigheter som blivit oviktiga i jämförelsen överleva mina barn. Det kan handla om amningshysteri, tycke-smak-snack, att uppröras över familjemedlemmars egenheter, vara duktig, snygga till tomten, lyssna på gnäll, ha rätt...

Ytterligare ett symptom är min färska hang-up vid procent och sannolikhet. Jag förundras enormt över det faktum att jag, Kärleken och våra barn, embryon och blastocyster oavbrutet faller under det som i folkmun kallas "mycket ovanligt". Om vi ser ett "men" efter en förklaring över normaltillstånd anar vi att texten som följer handlar om oss:

"Inte ovanligt...smärtor... blödning... helt normalt...men symptomen kan också betyda att det är början på ett missfall. Ca 10% av alla graviditeter leder till tidigt missfall." (Karolinska)

"Om en kvinna har haft minst tre missfall i följd... talar man om upprepade missfall men det är mycket ovanligt – bara cirka 1 procent av de kvinnor som försöker skaffa barn råkar ut för upprepade missfall. (Vårdguiden)

Sannolikhetssymptomet har givit följande:

• Efter återföring av blastocyst odlad i 5 dagar ligger oddsen på 50% att det fäster (det gjorde det). Missfall efter infästning är så ovanligt att endast 10% drabbas (enligt ivf-doktor).

• Upprepade missfall på tre eller fler är mycket ovanligt och uppgår till ynka 1%. (vi har nu haft tre)
  

• "Risken" för tvillinggraviditet vid IVF är ca 2% (vi var lyckligast i världen). Endast 3 av 1000 graviditeter är en tvillinggraviditet.
  

• Att föda ett dött barn efter v 20 är mycket sällsynt, 1-2% av alla tvillingar föds döda. (Ruth föddes död, Astrid med livstecken)
  

• Endast 18% känner mindre sammandragningar innan v 15. I de flesta fall är de ofarliga och förknippas ej med förtidsbörd. (mina startade v 12 och uppgick till fler än 60/dag med dödligt utfall)

• Så få som 2-14% drabbas av graviditetsdiabetes, som vanligtvis försvinner efter förlossning. (min är här för att stanna men kallas i nuläget "pre-diabetes")

• 25% löper återkommande risk för "sent missfall" om det hänt en gång tidigare (gillar vi!)

Även om hang-ups ger emotionella begränsningar hindrar de inte mig. Jag håller mig sysselsatt och alert. Med siffrorna på bordet kan jag lättare få doktorerna att inse att något är galet, att hjälp behövs och att vi måste tas på allvar. Jag letar efter skräddarsydd medicin mot oddsen men behöver hjälp att gräva i det bottenlösa diket.

.

Längre meningar imorgon

Inte kry
En vad-för sorts-influensa?
Kärleken sover uppe
Snarkas och hostas i örat

Dexter - katt på nåder
Balanslös med krage
Fumlig, uppgiven
Slår i
Kastrat som slickar sina sår
En på mer än 100 gör så!
"Går bra ska ni se"
Alltid samma...

Kattvaktande virusspridare
Barnlös så det skriker
Tommast
Sömnlös och bitter
Fann linnet jag bar vid förlossningen
Fostervatten...buff...
Minnen, vått och rött

3 eller fler än
mycket ovanligt
1%
EN procent!!!
Missfallsutredning?
Jag tror nej

Kärleken stressar och pendlar
Uppe 5.15, hemma 19.20
Hinner inget sorts liv
Mulet
Trasiga element
Grävaren har glömt oss
också
Skulle vi oroa oss?
Fin-fina odds med tjing på lyckan.

Vi det!

Trotsåldern

Från: Veckobrev@vardguiden.se
Ämne: Gravid vecka 6

Mejlets innehåll

Jag: Ledsen och bortgjord. Skammen igen! Jag hade i min vilda glädje över Glottis fått för mig att ta ut lyckan i förskott. Tänka som de uppmanande barnmorskorna; gå hem, vara glad för graviditeten, sluta läsa "det-gick/kan-gå-snett-trådar" på nätet och visualisera ett levande barn i kammaren. Trots att jag vet för mycket för att slänga mig med den sortens naivitet, hade jag beslutat mig för något uppfriskande och nytt. Trots!

Vi: Jag och Kärleken hojtade saligt att "vi SKA HA barn", "du SKA BLI pappa", "du SKA BLI mamma", " vi SKA FÅ BARN kring den 9:e juli". Vi hade aldrig provat förut och vad kunde hända? Det var förbjudet och roligt, tills vi olåvandes prenumererade på ett veckobrev avsett för andra...

Men jag ska begå mina misstag igen. Tvinga ett embryo kvar i det rosa flickrummet med hjälp av mjuk auktoritet och överbeskyddande utegångsförbud. Nu är det du som överlever och vi som köper klossar! Slutdiskuterat! Vädrets alla makter och himlens alla gudar till trots så SKA vi bli föräldrar till ett barn vi inte överlever!

