Dopad kaffefaster

"Dalslänningar äro trögtänkta och fåordiga, men utrustade med starka armar, ben och rygg, och lämpa sig därför väl till att lyfta tunga saker såsom exempelvis stenar och slaktdjur."
(Arnold Linell, folklivsforskare, 1883-1897)

Så sade experterna då. Jag skulle vilja lägga till lyft av kylskåp och frysar! Så att forskningen följer sin tid. Vi har varit i den nya lilla staden idag, där huset vi köpt är förankrat. Bror och bästa vän med familjer har redan hittat dit, så vi är i gott sällskap. Då vi är sist ut med renoveringen har vi tur (!) som kan få tips om hantverkare, trädkapare och väggrivare med bra betyg. Vi hakar på.

Varje gång vi besöker vårt blivande hus (nycklar fås 2:e januari) förfäras vi över allt som måste tätas och fästas, öppnas och kaklas. Det såg så färdigt ut på visningen...nu mest förfärligt. Men det blir bra! Och att gå loss med tapetångare och slägga blir nästa form av terapi för arga oss. Om inte huset redan exploderat tills dess, som maken med dystopiska framtidsvisioner tror. Den som lever får väl se, svarar en likgiltig jag.

Ett kalas föranledde oss besöket till lilla staden. Inte vilket kalas som helst utan brors lilla ettårings allra första! Mitt fina brorsbarn som på småtimmarna (sen em) glömmer att hon kan stå, alldeles själv och utan stöd! De krumma små benen har jag nafsat på bäst jag kommit åt. Efter sötchock med blåbärstårta och världens godaste bullar kom jag igång, på oförsiktiga diabetikers vis, och lekte kafferep med 2-åriga brorssonen. Han blev förbryllad då jag roffade åt mig för många minikoppar och smackade högre än tusen kaffemostrar på junta! Han packade bestämt det lilla etuiet med lock och såg på mig med snäv blick. Jag måste sluta med drogerna, för familjens bästa! Gräddtårta för en diabetiker är som vinaren för en alkis.

Sedan bar vi kylskåp, trögtänkta men starka!
.

Zulamit och Salami

Vi fick en efterfrågan på jobbet att ta fram en dikt/saga som handlar om två älskande på villovägar i stjärnhimlen. Zulamit och Salami. Den hittades efter lite letande och är skriven av Zacharias Topelius:

"...De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans
så saligt leende som om ej död på jorden fanns.
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än
jag har den lärt av stjärnorna och vill du höra den?..."

De älskande två skildes åt av natt, död, sorg och synd och dömdes att bo på stjärnor långt ifrån varann. De tänkte så mycket på varandra, på var sida av skaparens otaliga världar, att de båda började bygga varsin bro av ljus. I tusen år byggde de vad som blev Vintergatan. Keruberna blev förskräckta och skvallrade till skaparen varpå denne svarar med ett leende "Vad kärlek i min värld har byggt det river jag ej ned." Så kunde äntligen Salami och Zulamit springa i varandras famn!

"...Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro
var viss det skall sin kärlek nå dess längtan skall få ro."

Vid första anblick är det en vacker och harmlös dikt. Men för mig som aldrig hittat tron på skaparen finns där partier som irriterar. Motsägelser. Sin stora kärlek till trots tvingas de älskande tu att skiljas åt av natt, död, sorg och synd. Och som om det inte var nog döms de att leva i varsin ände av universum! Och sedan säger Gud att: "Vad kärlek i min värld har byggt det river jag ej ned." Det är väl precis vad h*n har gjort från första stund! Rivit ner det kärleken en gång byggt!

Jag ska inte gå in på vidare analyser av Topelius text, men faktum är att jag fortfarande har ett behov av att rikta stark kritik mot den där skaparen som högmodigt rycker på axlarna när arbetsdagen är slut...

Dödsmaskinen

Jag hade länge amputationsångest. Efter magen den stora och runda. Fortfarande får jag stort obehag när magen bubblar och jag skyndar av ren rexlex dit med händerna. Ingen där. Jag blev platt redan dagen efter förlossning och spåren var röjda för gott. Två piller som hävde mjölkproduktionen, så var det tomt i skafferiet! Tomt, tomt, tomt... I flera veckor rörde jag mig i sängen som om jag fortfarande var gravid, med kudde mellan benen för foglossningen och fantomsmärtor i magen vid minsta rörelse. Jag vare sig kunde eller ville förstå och kroppen lyssnade på dåren inuti. Jag tittade i taket när jag duschade då fötterna plötsligt syntes och jag undvek magtvätt in i det längsta. Speglarna saknade min fåfänga och jag funderade en och flera gånger på att skicka dom på tippen. Jag skulle aldrig mer behöva spegla mig, ville inte bry mig eller finnas! Gravidkläder packades ihop och skänktes tillbaka till respektive utlånare och de två mammaklänningar jag köpt dagarna innan packades i påse med dragkedja. Jag ville inte riskera att få syn på dom, och gå tillbaka till en affär där jag satt min fot som gravid, aldrig!

Morgnarna var värst. Då hade jag under natten glömt vad som hänt och tvingades återuppleva tragedin, varje ny dag. Vi låg och tittade på varandra med händerna ihop, likt flickorna där de låg. Syster intill syster, hand i varsin hand. Ord behövdes inte på länge och vi förde dialog på pantomimartisters vis, kropp och mimik men utan trikåer. Stora tröjor inhandlades då jag inte ville veta av mig smal. Stort, säckigt och svart. På sin höjd grått. Mamma kom och tvingade oss prata, i alla fall med henne. Och tvingade oss äta, med henne. Det var svårt. Vi fick lära på nytt och rutinerna blev en räddning. Aldrig har en potatis skalats med sådan koncentration!

Kroppen var jag länge arg på och förlåten är den inte än. Att bete sig så svagt och fegt inför våra barn! Lämna in och pressa ut. En dödsmaskin som går på bly och bensin...

Känsliga rummet

Jag kan inte sluta skriva! Ibland är det så. Och ibland kan jag inte börja. En annan sak jag inte kunnat hittills är att meddela andra om min bloggs tillblivelse. Jag behöver ut på arenan och dansa med folk! Jag har under några år följt olika forum på Familjeliv. Smygkikat. Det är likadant där, kan inte sluta läsa! Nu vet jag inte till vilket forum jag ska vända mig längre. Jag tillhör alla! Svårt att få barn, längta syskon, gravid, adoption, änglarummet...känsliga rummet nästa! Jag ska försöka hjälpa till lite, om jag kan, vilket är förhoppningen med min blogg. Jag vet hur nödvändiga andras formuleringar är i den största sorgen och jag vet hur väl jag behöver er därute. Kan bara inte sluta skriva...

