Bröderna Brothers

Jag är kär och livrädd. Rädd att inte räcka till, ha för lite kunskap. Att mina nya kärlekar ska dö ifrån mig. Att onda saker cirklar kring den nya lilla lyckan likt gamar. Min man är också kär och rädd. Han ser gamarna i träden breda sina naggade vingar.

Kanske minns ni att jag skrev om några magiska saker som låg i omloppsbana kring familjen Johbur. Nu har alla tre blivit verklighet. Det ena var ett stort beslut, det andra var ett hemligt bröllop och det tredje ser ni här:



Vi har blivit med två kattbröder! Svarte Charlie och randige Dexter, 12 veckor unga, hämtades i Borås idag och bröderna ska förgylla vår sorgkantade vardag. Förvilla oss lite. Jag har fått kalla fötter både en och två gånger men kattvane Kärleken har lyckats övertala mig lika många gånger och nu är de här.

De spydde inte på hela långa vägen hem, de utforskade huset bums, lekte katt och råtta därefter, tog sig förbi varje välplanerad barrikad i det ännu farliga huset, åt och bajsade i följd och de har legat med magarna blottade tvärs över hela Kärleken på köksgolvet. Jag såg inte vad som var katt eller människa! Dessutom har Charlie blivit hög på kattmynta och vi tvingades konfiskera leksaken tills vidare. Han jamade i tungor samtidigt som han kastade sig av och an inför sin förskräckte bror och nya ägare. Jag sniffade också, men inget...

Det hela är ett enda mjukt mys och...okej då, några smattrande nej.

Jag kände mig eländig där jag satt och pratade lugnande till de pipande brorsorna i bilen. Aldrig mer skulle de få dia sin mamma eller träffa sina syskon... Jag avskyr "aldrig mer" och måste tvinga mig tänka att de är två katter, vare sig mer eller mindre. De kommer över det. Men lite rädd är jag trots att de är just katter. Rädd att deras dagar som utekatter ska bli korta, rädd att jag behandlar dem fel trots streckläsning av all text som behandlar dessa varelser och rädd att vi aldrig kan åka på semester. Men mest rädd är jag att människor omkring ska tro att de är ett substitut för de flickor vi inte fick behålla. Hemska tanke!

Jag tror de är bra för oss då vi längtat länge efter liv att lägga omsorg kring. De är mjukterapi för brustna hjärtan i behov att slå vidare mot nya äventyr, synliggöra dessa. Imorgon ska vi och Bröderna Brothers till veterinären. Jag tror det blir ett äventyr att minnas, för oss alla. Och minns jag bara ett kan jag lura mig att tro på fler...
.

Knockad i 10 månader

När glädjen över graviditeten med Astrid och Ruth övergick i oron att gå miste om den köpte Kärleken tillfällig bot. Eftersom soffan blev mitt läger när illamående och sammandragningar löpte amok behövdes tillfällig glädje och någon form av träning. Vi blev med Nintendo Wii och ägde plötsligt gottgörare i form av Wii Fit och Wii Sports och senare, när min mobilitet liknade förlamning, Super Mario Galaxy och The legend of Zelda.

Det här var för 10 månader sedan. Spelglädjen dog tillsamman med döttrarna.

Jag läste senare i säkerhetsinformationen att man ska rådgöra med läkare om man är gravid eller tror att man är gravid och bör ta det lugnt med fysisk aktivitet, tillika vid sjukdomar som diabetes, att man kan drabbas av illamående och överansträngning, till och med epilepsianfall!

10 månader sedan.

Jag var såpass orörlig att min största ansträngning blev att korva mig ur soffan, därför kunde jag med gott samvete slippa samvetskvalet att flickornas död berodde på skadligt tv-spelande! En skuldfaktor mindre på listan över minst hundra. Jag behövde ändå förlika mig med det geniala spelet, eller förlika mig med det faktum att jag inte längre behövde förhålla mig till varningstexten, och med hjälp av våra goda vänner lyckades jag! I två dagar har vi utmanat varandra i balans, bowling, golf, baseball och boxning. Att gå vilda ronder i boxningsringen kl två på natten blev ett svettigt äventyr...