Trotsåldern startar vid 3 och igen vid 34.

.

Ja, vad fan...

"Vad händer nu då, vågar man försöka igen efter att ha förlorat två barn?

– Nej, egentligen inte, säger Marcus Birro.

– Men vad fan ska man göra?"

(Ur Sydsvenskan.)

Förresten är jag ganska sjuk och temperaturen stiger. Ont mellan huvud, axlar, knä och tå...knä och tå. Feber som sagt. Missfallet håller på med sitt. Ontet kan mycket väl vara den där sjukan ni vet, men har vi procenten på vår sida *ironisk* kanske jag skriver snart igen *sarkastisk*.

Under behandling av Dr Katt a.k.a. Sir Vetevärmare:

På kalas med en korg citroner

Andras graviditeter, de som till synes bara blir och som leder till levande barn. De enda jag ser när jag är olycklig med andra ord. De är som ett knytkalas. Enkelt och smidigt. Det behövs inga större förberedelser och man kan sitta lugnt till ro och njuta av sällskapet ända in på småtimmarna. Efterrätten bjuder sig själv under jubelrop.

Mina graviditeter sker alltid mellan plus och minus. Start och stopp. Jag står som vanligt kvar på förlorarsidan och spekulerar kring meningen med livet när andra lever sitt. Jag förbannar, förlorar hopp och bitar av mig själv till varje tappat barn. Jag hänger mig åt avundsjuka och tar bittra citroner till kalaset.

Jag undrar var skammen kommer ifrån?

Efter Ruth och Astrids död vågade jag knappt slänga sopor av rädsla att bli upptäckt. Tom och misslyckad. Som om jag lurats med kuddar under tröjan: - Ta daaa, jag bara skojade! Så kände jag länge men hur eller varför skammen uppstod vet jag inte. Samma med blastocysten Glottis, efteråt kände jag mig både lurad och som en lurendrejare. Vad skulle svärfar tro när han ena dagen får besked om ett möjligt barnbarn och andra dagen ett missfall? Skulle alla orka de tvära kasten? Jag menar, nu igen! Plötsligt står andras potentiella känsloliv i fokus och det är helt absurt!

Jag tänker att jag kanske borde väntat med beskedet till efter den magiska v 12. Det är väl så de flesta gör? Men när behandlingen är ett faktum går svaret inte att dölja. Och varför ska man? varför väntar man? Är jag glad för en Glott i v 4+5 så kan jag väl få vara det och delge min glädje! Men samtidigt finns den oskrivna 12-veckors regeln med hänsyn till omgivningen. Tror gemene man att barn föds levande och friska per automatik från och med v 13?

Från minuten då Glottis fördes på plats blev h*n ett barn i en dröm, i en framtid, i ett lindrigare liv tillsammans med hundratals färgglada klossar. De där jämrans klossarna...när ska de bli våra?

”Ett barn blir ett barn i alla drömmar, i alla samtal om framtiden, i planerna, i barnvagnsinköpet, i den nya lägenheten, i varje framskridande vecka.

Ett barn blir ett barn i de synliga sparkarna på kvällarna, i den kompromisslösa kärleken från första början, från minuten man får reda på att man är gravid.”

– Ur ”Svarta vykort – En bok om tröst”

Ps. Calle skriver så bra om skam, bortviftad oro, mödravårds-klubben, idiotiska svägerskor och tystnaden efter ett missfall här.

Sorg är ur modet, men inte Dr Martens

Jag var aldrig inställd på att hamna i kris. Nu pratar jag om våra döda döttrar. Vilken modern människa är det? Vi ska lyckas och vara lyckade, därför blir muren kring "mig" och "dem" allt högre i vår strävan mot stora L. Jag tror sorger blir alltför privata i den skuggan.

Det hjälper att veta att man inte är ensam. När jag hör om och känner igen kan jag lättare lyfta blicken från mig själv och bryta självcentreringen. Det är tröst. Jag har kommit att avsky "det ska nog ordna sig". Det? Ska nog? En sådan tröst är ingen tröst, den är ett hån som förminskar min upplevelse.

Allt ordnar sig inte. Allt går inte att förändra. Möjligen ändrar sorgen karaktär och blir enklare att handskas med men att tro att allt ska ordna sig är en skymf mot livet, det oförutsägbara i att leva. En axelryckning.
Livet är större än så.

När man inte längre väntar på att lampan ska tändas har man börjat samleva med mörkret. Gråten är slut och det som finns är en tom korridor full av ekande steg. Dr Martens med stålhätta går där. God tröst, den som inte skymmer, förnekar eller försöker ta bort det onda gör den sortens korridorsliv lättare att leva.