Dans med svåra steg!

Grabbarna i graven bredvid

Jag hörde på radion idag, att de vi älskar mest skickar vi till skolan. Barnen. Jag skickade mina i graven...var där och tände två ljus igår. Ensam och blöt. Det regnade och svart var färgen jag rörde mig genom. Två lyktor (nödlösning) inhandlades och jag skulle tända ljus i dessa. Omöjligt! Alla stickor i asken blev blöta och bara fräste ilsket till svar. Jag svor lite för högt med för många djävlar inblandade och såg ingen annan lösning än att ta ljus från något som redan lyste. Vi har den äran att ha gott sällskap på kyrkogården. En änglamamma och -pappa vi lärt känna har sina pojkar i raden nedanför våra flickor. Jag tog eld från 'grabbarna i graven bredvid' och allt blev ljus! Jag såg också till att kompensera för stölden och satte dit två små presenter. Inget märkvärdigt, men ändå.

Bara änglaföräldrar kan konsten att trösta andra av samma sort. I deras samvaro får våra barn finnas, och bli till liv. Nej, liv kan inte ens de återskapa, men de blir mer verkliga. De ger nya fantasier liv och det är dessa fantasier som gör att vi håller oss flytande. Eller svävande ovanför och kring det som hänt. Vi behöver se från alla vinklar och nyanserna är välkomna gäster. Det handlar inte om att förneka deras död (vi vet för väl) utan om att skapa värme och glöd kring de fåtal minnen vi har kvar. Någon mer som tar de förlorade barnens namn i sin mun och som inte förnekar dom, eller får oss att förringa eller förtränga. De kom, de gick...och vi behöver att dom segrade! Våra små hjältar och hjältinnor.

Vi får presenter vid graven ibland, från grabbarna bredvid. Det ger en varm känsla av att våra döttrar aldrig är ensamma, eller uttråkade (vad vet jag om livet efter?). Pojkarnas föräldrar ger också medmänskligheten hopp. Kanske är det så att människor med sorg blir ödmjukare, snällare? Vi har ju inget att förlora längre, och inga murar kvar att huka bakom. Vi är de vi oundvikligen blivit.

Vi fick en vacker present i torsdags och varje gång jag tänker på den förbryllas jag över det goda hjärta, de goda hjärtan, som låg bakom! Hur enkelt det än låter med ett kakfat så var det inte vilket kakfat som helst! Det var inslaget med förhoppning, bakat med konstnärlig förtvivlan och framfört med mod! Och våra barns namn stod på kakorna, våra barns namn...

Tomten och Mr Hyde

Efter IVF-eländet och mina döttrar har mitt sätt att vara förändrats. Jag har mycket mer rekvisita i förrådet. Masker överallt, och hela kostymer! Som igår. Jag gick så fullständigt upp i att julpynta hemma att M blev irriterad. Jag julpyntar nästan aldrig och har inte ryktet av "pyntare" över mig. Då skulle Spartakus, som i sparsmakad/spartansk klä mig mer rättvist. Nu fattas plötsligt den kostymen och jag får i all hast på mig en tomtedräkt! Jag vet inte vem hon under skägget med de smala ögonen är? Hon som hojtar Ho Ho och undrar om det inte finns plats för en stjärna till i fönstret, en amaryllis till på brädet. Vem pyntar jag för?

Allt jag gör måste uppta min koncentration till överdrift (pyssel, gråt, ilska, jobb), och gör det inte det är apati min syssla. Jag håller en show med namnet Jekyll & Hyde. Oturen är ett elixir som gjort mig beroende. Jag kan inte leva på bananskal utan snör på mig för små balettskor och lider där jag trippar fram på knäckta tår. Det enda jag vet och det enda jag kan. Jag gör mig själv och andra ont genom att sluta vilja finnas i normala sammanhang. Ingen stiger in när Mr Hyde höjer sin förvridna röst. Inte ens jultomten vill umgås med Hyde!

Jag är förvirrad, förtvivlad!

En amatörskådis som inte kan skilja film från verklighet. Det är jag. Jag spenderar en förmögenhet på kostymer jag bara kanske behöver. Det måste få ett slut! Jag undrar så var livet tog vägen? Den obekymrade glädjen i att finnas. Jag och M för varandra men också i livet, det fantastiska. Jag undrar hur mycket stryk ett förhållande tål när de allt färre glädjestunderna byts mot ännu ett nederlag. Vi vet för vi lever i det. För att känna glädjen måste ansträngning till och det är en bristvara som tappas efter vägen, Vi tappar, tappar, tappar och förlorar...
Amatör betyder "den som älskar". När jag blivit proffs på att förlora...kan jag älska då?

Astrid - ett försvarstal

Idag hade Astrid namnsdag! Asfrid om det hade varit på medeltiden. As (gud), frid (skön). Gudaskön! Liten Astrid, vår andra dotter. Min mormor hette Astrid och jag heter detsamma i andranamn. I magen hette hon Gunnar! På ett av ultraljuden gjorde hon "spiken" (rak och stel som en pinne) så att rummet gungade av skratt. Hon kom så fort efter storasyster att hon helt glömde bort att sluta leva. Hon rörde sig och försökte allt med den lilla kroppen. Det var lönlöst och vi visste, men inte hon. Allt det stora hon lärt ville hon visa. Vi såg bara rött, död och fula sjukhusväggar.

Jag hade velat hålla henne tätt intill innan hon försvann, men jag var rädd och chockad. Pappa M likaså. Jag sa "Jag älskar dig" och hon svarade med den sista vackra rörelsen. Sista för evigt. "För evigt" är ett ohyggligt begrepp som sätter mig i försvars- och fosterställning samtidigt. Jag blir förbannad! Hon krossade mitt hjärta utan att själv ha älskat. Och jag ska spendera min återstående tid till att laga det! Samtidigt ska jag varligt älska henne, villkorslöst på mödrars vis, just för den Astrid hon var. Hon är för alltid förlåten. Jag vet inte vad jag ska göra med den? Tiden. Den enorma mängd tid som ryms i det eviga. Jag kan lappa och laga, men mer?

Den gudasköna var sin pappa lik. Upp i dagen! Som gjuten ur samma form. Det gör ont ibland när jag tittar på M och förstår vilken vacker ung kvinna hon hade blivit. Lite försiktig och skör, med två virvlar på rätt ställe i det bruna raka håret...Händer, fötter, armar och ben fick hon från mig! Breda handflator och formlösa underarmar. Korta små tår och en kraftig häl. Den genetiska likheten barn och föräldrar emellan har aldrig varit betydelsefull för mig. Då har jag tänkt på levande barn. Nu när mina är döda har den likheten blivit viktig. Den ger ett minne till i den lilla samlingen. En samling som tar slut när det inte finns mer att komma ihåg. Det blir inga fler.