10 månader.

Det är lång tid att vara långsint och förlamad. Hellre knockad i ringen än utspridd överallt, därför tänker jag fortsätta med spelandet under tiden som följer. Genom IVF-behandling fram till återföring av potenciellt embryo. Jag tror det kan hjälpa mig slappna av och inte minst komma i form inför vad som kan bli ännu en mardröm. I förebyggande syfte ska jag bunkra med Little King's Story där jag får lov att vara en ynklig, olycklig liten kung som tar kommando över kraften för att slutligen nå framgång och rikedom...

Nu hojtar Kärleken att Wii Sports Resort släpps imorgon, och att vi då behöver ett par extra Motion Plus för våra Wii Remotes!

.

Play Doh och Velcro

Vi har pysslat om en fantastisk nybliven änglafamilj i vårt lite för stora och tysta hus under några dagar. Egentligen var det de som pysslade om oss! För om vi bortser från några timmar i köket var det vi som fick gräsmattan klippt, rosrabatten rensad och ny musik i våra högtalare. Dessutom fick vi leka med deras förstfödda dotter på snart tre som hjälpte oss täcka vårt fula kök i ett färgglatt Play Doh-skikt. Det var underbart att höra övertrötta glädjerop och griniga morgontjut till bakgrund av små barfotafötter med trasig stortånagel, tassande över parketten. Det var så det skulle låta här och de hjälpte oss fånga det ljudet.



Det är lätt att se framför sig hur två änglafamiljer skakar av gråt när de umgås, snackar sorgtyngda minnen eller sitter aptitlösa med hängande axlar. Verkligheten är en annan. Där får hängande axlar stor konkurrens med skratt och ironi kring 'lagen om alltings jävlighet'. Visst pratar vi om våra tappade barn och omständigheterna kring dem men utan tillstymmelse till hävdelsebehov. Galenskaparna & After Shave förklarar ironin såhär: "Det är när man överdriver något negativt så att det blir så positivt att det blir negativt." Precis så pendlar våra samtal. Från ödets nycker till igenkännande skratt till allvarliga insikter.

Våra vänner har blivit klarare för oss nu. Tre änglar har sett till att sprida ett sorts magiskt stoff med skinande velcro. Vänskapen finns med naturligare närvaro närmre hjärtat, men tacksamheten över densamma skuggas av en skyhög önskan om att allt vore annorlunda. För dem. För oss. Den nygamla vänskapen är tacksam men inte värd priset.

.

Glädjen över en bukett

Jag vet inte när det vände.

I slutet av juni som lovade värmebölja? När jag slet mig svettig vid graven den där gången?
Jag vet inte när sorgen saktade ner sitt vansinniga tempo och lät mig vara jag i längre perioder. Men jag vet att det hände och jag vet att jag känner en sorts lättnad.

Jag har låtit mig falla och gråtit av skadorna och jag har knäckt mina armar mot smärtan som härjat efter förlusten av två döttrar. Utan att förtränga. Jag har sovit enbart med hjälp av sömntabletter under en lång, lång tid. Jag har vaknat och gått sönder om morgnarna och önskat mig till samma plats som mina barn, där en mamma ska vara. Jag har tappat tron och tagit ett paket med hundra antidepressiva tabletter i hand utan att falla för frestelsen.

Jag har varit sjukskriven och apatisk, inte svarat i telefon och knappt gjort mig märkbar bland vänner. Jag har förbannat och svurit över världens alla orättvisor. Gjort mig ovän med samtliga religioner. Höjdare som stjäl liv med en axelryckning! Vikten har rasat till en gräns där jag inte längre vågar väga mig. Jag har övervägt ett liv med Kärleken utan fler barn och tänkt "varför inte, vi fick ju två mirakel!" Inget har längre spelat någon roll när de vackraste av döttrar gått förbi. Jag har varit stolt, glad och förtvivlat ensam med min gråt och någonstans mitt i eländet vände det.