Jag blev lika glad för er goda tröst, som för er glädje, kära läsare och vänner! Nu pratar jag om Glottis. Ni har plockat några stenar från den höga snygga muren.
Ibland är framsteg att rasera...

.

Varföralltgåråtpipan

Jag ville låta M vara lycklig en stund till. Sedan:

Älskade!

Jag tror vi måste glömma vår lilla Glott...

Igår kväll kände jag mig inte gravid längre, det var så påtagligt. Och imorse såg jag blodet. Det kommer en del. Magen är platt och kroppen känns som vanligt. Trodde inte jag skulle palla att jobba, men jag är här och det går. Ledsen såklart, och förbannad, börjar bli van...

Ledsen att göra dig ledsen min käre. Vill att du ska vara lycklig. Tror det är något fel på mig, invändigt. Kanske vill någon av de två gluttarna i frysen stanna...men tror ingenting just nu.
Vill bara göra, inte känna. Svårt.

Varm kram till dig min finaste! Lite vin ikväll? Och kattlek och gos...

Din J

Svar från ledsen och därmed sarkastisk M:

Älskade!

Vi är vana. Är vi? Jobbigt. Men så är det, vi vet hur sånt går till. Vi klarar uppenbarligen av det. Sagt av de som inte har en aning.

Det har inget med dig att göra, sånt händer, som folk säger. Ibland funkar det, ibland inte. Det kanske är så att av 1'000 födslar så krävs 200'000 missfall. Bara att ingen registrerar det. Inte så vanligt att barn föds, så kanske det är? Födseln är ett undantag.

Är du säker?

Har du möjlighet att gå förbi apoteket kanske? Köpa ett test? ifall ifall?
Så fixar jag vin, ifall ifall.

Ta det lugnt, det blir bra. Vi har två kvar, därefter ett försök till, om vi orkar. Vad vet jag. inte mycket just nu.

Ses ikväll
Superkramar
Din M

Jag:

Blev så ledsen förut. Fina Melissa ringde när jag stod i lånedisken och undrade hur det var med mig och så bara brast det. Masken jag satte på imorse. Satt på toa och hulkade...behövde det. Känner mig alltid lika lurad, antar att du också.

Vill vara hemma med dig i helgen. Skriva på bloggen. Kolla nya glasögon till dig. Köpa många nya lekisar till kissarna och kanske måla stolar. Vad vet jag. Pratade med en vänlig kattexpert igår. Hon gav mängder med tips som jag ska berätta om i helgen...

Ledsna Kramen!
J

Kärleken:

Ja, lurad och hånad av livet och alla andra, har jag känt ett tag.

T o m när man ligger på marken och fått sin andra omgång med sparkar kommer det fler sparkar, en efter en, oupphörligt, som ett urverk. Till slut får man väl vänja sig och kalla det för liv. Som om nån gick med en dygnet runt och slog en hela tiden. "Ja, det här är min pryglare. Har inte du en?", kan man säga till folk.

Vi är hemma. Koncentrerar oss på kissarna.
Vi kan köpa vin imorgon annars. Har ju alltid den däriga Bristol Cream som B skulle få. Det blir nog inte av på ett tag att se henne. Det finns inte tillräckligt med timmar på dygnet.

Uppgivna kramar. Undrande 'varförgåralltåtpipan' känslor.

Din M

---

Nej, Glottis fick aldrig bli mer än Glottis. H*n finns inte mer än som sipprande blod och ledsna tårar. Vi är ett övergivet kråkslott på en ofruktsam slätt. Jag är ledsen men också glad att ni, vackra läsare, lät oss veta er glädje för vår kortvariga lycka. Sann och intensiv. Rörd till tårar.

Jag har de bästa av kollegor och därför kunde jag jobba idag. Tacksam för det, och för katterna som tröstar förbehållslöst. Mellan plus och minus rämnar en hel värld. Jag undrar var skammen kommer ifrån? Vi var glada och lät världen veta. Vi trodde och såg en framtid.

Alltid på fel sida procenttalet...j-a tjuvar!

.

Mitt hjärtas förlorade slag

Jag kör händerna i jackfickor fulla av fjolårs-ludd. De fungerar som vantar ikväll och jag ska bara vara borta en stund, en väldigt lång stund. Det har fallit vinter över markerna och jag beträder dem varligt, för täcket är skört och i bomullsvitt. Mina tunna skor är blinda. De träder där de träda vill, förblindade av och förundrade över kontrasten mellan vitan inunder och det kolsvarta höljet. Stillheten där jag tar fart uppför Kulan mot de två tjärnen är öronbedövande och jag tar mig om hörseln. Händerna blir kalla.