För en tid sedan gick vi på Henrik Schyffert's rosade: "The 90's - ett försvarstal". Det var en stand-up som oväntat berörde. Den 30:e spelas den igen på Lorensberg. Gå och se! Den handlar om 90-talet och varför allt blev som det blev. När skratten ebbat ut i andra akten summerar han med Popsicle's "Hey Princess".
Till Astrid...


Storasyster får såklart ett alldeles eget inlägg hon också...

Appropå pepparkakor

De bakades ofta av nunnor och såldes som medicin mot alla möjliga åkommor. Man kunde bland annat bli ordinerad pepparkakor mot sitt dåliga humör, av självaste doktorn!
I rymden bjöd Christer Fuglesang på pepparkakor men tyvärr smulades kakorna till stor del sönder vid avfyrningen, så att småsmulor flög omkring. Besättningen fick äta dom som fiskar. (Ur Wikipedia)

Mina ska jag hänga i fönstret. Sådana konstverk äts inte upp! Jag tror att placeboeffekten blir lika god ändå. Jag är glad som en lax och maken har haft tre - fyra skattattacker redan, med bus i magtrakten som tilläggspiller.

Det doftar alla barndomens jular i köket och jag försvinner i en glittervit driva av snö...en grotta, med stora spaden på lut. Knarriga skor. En långsam flinga på tungspetsen. Bakom rödhängda fönster skymtar pappas lösskägg och vi gömmer oss. Med tipp-tapp i stegen och stjärnor i ögat vet jag att tomten faktiskt finns. Jag har sett honom! Den där julen när jag fick mina blå lite läskiga rullskridskor. Vi ristar mönster i snön utanför grottan och blöta tumvanten ska smaskas på en sista gång innan kvällsgröten...dan före dan...

Älskade bloggar!

Jag som hatar allt vad tävling heter har ändå fått medalj! Jag är en sån som alltid låter andra vinna. De blir ju så glada...En utmärkelse av hög klass den här. Jag ingår nu i en orden av stolta ordbajsare. Ingen går förstoppad därifrån! En av mina favoritbloggare har listat sina favoriter (där fanns jag!) med följande:

Motivering:

"Samtliga utnämnda ingår i ordkonstnärernas gemenskap.
Samtliga lockar till filosofiska utvärderingar genom såväl skratt som lugn."


Jag gör detsamma:

http//:mammamelissa.blogg.se
Ingen skapar fantastiska småvärldar i vardagen som hon!

http//:marcusbirro.se/bloggen
Min livlina nr 1!

http//:finnjonna.blogspot.com
Aldrig har det varit så spännande att följa en graviditet! Modig och rakt på.

http//:therapeuticpictionary.blogspot.com
Carl Fredrik Holterman bildbajsar lika bra som han textar.

http//:mrsjonesblogg.blogspot.com
En temperamentsfull inblick i ett vakuum, som går mot sitt slut.

Tack MammaMelissa m. familj!

Jag blev glad idag! Sådär riktigt glad då hjärtat dubblar slagen och leendet gör att man visar en bit för mycket tandkött!

Jag blev med present! :) :) :) :) :)

En storslagen sådan, med guldsnöre och spännande prasselplast. Ett kort finurligt instucket i den glada plasten. Det var under sista timmen på jobbet då jag var och hämtade en kaka jag blev så plötsligt sugen på. Minuterna efter stod den där! Jag skymtade våra flickors namn i rosa kristyr innanför prasslet när jag förde den varsamma lasten mot säkrare förvaring.

När man blir sådär glad att man skrämmer bort folk med sitt tandblottar-smajl, brukar gråten följa efter. Dörren gick igen bakom mig och den kom. Jag grät för att jag förärats med en skatt. Jag grät för att personen bakom överraskningen inte fick bli mor till två barn. Jag grät över de vackraste namn jag vet. Jag grät för att jag aldrig sett maken till pepparkakor som dessa!
Jag grät...

Man behöver inte dö för att bli en ängel!

"En present är något man får av någon annan...presenter är ofta inslagna i färgglatt papper för att vara en överraskning för mottagaren" (Wikipedia).

Lift me up

Efter en lång dag med mycket fasadrenovering (mig!) kom jag med bussen den sköna. Jag älskar att åka tåg och buss! Det gungar så skönt och ger dagdrömmarna skjuts över landskapet. Redan på dagis upptäcktes min dagdröms-fetisch. Det gjordes en sång om alla barnen. Minns inte exakt men den innehöll raden "...och J hon drömmer sig bort..."

Idag hade paniken slagit läger såpass att inte ens bussen hjälpte. Men så skymtade jag lite klotter på ryggsidan av sätet, där stod: "Lift me up". Jag upprepade klottret som ett mantra hela vägen, samtidigt som jag försökte andas med båda lungorna. "Lift me up". Kanske hade någon annan halvsulad själ suttit på min sits? I min sits? Väl hemma hade mammabesöket en present till mig. En stickad fuskkrage gjord i finaste tunnaste mjukaste garnet. I regnbågsblå toner. Jag behövde lyftas och hållas på plats och får passande nog en krage som gör jobbet!

Tomorrow a velvet blue collar will lift me up!

.

Härlig, klok och trasig

Jag började jobba fem veckor efter Ruth och Astrid. Både förhastat och en räddning. Räddning på så vis att jag återfår en verklighetskänsla och finns i ett sammanhang där jag faktiskt får finnas. Förhastat då jag sällan får tid till det jag vill mest, skriva! Jag blir också mycket tröttare nu än innan och har vissa svårigheter med koncentrationen. Det handlar om att ta de minsta stegen.

Jag är ganska ny på jobbet. Nygammal. Jag började 10 december förra året och har varit sjuk- och sorgeskriven 4 månader däremellan. Jag har fått börja om. Ibland vet jag inte om mina fina kollegor inser vad jag tampas med. Utåt är jag som vanligt, nästan mer! Men inombords blåser stormar som inte viker för något. Jag får panik. Varje gång det händer blir jag bara ännu mer trevlig, ännu mer påhittig. Hemma faller jag sönder. Att ladda för en ny dag är svårt när bitarna ligger spridda på morgnarna.