Jag märker det på mitt sätt att slappna av. Att inte maniskt säga Ruth innan Astrid, på grund av deras inbördes födelseordning. Att jag (nästan) slutat leta orsaker till deras död och till viss del accepterat vår otur. Att jag finner tröst i att vistas bland vänner av guld, orkar träffas, och gjort mig av med andra med en befriande känsla. Minnesluckor fylls igen och jag har kraft att lära nytt. Jag kan till och med glädjas över en bukett vackra blommor utan att genast tänka på dess snabba förfall och undra över meningen med densamma.

Att läka tar en livstid, liksom sorgen som skall vara förevigt. Jag blir aldrig färdig. Men på grund av att jag låtit mig vara i sorgen och fått hjälp med detsamma, lever jag för första gången på länge. Fler mörka stunder ska genomlidas, och de får komma, men utan att läka är det fullständigt omöjligt att fortsätta leva!

Inte på samma karta

Vi fick besök under gårdagen. En stor barnfamilj som fick överta en tung trädgårdshare, en metallicglänsande skepnad som såg rätt vansinnig ut. Den har nu flyttat till Mölndal för att bilda parad tillsammans med en ilsken ekorre och enorm luffarsko vi tidigare lämnat ifrån oss. Kvar ligger ett litet rådjur på vakt mellan flickornas träd.

Det var ett trevligt besök av en rolig kollega till M, men allteftersom jag visade frun runt i hus och trädgård växte en irritation fram. Jag tror människor som vändstekts i sorg reagerar starkare på vad andra ser som självklarheter i livet. I alla fall jag.

Först kommenterade hon att det var ett väldigt stort hus, underförstått för två. Jag orkade inte förklara att det fanns två tvillingflickor med när vi köpte huset och att planen var att vi skulle bott här tillsammans. Första rummet tyckte hon skulle vara perfekt till barnkammare, på övervåningen att det vore kul att skapa gömställen in mot smygvindarna (för barn), på toaletten att det vore praktiskt med badkar (för barn). I trappan lade hon märke till hur onötta stegen var och att det hos dem märktes att det sprungit barn i trappan, i trädgården att gräsmattan var perfekt för barnlekar och att den skogiga delen kan användas till kojbyggen. Grannens hus kommenterades också med hänsyn till att det är något mindre och därför lagom för en mycket mindre barnfamilj (underförstått två barnlösa).

Jag slogs av hur naturligt det är för många att köpa hus först när familjen växer. Hur självklar en familj är! Jag slogs av hur lika vi hade tänkt om Ruth och Astrid fått leva, och hur omöjligt det är för oss att någonsin planera in ett levande barn i våra rum. Vi som valde duschhörna framför badkar! Och jag slogs av hur orättvist jag irriterades över de underförstådda toner som börjat eka i mitt huvud. De var min egen kreation. För hur skulle hon veta min avundsjuka för den stora barnfamilj som trängdes på några få kvadratmeter utan trädgård men med djurparad?

Våra världar finns inte på samma karta så hur kan vi hitta?

.

Mitt pang-pang

I perioder som bara blir längre och jämnare, befinner jag mig i en sorts vanlig värld. I den ryms inte den stora sorgens förlamning. Allt oftare går jag vilse på kartan över de ställen där allt gick snett, och jag börjar bli ganska duktig på att mota bort alla monster jag möter när jag inte orkar eller hinner strida. Dessa perioder är nödvändiga men konstiga.

Nödvändiga då jag legat på botten och tillåtit mig känna i väldigt många månader och behövde släppa taget om sorgen för att få livet att fungera. Konstiga då "vanligheten" blivit full av motsägelser. Jag tror jag leker en lek som går ut på att härma den jag var innan, med vissa modifikationer.

Jag bor i ett dockskåp där jag med fast grepp om huvudpersonen tvingar henne utföra sina sysslor med huvudet någorlunda högt. Klär henne, tar henne till jobbet, böjer hennes armar och ben i ergonomiskt riktiga poser, målar hennes väggar, hoppar upp och ner och allt annat en docka med lite hjälp kan göra.