Det är mörkt. Det är olidligt tyst. Det är glitter från mångulan. Kallt uppför Kulan. Det är namnet på en livsfarlig pulkbacke. Den var is på lager av is och branten lutade 90 grader, minst! Den slutade i en livsfarlig krök som gjorde att alla modiga barn önskade krokar till armar för att stoppa farten och i fantasin rädda livet. Det var aldrig någon som dog i den där svängen, säger de. Jag får snabbt fäste och tar mig fram och uppför i snörävens fart där jag minns.

Jag vet var jag måste för att se dem. Jag vadar i snö över isen på tjärnen. Vinden som knivar mot kinden. Ett av tjärnen har jag passerat och det andra är avverkat till mitten. Jag stannar i ett kryss av klar is. Den sprack som av ett pistolskott under ytan, en rekyl från den svarta dyn under spegeln. Plötsligt. Jag stannar. Andas. Rök. Det luktar krut. Raketrester från en glittrig nyårsnatt. Snart måste jag våga mig över sprickor och genom rök, för jag ska vara borta en lång stund bortom isen.

I skogen styr jag min darriga skepnad genom granris och dofter av kåda. Jag slår mot stora stympade lämningar av träd med hundra år på nacken. De vill mig inget ont men jag slår mig lik förbannat. Och jag fryser. Luddet mellan fingrarna har blivit grus och fickorna grustag. Jag blöder mig fram i den svarta skogen utan puls. Jag är rädd och har så alltid varit. Är man rädd gör pulsen ingen nytta och jag är därför pulslös. Skrämd utan hjärtslag, men jag lever som på nåder. Jag är blind av köld och ögonen gör ingen nytta. De tittar och letar genom ett galler av kristaller. Ibland har jag önskat att man kunde dö i den där svängen.

De ligger där jag lämnade dem, och borta har jag varit länge. Men de ligger där. Kilar av brun sly och mossa bildar ingången till grytet där jag tappade eller lade dem. Jag minns inte längre och de är inte riktigt mina för tappat är tappat och bytt är bytt. Kommer aldrig igen. Men jag ser dem i mitt halvblinda tillstånd. Små. Runda. Skälvande frostnupna knoppar i purpur. Två slag bort. Kylan har gjort glas av mina fingrar, som gått i kras mot skogen och jag önskar mig Kulans armkrok för att greppa. Men önskan är bortom att vara en önskan. Den blev och blir aldrig min, och visst var det väl någon som dog i den där svängen?

Jag vill hålla kvar det som fattas mig, men tappade fingrar av glas är allt jag har när jag finner mitt hjärtas förlorade slag.

(Som det kan bli när en mamma saknar sina döda barn, är rädd för livet, och när sorgen sveper över och genom henne på väg från jobbet i den första kalla vinternatten. Glottis är för liten för att trösta...om han ens finns kvar.)
.

Vem är Glottis?

Någonstans i mitten av vår IVF-mardröm, när vi förlorat det första modiga hoppet och satt apatiska och grälsjuka om kvällarna. När vi aktivt dragit oss undan vår omvärld för att alls orka överleva den ofrivilliga avundsjukan och de repeterade besvikelserna, och när vi hade tappat lusten för nästan allt. Våra vänner och bekantas första barn hade gjort storslagna och okomplicerade entréer och vår barnlöshet började bli en livsstil. En som kanske alltid skulle vara det. Naiviteten hade runnit ut över golven där den hånlog sitt påklistrade smil mellan tiljorna. Visst kunde vi fortsätta gå på krogen och bli fulla, om vi bara hade velat! Men vi ville bli familj och vi levde det livet tillsammans med alla fantiserade obarn. Någonstans där fann vi Glottis!

Jag hade visserligen sett honom tidigare hemma hos bror, men aldrig upplevt honom tillsammans med Kärleken och aldrig i en lika svårmodig situation som den efter alla fruktlösa återföringar och evighetslånga väntan och längtan. Inte många förstod den där sorgen. Heller.

Som jag minns honom var Glottis rund nog att fylla ett garage och högljudd nog att överrösta Askersunds manskör. En gul bilälskande demon. Han var snäll och lite besvärlig. Glottis var en skön karaktär i ett äventyrsspel som spelades hos Familjen Saknad de där mörkaste kvällarna. När inget ljus i världen kunde styra blicken från barnrelaterade orättvisor, då spelade vi oss glömska. Då grälade vi inte, skrattade ibland. I den där trånga hallen med den höga bokhyllan till vänster om de två hårda pinnstolarna framför databordet i hörnet. Där spelades Grim Fandango när andra vyssjade sina nyammade kärleksbebisar trötta. Jag med sur önskemjölk i tuttarna.