Mitt jobb är kreativt och variationsrikt, och bygger mycket på egna initiativ och kontaktskapande. Jag vet att jag är bra på det, var bra på det i mitt förra liv. Det därborta i början av 2000-talet. Men ork och förmåga vill inte längre samarbeta och jag får prestationsångest. Jag ser inte längre om jag gör något bra, eller något alls! Allt sedan jobbstart har det mesta av min kreativa sida fått vika sig för utmattningen från IVF-behandlingar, läkarbesök och döda barn. Jag hoppas mina kollegor förstår och hyser hopp om mig. Jag har pratat öppet med alla, men det är lätt att glömma när jag ser ut som vanligt. Ibland glömmer jag själv, för jag ser ju ut som vanligt framför sorgedräkten.

Idag kom en kollega in och sa att hon är så glad för mig, och att jag är tillbaka! Det sydde en mjuk lapp på min trasighet. Samma kollega gav mig tre adjektiv en tid tillbaka: "härlig, klok och hel." Jag ska försöka landa i "härlig, klok och hel".
Försöka...

Bjuder Dracula på té

Det finns en gräns för hur mycket man orkar, säger dom. Det finns flera! När den första passerats tar nästa vid. Det finns ingen gräns, säger jag. Gränspatrullen har passerats så många gånger, och aldrig åker vi fast. Jag vill fastna med benet i den taggiga tråden. Och det måste få ett slut!

Vi lever i Ingenmansland där reglerna är till för andra och naturens gång är för oss som haltar. Det är lätt att hoppa på någon som redan kryper! Fram tills för lite sen var det jag som bestämde vardagen, nu bestämmer den mig. Krossar mig. Jag är maktlös, så fullständigt maktlös! Den äter mig till frukost, middag och lunch.

Jag undrar (inte lika) naivt när vår otur tar slut? För den måste ju...kanske...inte alls ta slut! Vår barnlöshet är forever och alla dör ifrån oss forever. Bara vi och Mr Dracula kvar på tebjudningen. Jag är trött på den maktlösa bitterhet som ensamheten ger. Vi är utstötta från alla sammanhang där vi vill finnas och samtidigt hatar vi alla där. Inget går ihop. På barns vis har vi slängt oss på marken och skrikit högt. På troendes vis har vi bett på våra bara knän. Det borde finnas en gräns för såna som vi där någon sätter ner foten!

Nu förstår jag bittra människor. Men jag rättfärdigar dom inte. Ingen kan hjälpa att vi inte blir gravida och ingen kan stå till svars för att våra barn dör. Alla som inser sin lycka förtjänar den. Vi inser inget, för vi finns ingenstans.

Vi tar oss fram, som om vi hade ett val...

Gå igång på graven

Jag är dålig på det här med gravpyssel, gravar har aldrig varit min grej. Ibland tror jag att det borde vara det när jag läser om alla andra som finner trösten där. Men sorg har inga "borden" eller måsten. Det är däremot härligt att promenera på kyrkogårdar. Titta på namn och stenar. Får man lov att använda ordet inspirerande? Sjömanshustru Odny Svensson, Makarna Julius och Julia...de allra flesta älskade och saknade. Jag vill påminnas om mina döttrar i "levande" sammanhang. I söta fantasier om hur det borde ha blivit, i vinden och fåglarna. De döda är alldeles för döda!

Gravplatsen valde vi då den låg intill ett livligt dagis. Och mellan en småtrafikerad väg och en gångväg. Där kommer det att hända saker! Det skänker en viss tröst. Som glorian på ängeln ligger en sorgesysters tvillingpojkar, Philip och Simon, begravda några rader därifrån. Gravstenen kommer att vara i form av en hand, med namnen enkelt ingraverade och två små svalor som sitter på handryggen. Jag har alltid älskat den där handen som pappa kämpade ner från Hardangervidden i en ryggsäck. Åt mamma. Ända från högfjället! Den har legat i trädgården i mitt föräldrahem i många år. Någon liten självförsörjande växt ska vi lyckas plantera intill. Då flickorna är göteborskor ville vi ha graven i Göteborg, där dom hör hemma. Vårt nya hus ligger en bit bort från stora staden och "vårt" kvarter där graven finns. Vi tänder våra ljus när vi kommer åt. Där mer sällan, hemma mer ofta...

Jag tycker det är vackert med människor som vårdar sina gravar och håller lågan levande. Önskar nog att jag var lika vacker...

Storleken spelar ingen roll

Ruth & Astrid

Våra flickor var 25 respektive 24 cm korta, och vägde 375 och 295 gram. Huvudmått 20 respektive 18 cm i diameter. Jag brukar ta fram två tonfiskburkar och känna på tyngden. Nästan så vägde ni i våra händer. Och jag gråter. Det finns inga mått på vår sorg trots alla siffror.

Enligt WHO blir barn barn först i v 22, och uppfattningen finns att det vi sörjer är två "foster" från ett missfall. Jag förväntar mig inte att andra ska förstå den här, på många sätt, märkliga och fasliga sorgen. Men vissa kommentarer i frågan vill jag gärna slippa. Och i vissa lägen förväntar jag mig att vuxna människor tänker efter. På konstaterandet: "Men ni kan skaffa fler/nya barn!" svarar jag: "Om din mamma eller partner dör, skaffar du då en ny?" Och vidare: "Vilken tur att det inte hände längre fram!" Jag hade gett vad som helst för att få uppleva mina flickor en dag, en vecka längre! Att få se ett litet plirande öga som undrande tittar på mig. Ett minne till! Ett ben eller en arm hade jag avstått för en vecka med döttrarna i famnen. Det är svårt för mig att greppa, och för andra. Hur sörjer man ett barn som inte fick bli? Hur sörjer man två? Hur sörjer man en fantasi om en framtid där två vackra flickor skulle ha dansat, med nya röda gummistövlar kring en blöt midsommarstång.
Små grodorna...

Syskon kan vi kanske få men aldrig skaffa. Och sorgen tar inte slut där något nytt tar vid. Den fortsätter i det oändliga. Det är en sorg att ta på allvar. Jag har aldrig kunnat ljuga och är kass på att låtsas. Jag är därtill väldigt bra på att känna det som är äkta. Min förhoppning är att människor bakom kommentarerna ovan inser att vi föräldrar till döda barn inte är hypokondriker. Och slutar blir förvånade över att "vi tar det här på allvar." Jag tar tacksamt emot förslag på hur vi annars kan ta det! Vi är alldeles för många som vittnar om samma sorg och övermäktiga känslor, trots att våra barn bara blev 17 eller 22 veckor, 1 år eller 13.
När börjar vi älska våra barn?

Så länge vi älskar sörjer vi dessa små men stora personer!