I den reella världen sitter jag på avstånd och tittar in samtidigt som jag manövrerar mig till ett nästan trovärdigt normaltillstånd därinne. Jag gillar leken och leker den allt oftare, för jag måste och andas bättre i den. Vardagsleken är min terapi och precis som ett barn härmar krig och pang-pang för att bearbeta världens ondska, bearbetar jag min egen overklighetskänsla i den vardag som blivit lite av en främling.

Jag har lossat på handen som höll strypgrepp på alla minnen kring flickorna, för dessa minnen lever i varje uns av mina sinnen. Alltid. Jag är inte längre rädd att tappa dem. Jag har funnit vänner i saknaden och gråten då jag förstår att de vill mig väl och behövs. Jag har tvingats acceptera och förlika mig med det oacceptabla. Jag har låtit sorgen gå tung över och kring mig och levt de fasor som följer det fasansfulla. Nu återstår att rollspela mig själv i social träning, bort från de mest bråddjupa veckor och månader där jag var den drunknande i 'hela havet stormar'.

.

Terapi med Kärleken och Kamprad

Min snabbförkylning lade oväntat in nya växlar och det blev åter en soffpotatis av Johbur. Jag avskyr att inte orka ta mig utanför väggarna! En hel vecka där tid finns att stirra sig galen på allt som behöver målas och putsas i nya hemmet, utan tillstymmelse till ork. En hel vecka tillsammans med minnen och tankar på det som skulle och borde ha varit om det fått sin rättmätiga chans invaderade min ensliga sommarförkylning och jag tänkte att "nu har svininfluensan kommit för att ta mig, och tur är väl det!". I takt med regnet som snabbt fyllde vår regntunna blev jag allt mer deppig och ensammast i världen. Ju längre jag stirrade i den till synes bottenlösa tunnan, dessdå mer blev jag ett med den. Vi rann över nästan samtidigt.













Kärleken kastade snabbt till mig en flytring som räddning. Jag tog plats som skruvdragare! En utgående hallmöbel som köpts till fyndpris på IKEA hade målats, legat på tork i veckor (!) och behövde pusslas samman för att fungera som en sådan. M förklarade beskrivningen där han tolkade manualens bilder som sådana att:

Man ska inte vara ensam och ledsen, utan två och glad!

Kärleken pusslade, jag drog. Två komplicerade timmar senare var vi med ny halvstabil hallmöbel och två och halvglada igen. Och minnena av det som "skulle ha" tog formen av det som kommer att...

Se upp till lekande barn!

Vi har två pojkar på 4 och 7 år som närmsta grannar. Jag minns deras stora ögon när vi bar våra flyttlass in i det som skulle bli flickornas hem. De letade efter potentiella lekkamrater och det riktigt spände i luften av förväntan. Efter några veckor pratade jag med bröderna för första gången och jag märkte att det fanns stora frågor som bubblade i den äldsta av dem. Vi pratade och skrattade men tillslut kunde han inte hålla sig.

"Har...har ni aldrig haft några barn?" Med allvar och tålmodig väntan stod den modiga pojken och ville prata om det hela grannskapet redan visste. Han inget undantag. Jag funderade lite över hur jag skulle förklara med hänsyn till pojkarnas unga ålder men valde tillslut den enkla vägen. Det självklara svaret. Jag berättade att vi fick en Ruth och en Astrid som föddes för tidigt men dog då de var för små (måttade med händerna), och att vi visst fick två barn som vi saknar mycket. Jag berättade också när de föddes.

"Ooj..." Blev det tunga svaret följt av tystnad och ett "Men ni kanske kan få fler barn...för...för då kan vi leka med det jag och lillebror!" En trösfull vändning och jag svarade att jag hoppas vi kan få fler barn men att det inte alltid är så enkelt, och att deras föräldrar haft tur som fått så fina pojkar. Det skulle vara jätteroligt om de lekte med det barn vi kanske får men att bröderna då är så mycket större och kanske inte kan leka på samma sätt. Lillebror bröstade upp sig och svarade snabbt "Men JAG kan leka med det då, för JAG är liten!"