Som rättvisetänkande lieman i aztekernas dödsrike fann vi oss fram i en film-noir av korruption, bedragare och mördare på De Dödas Dag, för att göra rätt av fel bland alla döda återvändare. Med Glottis som bullrig och ständig följeslagare. Det var Glottis då, innan två döttrars död och innan livet efter döden blev en verklighet för två pölar till mamma och pappa. Nu är Glottis en blastocyst på många hundra celler, och en del av både då och nu. H*n är på riktigt och ska med turens hjälp förvandlas till någon vi ännu ej vet namnet på.

För nuvarande är h*n Glottis då smeknamnet får oss att le och minnas livsviktiga skratt. H*n finns och h*n lever. Ännu.

Ute faller den första snön.

.

J som i Jokkmokk

Sömnlös och med Glottis i tanken och magen, tar jag mig an en liten utmaning funnen hos Paprika:

"Reglerna är enkla (?): Varje svar måste börja på första bokstaven i ditt namn, och det är inte tillåtet att hitta på egna ord. Du får inte skriva samma svar två gånger eller svara likadant som personen som utmanat dig (om era namn råkar börja på samma bokstav), och du får bara ange ditt namn som svar på fråga ett."

1. Vad heter du? Johbur
2. Ett ord på fyra bokstäver: Jobb
3. Flicknamn: Justina
4. Pojknamn: Jocke
5. Yrke: Justitieminister
6. Färg: Jade-grön
7. Klädesplagg: Jeans
8. Maträtt: Julskinka
9. Sak i badrummet: Jod-flaska
10. Plats/stad: Jokkmokk
11. En orsak att vara sen: Jordskred
12. Något man skriker: Jävla skitväder!
13. Film: Jagad
14. Något man dricker: Juice
15. Band: Jonas brothers
16. Djur: Jättepanda
17. Gatunamn: Jaktmästargatan
18. Bil: Jaguar
19. Sång: Jag vill ha en egen måne
20. Aktivitet med fler än en deltagare: Julshopping

Passar också vidare…

.

Glottis

Vi har haft kissfest i en vecka med avslutning idag!

Tre av fyra tillförlitliga graviditetstest har visat plus, först svagt, sen starkare och nu starkast.

För sju dagar sedan var jag mer än vanligt uttråkad av morgonbestyren och tänkte "what the heck, jag testar"! Inget ovanligt i rutan, men spännande så länge morgonvätskan tog sig tiden att genomsyra resultatfönstret. Dagen efter syntes det blå strecket, det vertikala, just det streck man vill se när man längtar barn! Jag fick vinkla och vrida i samspel med ljuset för att upptäcka linjen som snart blev starkare. Jag tänkte att ett plus är ett plus är ett plus och idag ska jag vara glad.

Jag har nog vetat om graviditeten sedan natten efter återföring. Jag vaknade kl tre och kände mig sjuk. Riktigt sjuk. Jag hostade långt ned i lungorna, var febrig och tänkte att "svininfluensan har kommit för att ta mig..." På morgonen vaknade jag mer eller mindre kry! Jag kom ihåg att läkaren vid återföring nämnde att blastocysten, om den ville fästa, skulle göra det inom det närmsta dygnet. Jag minns också min lusläsartid inne på Familjeliv, med stora ögon på trådar som handlade om tidiga graviditetstecken. Där läste jag om några vars första symptom var en överväldigande sjukdomskänsla som gick över lika snabbt som den kom över dem, och att det hände sig i infästningsstadiet.

Dagen därpå svullnade magen. Jeansen gick, och går ännu, inte att knäppa. Precis som med Ruth och Astrid och en gång innan dess, före ett mycket tidigt missfall. Den blir som fylld med en extra uppsättning tarmar som bubblar runt och spänner. Lika obehagligt som det låter. Och humöret det arma! Min ilska och irritation har gått över gränsen till det uthärdliga. Även det ett sorts tecken. Annars som vanligt.

Rabies + svininfluensa + extra uppsättning tarmar
= gravid Johbur!

Nu vill jag varna för starka bilder. Ni som av humana anledningar har svårt att glädjas åt andras graviditeter. Ni som avundsjukt tycker jag kommit lätt undan då ni väntat och kämpat längre, precis som jag har känt ibland. Ni som avskyr bilder på andras plusstickor och gravidmagar, precis som jag. Ni bör sluta här!

Jag publicerar dem då jag ångrar alla uteblivna foton från tiden med Ruth och Astrid i magen, från en graviditet vars symptom gjorde mig orörlig och därför osynlig för omvärlden. Jag vill att min växande glädje ska få synas, för om den slutar växa skulle jag ångra alla osynliga bevis för omvärlden på dess magiska existens.

Vi kallar hennom Glottis!

Plus nr 1, test nr 2 den 27/10









Plus nr 2, test nr 3 den 31/10









Plus nr 3, test nr 4, officiell testdag 1/11









Innehåll: Glottis












Vilken resa! Glad, trött och rädd.

Alla helgons

Jag önskar alla vackra överlevare en fin alla helgons helg!