Drunknad i terapi

Sedan Ruth och Astrid (älskar att skriva deras namn!) föddes har vi gått i terapi, varje vecka det första och nu varannan. Terapin fungerade bra till att börja med. Då beskrevs sorgeförloppet och pratades det om hur vi klarar vardagen: mat, sömn, stöd, möta omgivningen, läkarsamtal, kontakter...Hon är duktig vår terapeut och en livlina för trasiga föräldrar. Men nu hjälper inget längre. Sorgen förstår vi oss (nästan) på. Att flickorna är borta vet vi. Omgivningen är bemött. Vi äter och klär oss. Duschar likaså.

Bättre än terapi är kontakterna med drabbade föräldrar i samma situation. Skriva, ta del, gråta, och finnas för varandra. Alla förstår. Som salva på såren och mjuka bandage kring hjärtat. Men historierna räcker inte ända in. De kommer så långt som precis över tröskeln till vadderade rum i fil. Jag står längst därinne. De är hjärtligt välkomna. Alltid! Jag behöver att dom står där och gör sig märkbara. En ära och jag bugar. Men förlusten av just våra flickor är bara vår. Förlusten av deras bara sin. Inget räcker och inget hjälper.

"I´m drowning here! And you are describing the water!" (Ur filmen: Livet från den ljusa sidan)

Böner bortskänkes!

Jag är arg! Arg på det där fenomenet som kallas Gud. Förr trodde jag inte att jag trodde på någon Gud. Inte i kristen, eller någon bemärkelse alls för den delen. Som liten gick jag i söndagsskolan, och sjöng i kyrkokören och tyckte att den bästa bok jag läst var Barnens Bibel. Vilken historia! Vilken grym och fantastisk historia som skrivits. Vid flera tillfällen i livet har jag önskat så mycket att det finns en Gud att jag skickat iväg en liten bön, utifall att...ingen hörde mig då heller. Minns att jag skämdes varje gång. Under graviditeten skickade jag ett helt knippe böner varje kväll innan jag somnade. Det kunde ju vara så att jag missat hela Gud-grejen och därför straffades med graviditetskomplikationer. "Jag lovar att bli en (ännu) bättre människa!" Klimatsmart, hjälpsam, aldrig mer missunnsam, skänka bidrag, sluta shoppa, älska alla som mig själv och mig som alla andra...jag övertygade inte. Pedofil-äckel och andra psykopater benådas med barn, och det är givetvis för att dom tror, på riktigt. H*n är god den där Gud som alla pratar om!

Jag och M gifte oss borgerligt. Vi valde en plats i Botaniska Trädgården, Japandalen, och vigdes mellan två vackra björkar. Den vackraste av junidagar då gullregnet stod i full blom. En för övrigt giftig växt! Våra döttrars minnesceremoni höll vi också med Gud på armlängds avstånd. Dock fick vi fantastisk hjälp av en ödmjuk kvinna vid Sjukhuskyrkan, med det praktiska kring ceremoni och gravsättning. Vi hade heller inte tänkt döpa våra flickor. Med allt detta sagt undrar jag fortfarande om jag missat nåt? Kan jag vara så genomrutten att jag ska pinas för alltid i mitt levande liv?
Jag får ju aldrig vila. Och aldrig veta.

Trodde skärselden var för de döda!

Jag älskar mina döttrar till vansinne, och inte skulle jag göra det mindre om dom fått leva! Jag har svårt att tro att flickorna sysslade med dödssynder under sina 20+6 veckor i magen, och på så vis drog sig själva inför döden. Jag väljer att inte tro på något eller någon som lät våra flickor dö och lämnade oss på bara marken, pinade och för alltid döende. Det finns de som säger att vi går starka ur det här. Att det finns en "mening". Som om vi någonsin kommer gå "ur" det *fnys*. Och som om det går att finna en endaste mening *dubbelfnys*. Hur mycket starkare behöver vi bli undrar jag? Jag har aldrig känt mig svag. Vad kommer härnäst som vi ska klara, och som i sin tur ska stärka oss, för att återigen klara...vad? Finns det mer för oss?

Nu vet jag att jag inte tror. Jag ber inte längre. Har lagt bönerna på hyllan för någon annan att plocka med.
Varsågod, ni får mina!

På lina med döden

"Du hade lite tur ändå", sa barnmorskan. Kunde det vara möjligt att jag efter alla otursamma år, plötsligt haft tur i samband med graviditeten som gick åt helvete och barnen som försvann? Nu, efter att ha tagit del av många sorgliga historier förstår jag lite mer. När barn föds så tidigt är det ibland så att moderkakan, som inte är färdig att släppa, vill dröja kvar. Eller delar av den. Det kan orsaka stora livshotande blödningar hos modern. Jag känner ett par där så var fallet. Tanken svindlar.

"Man är aldrig så nära döden som vid en förlossning" säger de vise. Och visst är det så. Att finnas nära döden är nog min grej. En bisarr egenskap jag har som jag dessutom börjar bli riktigt bra på! Att gå på lina med döden som stinker mig i nacken, utan att trilla ner. Kolla bara:

När jag var 16 flyttade jag hemifrån för att gå gymnasiet på annan ort. Där träffade jag vännen M. Vi utvecklade ett system som gjorde att vi alltid kom in på uteställen utan att vara fyllda de obligatoriska åren. Fyllda var vi däremot av annat! När vi en kväll tagit oss utanför den lilla staden för att avverka en annan liten stads uteställen, kom vi på att bussen gått ifrån oss. Och pengarna var slut! Vår räddning blev två äldre pojkar som bjöd på drinkar och senare bjöd oss hem till en riktigt ruggig lya. Där fann vi räddning för natten. M blev skraj och trodde på allvar att vi skulle mördas i sömnen. Jag svarade att "Äh, det går fort i sådana fall!" Vi sov hand i hand i två fältsängar som två snälla pojkar bäddat fint. Ung och dum!

Under en kibbutz-vistelse i norra Israel, vid gränsen mot Libanon, klarade jag mig undan en bombattack! Eller en misslyckad sådan. Bomberna hade riktats fel (!) och var ämnade att falla i Gaza-området, en bit bort. Då var jag delansvarig för kibbutzens lilla zoo, och hade tagit mig an en veckogammal kaninunge ratad av sin illvilliga kaninmor. Den hade jag myst ner i en bäddad skokartong och matade med pipett. Den natten sov jag och ungen över hos dåvarande förälskelsen och planerade för sovmorgon. Klockan tidigt vaknade jag av tre skallrande BOOOM! Jag tänkte "Nu är det kört och förmodligen är jag redan död". Men efter ett par nyp i armen tog jag min unge och pep iväg till skyddsrummet. Där satt alla och väntade välkomnande. Fallande bomber betydde för de flesta långledigt och det var tydligen bra! 500 m, i tre riktningar från där jag sovit hade bomber fallit och förstört skola (barnen hade lov), bananodlingar och avokadoplantage.
Ung och odödlig!