Jag skrattade och nickade medan storebror ännu stod i tankar "Nej...man kanske inte bara kan få barn så lätt..." Jag blev varm av hans frågor och stora tankar och jag tror han kände ett lugn i att äntligen få utlopp för besvikelsen över att inte få nya grannbarn att leka med. Därefter blev vi goda vänner och pratar ofta om ditt och datt. Försiktiga frågor rörande oss och bebisar, ofta repetitioner, dyker upp med jämna mellanrum där vi står och rycker ogräs tillsammans eller snackar coola cyklar.

Jag visade honom av misstag en bild på våra döda flickor bäddade i kistan, när jag bläddrade åt fel håll då jag skulle visa ett snyggt kort jag precis tagit! Trots min kvicka manöver förstod jag oroligt att han registrerat bilden och självklart följde en lång frågestund kring flickorna. Jag blev lite rädd att han skulle tycka bilden var obehaglig då flickorna såg så "förstörda" ut efter obduktionen, och hoppas att mina svar räckte som bearbetning. Föräldrarna med fastgrodd avhållsamhet i vuxenskalet skulle ändå aldrig fråga.

Jag har två små nyfikna kompisar att vara glad för i grannskapet! Glad för att de vågar vara nyfikna och glad för att de tar mina svar på största allvar. Glad för att de ännu inte lärt sig att barn är något man "skaffar" och för att det inte hunnit växa skygglappar i deras pannor. Och inte minst är jag glad för alla självklara frågor där jag får svara med mina barn! De hjälper mig att förlika mig med de många "se upp för lekande barn"-varningsskyltar som pryder våra dikeskanter. De som aldrig kommer att varna för en Ruth och en Astrid.

.

Våra, hans, mina, sina

En gemensam kompis satte för några år sedan griller i huvudet på min man. Han undrade varför jag med jämna mellanrum nämnde den gemensamma lägenheten i termer av min? Han ställde frågan bakvägen, till min man först, och fick tydligen det hela att framstå som mycket märkligt med tanke på den sårade min min älskade kom hem i sällskap med.

Leker man "finn fem fel" hittar man dem alltid. Letar man istället positiva och roliga sidor finner man givetvis även dessa. Men det är en svårare lek. Särskilt för de som själva vill verka perfekta och inte orkar finna de fem felen hos sig själva, då ligger omgivningen närmre till hands.

Då jag ställdes i dålig dager fick jag stora problem att förklara för M att jag givetvis sade "min lägenhet" i vissa lägen, för den var ju min lika mycket som den var hans. Det tar inte bort det faktum att vi köpte den tillsammans och därför var gemensam. Huset där vi nu bor är också vårt men jag utbrister gladeligen "mitt fina hus" ibland! Eller så kan jag tillsammans med en vän tycka att en maffig Chesterfieldsoffa helst inte kommer över tröskeln till "mitt hem", som för att understryka "inte i mitt tycke". Jag säger lika ofta "vårt". Ekonomin delar vi också och på frågan om jag vill följa med på bio svarar jag inte att jag inte kan för att vi har dåligt med pengar, utan för att jag har detsamma.

Jag undrar ibland vad vår kompis skulle svara om han fick frågan "Har du barn?" Förmodligen skulle det snabba svaret bli att "ja, jag har barn, jag har en...". Inte skulle jag skapa dåliga rykten om honom för att han pratar om barnet i termer av sitt! Jag förstår mig dåligt på den sortens onödigt letande.

Så, kära ni som läser och kanske undrar och letar. Tror ni är få. Jag talar om Ruth och Astrid som mina och våra. Men i bloggen syns mina döttrar eller flickor oftare då bloggen handlar om mig och min sorg efter flickorna. Hade jag delat sorgeblogg med min man, vilket vore häftigt, skulle det kanske se annorlunda ut. Mig, min och mitt spelar ändå så liten roll i sammanhanget. Ruth och Astrid är våra, hans och mina, men mest av allt är de sina!

.

Välskött 2:a-handslägenhet uthyres

När vi träffade våra vänner som nyligen fått och förlorat sin dotter pratade vi om våra kroppars vara och icke vara. Mamman till den nya stjärnan på himlavalvet berättade att hon redan börjat träna och hur hon var fast benägen att bli ett med sin kropp igen. Hon menade att däri har barnet legat och hennes utflyttade bostad måste tas hand om, underhållas. Som en hyllning till att det var just där, innanför det yttersta skalet och närmast hjärtat, dottern levde sitt hela liv.