Min ska firas vid graven där en stor och doftande grankrans ska bilda skydd mot vindarna runt graven. Ljus ska tändas hos alla små helgon jag önskar jag fått lära känna. "Grabbarna i graven bredvid" Philip och Simon och så lilla S, vår bästa änglafamiljs andra dotter som ligger två rader upp. Jag önskar jag hade haft tid att tända hos Melissas Antonia och Gabrielle också men istället får de en egen liten låga vid flickornas grav ikväll.

Vår bästa änglafamilj är på Spädbarnsfondens minnesstund och därefter ses vi på kyrkogården för att njuta av de tusentals magiska ljusen och stämningen. Sedan restaurang och många skratt. Imorgon kiss på stickan...

Jag önskar alla vackra änglar frid!

Minnesljus i Fässbergs Kyrka









Krans av ädel- och vildgran









Ljus för våra flickor och deras osynliga vänner


















I ett hav av lyktor. Ingen är ensam ikväll.









.

Helgon och överlevare

Idag för ett år sedan var jag och Kärleken på väg till Spädbarnsfondens minnesstund vid den här tiden. Solen sken precis lika vackert men vi såg den dåligt mellan tårar och en kompott av minnesbilder från vår traumatiska dag i september. Sorgen var så färsk att den kunde skäras med kniv, nästan ta på. Vi vandrade uppför backen till kyrkan med en omhöljande sorgbubbla innehållande oss, bräckliga och bleka. Det kändes som jag vibrerade av känslor och startade en pulserande sorgvåg som styrde mot kyrkportarna. Den hjälpte oss att öppna dörrarna och träda in.

Det var snart fullsatt i den stora kyrkan. Jag förundrades över att vi alla delade samma bevingade öde. Medan jag fingrade stolt på minnesbladet där det stor Ruth och Astrid höll jag utkik efter en änglafamilj jag lärt känna. Kyrkan fylldes till sista raden av andra änglafamiljer och jag såg dem inte. Vi satt bland par som precis sett sitt barn dö och familjer som tagit sig några år framåt tillsammans med sorgen och små levande syskon till änglarna. Några grät ljudlöst, andra högljutt men det som ekade högst var skratten och de vänskapliga omfamningarna. Hit hade familjer gått i åratal.

Under sista delen av ceremonin tändes alla änglars ljus. Det var två barn som satte eld på vekarna och förde ned ljusen i en stor "sandlåda". När de många ljusen flämtade till såg de ut som en svärm eldflugor som funnit sin hemvist och hälsade fladdrande på varandra.
-Tvillingflickorna Ruth och Astrid Efternamn, sade prästen, och hjärtat gick sönder. Allt gick sönder men samtidigt var det så vackert när deras ljus kom på plats. Därefter var det Tvillingpojkarna Simon och Philips tur. Pojkarna i graven ett par rader framför den vi valt åt flickorna. Det var deras föräldrar jag höll utkik efter, och med hjälp av snyftandet som ljudade när pojkarnas ljus tändes fann jag dem snabbt med blicken. Vi såg på varandra där vi grät och log igenkännande.

Jag satt i raden bakom en mormor som höll sitt lilla barnbarn. Genom fönstergluggen sken solen över den lilla och jag tyckte hon blev guld. Jag kunde inte förstå hur ett barn alls kunde bli? Hur det gick till när de överlevde och blev guld som flickan i sin mormors knä? Jag var inte avundsjuk, ledsen eller arg, bara förundrad. Bilden av den gyllene flickan var en av de starkaste bilderna från idag för ett år sedan. Den och synen av de dansande eldflugorna. De bjöd på förundran och det var en känsla som inte var sorg. Något annat hade uppfyllt mitt sinne under en kortare tid och det tog jag tacksamt emot.

Ett litet steg fram i en kyrka full av helgon och överlevare.
.

Taktlöst?

Jag fick äntligen tag på henne! Det brådskade. Jag framförde det lite försiktigt varpå hon började gråta! Jag förstod inte vad jag sagt för elakt, men behövde inte länge undra då hon började berätta.

Kvällen då allt hände fick hennes dotter besked om cancer.

Jag kippade efter luft, det blev tyst och jag beklagade sorgen. Nästan ljudlöst sade jag att det fattades ord och att jag givetvis skulle ombesörja det som ombesörjas kunde, så länge det behövdes. Under fortsatt tystnad kilade jag försiktigt in att jag kunde ana hennes förtvivlan då jag nyligen (för så känns det) förlorat två döttrar och att jag själv hade kastats mellan hopp och förtvivlan. Att jag hoppades turen skulle vara på deras sida.

Hon svarade lite otåligt att hon själv förlorat sin förstfödda i v 21...att det var hemskt...men inte på långa vägar hemskt som det här, att se sin dotter så sjuk...inte veta om hon överlever...efter 10 år av sprudlande liv...