Under mina nästan 5 år i södra Spanien, Málaga, var den baskiska separatiströrelsen efter mig ett par gånger! Eller så kändes det. Jag och spanske sambon hade en lägenhet vid ett militärområde, intill den stora stranden mitt i stan. Där väcktes vi en natt av tumult nedanför balkongen. En bombexpert, ditflugen i helikopter, var i färd med att föra bort en misstänkt bomb (i väska) i takt med hysteriska människors tjoande från balkonger och fönster. Den detonerade aldrig, berättar ett levande bevis. Några dagar därpå skulle vi på utflykt till bästa stranden i en närliggande by. Vi stannade för en kopp kaffe vid 10-tiden. På parkeringsplatsen framför oss fraktades minnet av en bil bort. En bilbomb detonerade där kl 10.00 morgonen innan!

Men det värsta var nog ändå gasläckan! På den tiden användes "bombonas de gas" vid matlagning och vattenvärme. Vi bodde då i ett sunkigt krypin nästan utan fönster. Efter en kvällsdusch och lite tv-spelande blev vi yra och illamående. Efter några kräkningar och ett minne av en säng, lååångt därborta, svimmade vi. Och vaknade lyckligtvis morgonen därpå!
Ung och naiv!

Sjuk har jag varit också! Salmonellan jag fick på Danmarksbåten var inget i jämförelse med Kampylobakterna! Den slår ungefär som Salmonella, men på mig slog den tusenfallt! Orsaken var en galen katt som hängde sig fast i tänderna på mitt (enligt katten) livsfarliga knä! Jag minns mellan febertoppar och fasansfulla toabesök att jag önskade mig död. Men Mr. Dead bara fortsatte flåsa. När jag äntligen kände mig "frisk" tappade läkaren hakan av mina dåliga blodvärden "Du mår inte bra!"
Ung och sjuk!

Das Haus

Efter en blixthal färd hem och många idéer tyngre, är vi glada, mätta och åtminstone en av oss lagd för natten. Den andra kan aldrig sova.

Huset var lika fantastiskt som familjen däri! En sakral känsla med stilrena drag och touch á la 60-tal. Jag fick spänna benen runt stolen för att inte gå loss med inspirationen på deras väggar!

Jag har ett eget hus. Ett 60-talshus i rött tegel och vit puts. Kullersten på infarten och en brant stentrappa kantad av "rätta räckena". Naturtomten sträcker sig mot skogen och vilar under höga tallar och granar. Och där, ett litet lusthus...vi är förälskade. Ett villakvarter i ett område utanför stan, där vi båda är lika okända och nya för omgivningen. Där ska vi starta om, som så många gånger förr. Något säger mig att allt blir annorlunda.

Tro
Hopp
Förvandling

Set us free

Att jag aldrig lär mig att lägga ihop ett och annat! Jag har haft två alldeles utmärkta, för att inte säga underbara dagar! Det är lätt att tro att den värsta krisen är över. Men lärde jag mig bara att räkna på fingrarna skulle jag snart inse att 1 bra+1 bra=2 jobbiga. De bara måste finnas! Kilar sig in mellan trä och bark och ristar djupa saknadshjärtan på stammen. Det är alltid jag som står först av träden i skogen.

Ikväll ska vi gästa våra vänner L och J, som köpt ett stort fint hus i Mölnlycke. Jag kör för jag är trött på att dricka. En dålig dag + lite vin är alltid = en extra ångestladdad efterföljare på köpet. Det har jag lärt mig efter mycket nötande. Det är alltid väldigt trevligt att träffa L och J. Och jag tänker ibland på hur mycket oftare jag skulle vilja orka/hinna umgås med vackra L. Hon är rolig, klok och bara bra! Nu är jag lite av en ensamvarg, som dessutom är extremt dålig på att höra av sig. Jag ska ta mig i pälsen, jag lovar!

Jag insåg imorse att den sista vän som såg mig gravid var just L. Vi tog en långfika, sammandragningar till trots, dagarna innan förlossningen. Jag sjönk. Djupt, djupast ner i madrassen. Hon var den sista att sitta på bara en meters avstånd från mina livfulla snart döende barn... Vi skrattade, lekte med dottern och L beundrade min fina favorittröja (ovan). Roligaste klädmärket Nümph hade tagit fram den i samarbete med WSPA (World Society for the Protection of Animals). Den var fylld både på bredden och längden då. Fylld av två små. Den tröjan hade jag ofta, men just den dagen insåg jag vad det stod på texten nedanför björnarna i skogen, nämligen "Set us free". Jag fick nästan panik och tänkte att det var ett dåligt omen!
Jag behövde aldrig ta ställning till om jag skulle ha den igen.
Det var redan försent.

Ni är fria.

Äta, sova, leta

De första dagarna efter Ruth och Astrid handlade, förutom överlevnad och lappskrivande, om att hitta musik. Det kunde vara allt ifrån gamla dängor från 80-talet där jag besatt behövde en textrad, till reklamjinglar. Men mest blev det smäktande ballader och sorgliga visor.

Hör mästaren här:
http://www.youtube.com/watch?v=Lib6fTLxiz

Och den andre här:
http://www.youtube.com/watch?v=9IUqN9ozmhw

Reklammusik:
http://www.youtube.com/watch?v=zux_9b9M

Jag för dig - du för mig

Jag är så många saker för så många i min närhet. Lika många saker som andra är för mig, honom och henne.

Faster
Syster
Fru
Bästis
Gudmor
Svägerska
Kompis
Vän
Dotter
Brorsdotter
Systerdotter
Kusin
Kusinbarn
Barnbarn
Änglamor
...

Glitter vid graven

Första snön föll inatt och hela världen glittrar! Det knastrar och skiner och jag blir smittad. Glittervaccin? Idag begravde vi våra barn. Eller stoftet av två pytteskelett som tillhör våra barn. Flickorna finns bevisligen därute, och det fick vi veta idag. Det blev en magisk fredag och jag vet inte riktigt var jag ska börja?

Mellan blomsteraffär, krematorium och kyrkogård passerar vi många gravida (är de fler i år?), med barnen tryggt förvarade i toppiga förpackningar. Stolta kullar av liv. Vi har hämtat våra i en röd urna. Tätt i famnen. Hårt mot hjärtat trycker jag den, och känner mig stolt. En omisskännlig värme och något som liknar glädje infinner sig i bilen. Vi sjunger! Vi sjunger alltid i bilen. Hittar på små fjantiga, sjuka sånger som brukar dra mot det groteska. Nu sjunger vi skrattande i takt med den guppande urnan och skiter i allt!
Allt har ju redan hänt.
Allt är redan gjort.
Bytt är bytt och kommer aldrig igen.