Jag har aldrig tänkt på det så och vår vän fick mig tacksamt att vända nya blickar inåt. Navelvägen in mot hjärtat som fortfarande slår saknad omkring sig. Där fann jag min egen kropp, den jag hyst sådant agg mot och kanske fortfarande gör. Den som släppte ut två flickor alldeles för tidigt, och kanske till och med var hela orsaken till deras död! Jag har svårt att förlåta mitt skal för det. Mycket svårt.

Kroppen blev snabbt min fiende och jag struntade i att ta den ut på promenader, ge den diabetesvänlig mat, eller äta alls! Jag struntade i att klä den i snygga förpackningar och jag struntade i att fixa med dess hår. Jag var så absorberad av själslig smärta att resten av mig kunde dra dit pepparn växte. Nu vet den tack och lov inte var den växer och jag dras fortfarande med densamma. Kanske är det dags att tänka om?

Min kropp var mina flickors boning i 21 fulla veckor, kanske borde jag hylla den för det? Den var deras allt under två korta livstider och kanske blir den återigen uthyrd? Lekplats, viloplats, restaurang, tröst- och konsertlokal. Kanske är den värd lite bättre och kanske är den värd det allra bästa? För en sak är klar, jag borde verkligen se efter mina utflyttade döttrars första bostad, på mellanplan, den jag och Kärleken snickrade varsamt tillsammans!

.

Speed

Igår låg jag i soffan tillsammans med 38,4 och fyra polare till; halsont, järnkeps, snor och en fästing. Idag har polarna slutat klänga och jag känner mig makalöst bättre. Jag har en speed-cold. Alla ingredienser i en förkylning finns där men tillfrisknandet går osedvanligt snabbt. Måndag - däckade i soffan kl sju, Tisdag - vaknade med skärande hals under morgontimmarna och ringde mig sjuk, sedan plakat, Onsdag - vaknade genomblöt men nästan feberfri och har mellan tv-passen vattnat både ute och inne!

När jag låg där i feberyran på tisdagskvällen såg jag vad jag tror var Allsång på Skansen. Jag minns att Robert Gustavsson lekte dansbandssångare och att jag skrattade högt ett par gånger för att direkt avlösa glädjen med ett gråt! Det bara rann och jag blev överrumplad av hur ledsen jag kände mig. Från hjärtligt skratt till hjärtskärande gråt på mindre än ett par sekunder! Jag blev så överraskad att jag var tvungen att kalla in M för att berätta om min prekära situation. Jag blev kramad.

Jag minns att jag kunde reagera sådär plötsligt under IVF-tiden. Speciellt när jag satt klistrad framför "So you think you can dance" och beundrade de unga, duktiga dansarna med förväntansfulla blickar. Som jag grät! Jag kände vad jag antar att en stolt mor eller far borde känna när de bevittnar sina barns frammarsch i lussetåget, målen på fotbollsmatcher och falska flöjtspelningar. Jag var full av hormoner som lämnade mig långt ner i klimakterieträsket, och malplacerade glädjetårar var mina enda symptom!

När jag var gravid med Ruth och Astrid kunde jag också växla snabbt mellan olika känslolägen. Jag minns en gång i början av graviditeten då vi passade familjen Storebrors mops (liten hund med tryne och knorrig svans). Jag var ensam hemma och skulle rasta henne. På skulle en liten stövel då hon skadat tassen, men hon bråkade otroligt med stöveln den kvällen. Efter blod, svett och tårar föll jag skramlande ner i parketten och grät så jag tjöt. Hunden stirrade ledset och jag var mer uppgiven än en herrelös hund, grät i säkert en timma. Då förstod jag att jag var gravid, och grät lite till.

Jag är vare sig i klimakteriet eller gravid, och några skadade hundar syns inte till. Men jag speed-gråter fortfarande, kanske från sviterna därav...

.