Plötsligt kände jag mig dum som hade nämnt vår historia. Den hade inget med henne att göra där och då i hennes stora, ohyggliga stund. Jag kände mig dum som betett mig så idiotiskt. I den svåraste chocken ska man bara lyssna. Jag skulle bara ha lyssnat! Vår historia kändes plötsligt futtig när jag tänkte på hennes upplevelser. Trots att det inte var min mening förstod jag att hon tyckte jag jämförde men sorg är inte jämförbar, jag vet det och det var heller inte min mening! Jag kände mig som en av de där taktlösa som förminskade min egen sorg en gång, två gånger...är du färdig snart? De som inte höll tungan och lyssnade. Blev jag en taktlös för henne i sin svåraste stund?

Sorger människor emellan är knappast jämförbara.
De är bara otänkbara.

.

Att ta sig ett tillstånd

Här om dagen bestämde jag mig för något nytt, eller något jag åtminstone inte klarat efter Ruth och Astrids dramatiska tillkomst.

Solen stod på himlen som en förgylld höstgud och allt som böjde sig under den snälla guden blev till gnistrande skatter. Som om världen betroddes med ett tunt lager bladguld som guden försiktigt penslat fast. En fantastisk dag! Jag har alltid känt mig hemma i hösten, men trodde att flickornas öde för alltid skulle förstöra min älskade hemvist. Hösten kom och till min förvåning visade det sig att känslan för hösten bara förstärktes! Dofterna blev fylligare, den höga luften tog min andning till nya dimensioner och ljuset blev magi mellan glesa grenar och över flammande vatten...återigen våra flickors förtjänst.

Tillbaka till "här om dagen", den 27/10. Efter några vanliga, och andra mindre vanliga, morgonbestyr bestämde jag mig för att vara glad hela dagen. En glad dag skulle jag nog orka. En glad dag kunde väl inte skada? En glad dag betyder lagom många glada timmar och hade jag dessutom lite tur kunde jag lyckas! Jag gjorde därför glädjen till min och såg noga till att den skulle räcka hela vägen fram till 24.00. Dagen blev mindre prestigefylld när jag tänkte att jag dagen därpå kunde bestämma mig för att må annorlunda om jag ville. Knäpp, ledsen, elak, fobisk, fnittrig...jag kunde tillåta mig vad jag ville resten av dagarna för att uppnå variation. Men glad idag.

Det kändes som ett spel jag fattade tycke för. En utmaning att hålla fast vid dag för dag. Den 27/10 blev en glad dag för att jag bestämde mig för den glädjen. Inga oförutsedda händelser skakade om mina grundvalar och jag omgavs av många härliga människor. Och vet ni! Där alla de där härliga människorna jag saknat befann sig just den där glada dagen, där fann jag en hemlig läsare av min blogg! Det var häftigt konstigt att veta att hon vet så mycket om mig och jag så lite om henne. Men jag passade på att förhöra mig och bad henne om en liten kommentar, som bevis på att jag inte drömt det hela. Vilken grej! Glädjen sprang galopp och den bästa dagen på länge tog slut i en tidig, trött och skön dröm...

.

En ostbåge under vatten, och värre

Ilskan är som den efter en vattenläcka. Ni vet när man står som en ostbåge under vasken och trycker handdukar, smutstvätt, bomull, bindor...allt med potentiell sugförmåga...mot en kraftigt läckande kran. Hoppet om golvet är ute, men kanske, kanske...hinner rörmokaren i tid att rädda källarväggarna från omfattande sanering...

Med svordomarna ringande i rummet hör du plötsligt en annan gäll signal! Du rycker till och slår huvudet i en vass tvättstugehylla. Hårt! Du ser stjärnor och tror det blöder, men har ingen chans att släppa ditt grepp. Den ömma punkten domnar tillslut. Mitt i koncentrationen av skruvande på rattar tillsammans med smärta och synkroniserade försök att hålla vätan borta, ringer den där telefonen du glömde ta med ner i källaren. Telefonen som behövs för att rörmokaren som ringer ska finna din gata, dig och din läcka. Den du skulle ta med ena handen. Telefonhelvetet som mitt i alla pölar av blodvatten som växer kring de trasiga stövlarna ringer från fel våning, och du kan inget annat än att utstöta ljuden från jordens alla samlade svordomar...

Det är så min ilska känns, fast värre.

Under tidigare IVF-behandlingar har jag fått vaga symptom, snälla små påminnelser om allt det jobbiga. Den här har dragit som en bulldozer över mig. När det handlar om biverkningar. Jag är äntligen överens med mig själv om att ilskan måste handla om en biverkning, men på vad?

• Hormonpreparat från IVF nr 4?

• En PMS i hästväg inför kommande menstruation?