Vi kommer tidigt till kyrkogården och beslutar att ta urnan med pytteskeletten på café! Favoritcaféet bakom hörnet. Urnan, dold i påse, ställer vi i rumsavdelaren (bokhylla) på barndelen i caféet. På påsen står: "Bokia. Kliv in i en annan värld. Bokia stöder BRIS." Då våra barn endast är "foster" enligt WHO, är det osäkert om våra små har rätt att vara i denna påse för barnens rättigheter?
Vi hamnar alltid i barndelen på de ställen vi besöker! Där i hyllan intill pekböcker som handlar om djur, motsatser, ljud, former, kläder och mat...står urnan, och vi tänker inte ett dugg på etik och moral. Det känns bra, förbjudet och fnissigt.
Pytteskelett vid pytteböcker för pyttehänder med pekglada pyttefingrar. Vi äter chiabatta och dricker varmt.

Vi kommer till graven och möts av ett kallt hål och två vackra änglar som sorgesyster S ställt dit. Då vi ser de vita änglarna först blir hålet inte lika svart. Vi börjar pyssla. Stelfrusna och klumpiga i vintersolen. Så, precis när vi ska sänka urnan drar en våldsam vind förbi och igenom oss! Solen går i moln och det börjar snöa från alla håll. Det hela fortgår i mindre än ett par minuter. Vi står som isstoder i stormen. Alldeles stilla i det stora. Det hela är över och solen står åter klar på himlen och vi vet. Vi är minst av allt vidskepliga, men ändå står det klart:
Ni ville oss något våra små!

Vi strödde riktigt festglitter ner i hålet och över urnan. Tusentals fallande stjärnor...

Sorgesystrar

Jag har tre magiska sorgesystrar som kommit att betyda mycket!

Den första lärde jag känna på ett övergångsställe, på väg till bussen, efter en introduktion för nyanställda. Lika nya i kommunen, lika nya på jobbet och lika på många sätt. Vi pratade om orter att bosätta sig...med familj....med adoptivbarn? Jag fick snabbt frågan: "Har ni gjort IVF?" Jo då, vi ska inleda tredje och sista försöket. Lika mycket som hon och hennes man, sista försöket! Vi kom att gå hand i handske genom dessa våra sista IVF-försök, men fick olika utfall...En av mina käraste vänner!

Den andra fick jag kontakt med genom Göteborgs Tvillingklubb. Jag trotsade min onda gravidmage och de onda föraningarna för en träff med likasinnade. Det skulle pratas om det svåra och det roliga med att få tvillingar, dubbelvagnar, matning, sömn, ditt, datt... Vi som var där fyllde nog kvoten av tvillinggravida i Västra Götaland! 15 glada par utom två. Vi som var där utan att vara glada, och ett par som aldrig kom. Det paret förlorade sina pojkar i v 32. Moderkakan lossnade plötsligt med följden att modern nästan förblödde och pojkarna fick syrebrist. Någon vecka efter förlusten av våra döttrar fick vi kontakt med detta varmhjärtade par. Ovärderligt! Det visade sig att deras pojkar och våra flickor skulle ligga granne med varandra på samma kyrkogård, intill samma dagis, i samma storstad!
Och med lika sorgsna föräldrar...
Tack S och P för vaktänglarna vid graven!

Sorgesyster tre är mamma till ljusbärarna Antonia och Gabrielle. 21 veckor och 6 dagar små hann dom bli. En kontakt på Spädbarnsfonden förmedlade våra mailadresser. Det visade sig, som ett eländigt mirakel, att våra fyra flickor föddes på samma dag! Änglasystrar!
Det tryggar mitt hjärta att veta att många fler ballonger än vad våra lungor orkar blåsa, kommer att blåsas varje 24/9. Många glada ballonger och såpbubblor som stiger mot skyn.
Antonia och Gabrielles mamma är en modig ung kvinna som bloggar så vackert och rent om sin saknad. Hon hjälper mig att se! En fantastisk änglavärld...
Titta in här: www.mammamelissa.blogg.se

Möten som dessa ignorerar alla skillnader.
Vi är olika, men mesta av allt lika...

TACK!

Närkamp

Idag var det dags igen. Vi tog en tur till vår gamle vän sjukhuset. Redan på vägen dit blir M stel för att sedan frysa till is och jag förvandlas till en klumpig gladiator, redo för närkamp. De skapnaderna har vi när vi tar oss förbi och igenom sedan länge trampade korridorer. Jag snubblar alldeles för nära alla gravidmagar och byttor med nyfödda, med draget svärd. Skölden fattas och jag tar emot stöt efter stöt. M svävar fram utan att vika med blicken från hissarna, långt därborta. En blick som fryser ihjäl varje stolt ögonkast han möter.

Efter de jobbigaste passagerna förbi Specialistmödravården på bottenplan, kom vi till caféet och bromsade! Där satt en tjej vi lärt känna från Göteborgs Tvillingklubb. Hon var stor, trött och hungrig! Snart dags. Det var svårt att dölja det uppenbara, att vi förlorat våra, och vi berättade en stund. Tårarna infann sig snabbt hos i alla fall tre av oss. Tjejens mamma hade läst i tidningen om två förlorade tvillingflickor: Antonia och Gabrielle. Var de våra? Nej, men världen är liten. Jag vet vem flickornas mamma är. En märklig historia som berättas i nästa inlägg...

Vi, vi skulle till kuratorn!

Trösten

Vi bearbetar olika jag och min M.

Jag ältar, samlar och stannar. Han blir arg, vill ut och blickar framåt. Vi respekterar våra sätt och möts genom kramar, blickar och såklart ord när det behövs. Men smärtan har ett dåligt ordförråd och kramen blir en trygg filt att huka inunder. M har större erfarenhet av sorg än jag, och visste att han skulle klara sig igenom. Jag trodde att "nu är livet slut". Han har hjälpt mig på ett sätt som jag önskar att jag hade gjort, för honom, en gång för länge sedan...jag visste inte då min älskade M.

Jag har funnit mycket tröst i att skapa minnen kring flickorna. Under flera tillfällen åkte vi till sjukhuset för att ta fotografier på varje liten utsökt detalj av deras kalla kroppar. I samband med det tog vi promenader i omgivningarna och tog kort på hösten som överrumplat oss. Löven blev gula natten den 24/9! Jag skrev om solen som inte ville sluta lysa de första veckorna, och skapade små vackra sammanhang i eländet. Jag ordnade också mycket praktiskt kring flickornas död. En klarröd kista skulle dom få att vila i. Vackra häften till minnesstunden, med dikter och musiktexter. Jag köpte små örngott att bädda dom i och samlade minnessaker från mig och M att lägga i kistan. Funderade kring gravdekor, sten, blommor och ljuslyktor...