Lack, svett och tårar

Det har firats bröllop också!

Hemligt var det länge men nu är de lyckliga tu man och fru!
Pust, vad det kostar på att bevara trevliga överraskningar...

Bruden, som såg ut att komma direkt från en filminspelning i Hollywood på si sådär 50-60-talet, är min bästa vän och jag stod bredvid som vittne vid den borgerliga vigseln. Efter kyssen blev det cab-färd med skramlande burkar och en skimrande fest under äppelträd och lysande trollsländor. Vackert! Jag höll bildvisning tillsammans med talet, på gammalt manér med sådana där...
fotografier på blankt papper ni vet!

Samlade intryck från fredagen den 3:e Juli: Prickar, svart-vitt-rött, skimmer, snabbt, pirrigt, hemligt, bubblande, för snäv kjol, kladdiga barn, saknad, glädje, Hollywood, magi, chokladcremen till jordgubbarna, skitkul, himmel utan moln, vild brudvals, blommande naglar, skadad fot, sent, knott, nostalgi, rosor, brudens röda skor, svett, glädjetår och GRATTIS!


.

Tanten

Det har hänt en del. Alla tänkbara emotioner inkapslade i prasselplast och krullade snören. Jag har hunnit massor och inget alls i fullständig galopp. Det är fortfarande skillnad på min ork och ork efter Ruth och Astrid. Hon därborta, för 9 månader sedan, som älskade kalas och festligheter får något ångest-lust-blandat över sig när det beger sig. Roliga händelser blir snabbt ett stressmoment och trots att de verkligen är roliga börjar hjärtat pumpa för fort och jag blir yr och fallfärdig. Jag känner mig som tanten på "hemmet" som blivit bjuden på släktkalas. När det är dags för efterrätten är hon så trött och svag av all uppståndelse att det är dags för hämtning. Tant är jag bara i hemlighet, inombords, och ibland önskar jag att färdtjänst plockade upp mig alldeles för tidigt. Att personalen gav mig min kvällsmedicin och packade ner mig bland filtarna redan vid sju.

Högtider och stora som halvstora händelser är som en skål med snabbvispad grädde som äts för fort och gulnar i skålen. Efteråt händer det att jag dippar. Gråter och väntar apatiskt in natten, den som inte sovs. Det är som om allt som verkligen är roligt blir ytterligare påminnelser om hur mycket roligare de skulle vara om jag fick uppleva dem med mina döttrar. De som aldrig mer får uppleva något. Roligt blir påmind, blir ångest, blir våt pöl. Det är dubbelt att säga allt det här för i djupet av hjärtat har jag haft roligt, men när ångesten kommer krypande kvittar snabbt skratten och inget spelar längre roll. Jag känner mig elak som känner så men kan inget rå för. Jag får inte själv ihop det, roligt lika med ångest...

Det har fyllts 34 och kanske är det tiden som springer för fort för tanten under filtarna.

Tatuerade lökar på en strand

Vi mötte äntligen våra kära vänner, vars dotter nyligen dog i mammans mage. I en mörk tapasrestaurang trängde vi avsiktligen ned våra sorgtunga kroppar i skydd från solens obarmhärtiga ljus och på bekvämt avstånd från de brunbrända. Vi och dem. Förutom vår vanliga bisarra humor bjöd samtalen och skratten in nya gäster i form av tårar över tre fådda och förlorade barn. Det var en underlig känsla att sitta där tillsammans och dela det allra största. Rummet var en strand och staden en öde ö där fyra fumliga människor kravlat upp med salt hosta som ackompanjemang. Tacksamma att vara vid liv i den stund vi fått fäste under fötterna. Vad det nya landet kunde lova fanns ingen att fråga.

Vi talade om de saknade barnen som småspöken mitt ibland oss, här och alltid, och om alla de spöken staden skulle rymma om vi bara kunde se dem. Vi talade om sorgeband kring armarna för att demonstrera vår saknad. Vi talade om minnen och avsaknaden av. Vi talade om förståelse, bemötande, skillnader, likheter, sorgefaser, olidliga dagar, glädje och stolthet, saknaden av tyngd i våra magar och armar. Vi talade om den kärleksfulla sorg ett litet barn lämnar ifrån sig. På oss. I oss. Kring oss. Vi talade om.