• En mix av båda?

• Ett av femton tidiga graviditetstecken läst på Familjeliv? "Humörsvängningar. Känner du dig som Dr Jekyl och Mr Hyde? När kroppen anpassar sig till alla nya hormoner kan humöret svänga upp och ner. Men lugn, det går över."

I vilket fall är ilskan och irritationen obehagliga och oresonliga, de härjar människan ur mig! Det visar sig inom några dagar. Testdag 1/11. I vilket fall...blir jag en ostbåge under en vattenläcka.
.

Det behövs förstärkning

Jag är fortfarande sådär konstigt ilsken och det blir bara värre...närmar mig tvärilsken och skitförbannad...känner igen det här...hm...tvära kast och en irritation utan hämningar. Det har hänt förut. En med säkerhet. Känner mig lika sjuk som figuren i The Mask men utan att vara det minsta rolig, sensuell eller spännande crazy.

Jag är bara grön av trötthet och oförklarligt irriterad. Alla är dumma, korkade och elaka. Lättar snart mitt hjärta lite till, men först ska jag sitta barnvakt hos storebror...moa...ha...ha...haaaa...

Fritt fram kanske

Några har undrat varför det är så lurigt att skriva kommentarer hos mig. Ingen aaaning säger jag! Men nu har det tekniska geniet tagit bort ett kryss i en ruta och satt dit ett kryss i en annan. Om den slumpartade manövern räcker för att förenkla tillvaron för er vet jag inte, så om någon har en bättre aning om var problemet ligger...pour moi berätta please!

Vill för jösse namn att det ska vara fritt för er att kommentera hemma hos mig, med eller utan egen blogg eller google-konto...

Långsökt

Jag letar. Efter tecken som betyder att vår tappra blastocyst har fäst i den mjuka, snälla men olyckliga livmodern, "liv-morden" när jag är sarkastisk och syftar på min oförmåga att hålla kvar flickorna. 100-cellaren skulle fästa inom ett dygn, sa doktorn, och nu har den alltså fäst eller ej. 50/50.

När jag hulkandes av gråt körde över gråmulna vägar mot storstaden, sjukhuset och återföringen under onsdagen letade jag. När jag talade med flickorna och undrade var de fanns, om de visste hur mycket jag älskar dem, om de någonsin kunde förlåta mig och kanske ge mig ett tecken...letade jag och fann det första i en himmel som plötsligt sprack upp och hällde sol över tårarna. Ett vattenfall i guld ur en öppning bland molnen. Tecken nr 1 och jag tackade döttrarna så mycket med en blinkning mot stjärnorna.

Nästa hoppgivande signal var vid själva återföringen, när vi fick se en förstorad variant av vår blastocyst live på skärmen, den levde och liksom darrade till, skälvde! Sedan när den magiska känsla jag trodde var förlorad infann sig i rummet. Även doktorn fick ett skimmer i blicken och rummet vibrerade av äkta leenden och förhoppningar om en vacker fortsättning.

Hopp nr tre bjöd en tom och alldeles ny barnvagn på. Den stod parkerad och övergiven intill husfasaden med alla solförgyllda höstlöv vid parkeringen. Nära vår bil. Bäddad och klar men utan bebis eller föräldrar. Jag och Kärleken kikade på vagn och varandra. Jag tror mig minnas ett fniss.

Tecken nr 4 hände sig natten till torsdag. Jag och M hade grälat, trots magisk återföring. Vi fick ta in katterna hos oss för att alls kunna sova. Somnade men vaknade kl 3 med en vansinnig hosta djupt i bröstet. Kunde knappt svälja och hostet rasslade. Jag yrade om svininfluensa och att "det var ju jävla typiskt", jag som under måndagen varit på vaccinationsmottagningen men ångrat mig då jag inte fått svar på hur vaccinet kan påverka en pyttig blastocyst, med tanke på att det triggar immunförsvaret och innehåller kvicksilver etc. Jag ringde mig sjuk från jobbet och sov lite till för att vakna nästan kry! Svininfluensan var det inte men kanske var den märkliga natten, det märkliga grälet och den märkliga hostan ett tecken...

Därefter har jag funnit tecken i Charlies tappade kindtand som jag fann i matskålen, i att samma katt hittat upp på översta köksskåpen via fläkten, i att jag slapp stå i en annars lång telefonkö och att det bubblar lite lustigt i magen. Svullen är den också. Jag ignorerar att jag åt en påse chips för mycket. Det puttrar i magen, pirrar i ljumsken och visst fan är det ett tecken!

Ps. Har lagt till etiketten "Levande syskon". Ett tecken det med...eller hur!

Innan återföring och ledsen.







Efter återföring och magisk.











Nästan som vår 100-cellare










Ps. "Levande syskon" har i efterhand ändrats till "Gravid med Glottis"!