Jag saknar att inte få se deras dotters häpna ögon följa två trassliga tvillingflickors upptåg. Hon var så vacker deras tysta flicka!

"Den förestående döden är hemsk nog som den är, men än värre är en förestående död med tid över, en tid under vilken all den lycka man ägt och all den lycka man skulle ha kunnat äga står klar för en. Man ser allt man håller på att förlora fullständigt klart." (Berättelsen om Pi, Yann Martel)

I en fin metafor sprängde vår vän in sorgen i en lök! Hon menade ur min tolkning att den fungerar som en lök som skalar lager från lager för att tillslut nå den råa mitt som låter tårkanalerna göra det de gör bäst. Det är inte längre vi som försöker skala bort våra ytligaste lager. Sorgen gör jobbet och skivorna släpper utan möjlighet till motstånd. Där sitter vi tvångsmässigt avskalade in till själva kärnan. Våra mest mänskliga jag blottade. Och mitt i svedan finns strimmor av tacksamhet över att finna sin mitt, där någon annan gjort skalandet. Barnens död bär olovandes kniv!

Spökbarn får finnas för lite. Och i den gemensamma viljan att skrika ut våra döttrars existens för omvärlden började vi prata om tatueringar. Tatueringar som livslånga symboler för vår kärlek och saknad. Tatueringar som syns och manar till frågor och svar. Frågor där svaren är våra barns namn. Änglaspöken under huden. Jag fantiserade om hösten då flickorna försvann ut ur mig och utom synhåll för mänskligt öga. Löven sprängde röda på träden och de vackraste som föll samlade jag på hög under buntar av böcker. Jag ville spara men de ruttnade. Löv, som i den hösten, kunde samsas under huden där jag kan se, minnas och svara deras namn. Våra barn som fanns.

"Man kan vänja sig vid allt - har jag inte sagt det förut? Säger inte alla som överlever det?" (Berättelsen om Pi, Yann Martel)

.

En höftad kvadratmeter

Tisdagen innehöll bland annat gravpyssel. Jag är inte där så ofta på grund av avståndet och jag våndas varje gång över de döda växter jag förväntas se ovanför mina döda flickors sista destination. Död på död är ingen angenäm tanke, om nu död i singular kan vara det. Att resterna av mina förstfödda ligger i sin röda urna med guldströssel kan jag hantera någorlunda, där finns inget mer att göra, men att det dessutom ligger hjälplöst kvidande (de nästan hörs) växtdelar smetade längs stenen kan jag inte stå ut med!

I 30 graders sommarsol tog jag stora spaden och skottade bort en kvadratmeter gräs på ytan runt stenen. Till min förvåning myllrade det av liv därunder! Förutom maskar hade en myrfamilj á tusentals bröder och systrar flyttat in i graven! När jorden var blottlagd fick jag för mig att ytan jag grävt var för stor jämfört med ytan på gravarna intill. Jag tror att jag minns, från de första chockade veckorna, att det talades om en kvadratmeter där plats finns för 9 urnor...och ett myrsamhälle. Hur brett får man gräva? Hur djupt får man gräva? Hur högt får man plantera? Hur stor är en kvadratmeter utan måttband? Hur stor är en höftad sådan? Förmodligen alldeles för stor. Människor och döda i närheten kunde ju tycka att jag tog mig friheter på heliga domäner och tanken gjorde verkan.

Jag lappade och lagade och fyllde tillslut min (fortfarande för stora?) ruta med sjösten, ett blommande mosaikhjärta på lut och stack ner en vindsnurra i skepnad av Cyklande Syrsan mitt i den utblommade Julrosen. Pappa M gav under tiden mjuka hälsningar genom mobil på sten-metoden. Jag ska ta reda på var jag kan ta reda på mer om vilka friheter en änglamor har vid sina barns grav, för alldeles nöjd med resultatet blev jag inte. För prydligt. För kantigt.
Jag måste gräva lite till.