Ljuslyktorna ja. De stod och lyste i grupper om två överallt i lägenheten. De står där fortfarande och lyser. Två levande lågor som vinkar i mörkret...

Post-it

Det sägs att post-it-lapparna kom till på ett företag som införde en "fri" dag i veckan. En dag då medarbetarna fick ägna sig fritt åt vad de ville. En hade skapat ett värdelöst klister och en annan undrade vad han skulle göra av sina många kom-ihåg-lappar. Voilá! Post-it-notes! Sanningshalten kan jag inte garantera.

Istället för filtar till människor i chock borde små gula block delas ut. Med penna.

Efter Ruth och Astrid

Att ta sig igenom de första dagarna och veckorna handlade om överlevnad. Äta, dricka, hålla sig ren, inte glömma att andas. Jag minns att jag ibland kippade efter luft, som vore den en ransonerad vara. Jag gick igenom bit efter bit av det upplevda, liggande eller sittande och hjälplöst stirrande.

Hade jag inte skrivit små lappar hade hela veckor försvunnit för alltid ur mitt minne.

Jag minns att mamma kom och bodde hos oss under den värsta chocken. Hon lagade mat, städade, grät med oss och pratade om allt och inget. Hon fick oss till och med att skatta! Fantastiska lilla mamma! Jag förstår inte hur hon orkade. Det var tvära kast. Gråt blev till skratt, irritation och ilska byttes mot rädslan att bli lämnade ensamma och sedan oändlig tacksamhet. Allra bästa mamma! Jag försvann ofta in till datorn och letade efter liknande öden. Blev sittande i timmar med dessa sorgliga historier. Läste och svarade på inlägg. En och annan post-it blev skriven, fram och bak och till och med på den kassa klisterremsan!

Jag var tvungen att ta mig ut så småningom. Något jag fasade för. Tänk om grannarna såg mig, platt! Jag nästan skämdes. Gick ut när jag visste att alla var på jobbet och undvek att gå i affärer där jag möjligen hade satt min fot som gravid. Jag trodde att hela världen kom ihåg mig och min fina tvillingmage och att jag skulle tvingas ursäkta mig för att jag kom utan. Eller berätta var jag "gömt" barnen. Kanske trodde dom att jag lurats med en kudde under tröjan? Fanns det alls några barn därunder? En känsla av overklighet kom över mig. Hade jag drömt? Var jag inte lite galen ändå?

De första stapplande stegen klarades av. Ett efter ett. En fot efter den andra. Jag mötte grannar som beklagade sorgen, bjöd bror och svägerska på fika, tog emot blomsterbud i dörren, svarade i telefon, ringde jobbet och till och med åkte dit! Träffade en kär vän på ett glas vin, ute! Alla dessa stora steg...

I snöfallet vid en bro

Det är svårt att begripa att jorden fortsätter sin bana, att människor skrattar i korridorerna, att någon gnäller över en öm tå, när vi inga barn har kvar! Barnen blev två skal, två mycket vackra men tomma människoskal, i en kyl på en förlossningsavdelning, på ett sjukhus, i en storstad, vid en skog...och vi letar...

Vi letar hela tiden. Efter tecken som ger en skymt av er närvaro. Något att tända hoppet med.

"Att stå i kylan vid en bro och vänta.
Genom tyst fallande snö se bort mot en okänd husfasad.
Och drabbas av den.
Som om all denna vithet skapat ett band mellan då och nu,
mellan det en gång älskade och det ännu främmande.
Som om de vore ett och samma.
Att stå i snöfallet vid en bro
och vänta på någon som en gång gått över den."

(Malin Backström)

Hur fortsätter vi från här? Hur lär vi oss leva med saknaden efter de barn som blev och i samma stund försvann? Sorgen efter det som skulle ha blivit, borde ha blivit, kunde ha blivit. Ett liv med våra döttrar. Lilla Ruth. Lilla Astrid. Vi kämpade modigt tillsammans vi fyra. Det ska vi vara stolta över. Men ni fattas oss och vi skriker efter er frånvaro. Skriker efter er drömda framtid. Skriker av sylvass smärta. Där kommer vi att stå länge. Kroniskt låga. Där i snöfallet vid en bro...

Ruth och Astrid

Vi testade plus på stickan både en, två och sju gånger! Ett svagt plus över en vecka innan testdag (bild). Vi snuddade även vid tanken att M skulle testkissa lite på en för att se om han också var gravid! Att dom fungerade. Vi var saligt lyckliga. Inte sådär lyckorus-lyckliga, utan utmattat lyckliga. Lyckligt ovetande...

Min magvolym fullständigt exploderade! Från dag ett. Och vi snuddade ibland vid tanken att där kunde gro två små liv. Det är dock mycket ovanligt att två fäster, om ens ett genom IVF. Vi hade tur. I v 7 bekräftades genom ultraljud två tickande små hjärtan! Jag tror första lyckoruset kom då. Skräckblandade fnissattacker. Hur gör man när man tar upp två barn ur sängen på morgonen? Matar två lika hungriga lika små barn? Hur tar man sig ner- och uppför trappan från tredje våningen? TVÅ! Vi som aldrig har tur.

I samband med inskrivning på mödravården konstaterades att jag hade graviditetsdiabetes. Jag fick hårda restriktioner på vad som fick och inte fick ätas, hur insulinsprutor skulle tas och tider för stick i fingret (för att kolla blodsockernivån).
Jag gjorde det så gärna.

I vecka 14 började de verkliga problemen: konstant illamående, förmodat njurstensanfall, tilltagande sammandragningar och blodblandade flytningar. Dessutom skulle jag äta si och så mycket och många gånger beroende på insulinmängden jag tvingades ta. Kräktes en del! Grät en del! Vi grälade en del! Behöver jag nämna att jag blev sjukskriven? Därtill såg livmodertappen ömsom stängd, ömsom öppen ut och måtten varierade kraftigt. Läkarna uppmuntrade mig och menade att allt detta var SÅ vanligt, och oftast helt ofarligt. Jag skulle gå hem och vara glad för min graviditet! Det såg bra ut.

Vi hade planerat för en resa till Japan under sommaren, men den byttes raskt mot stilla äventyr i soffa, säng och på toa. Jag kikade istället upp på mina billigt fyndade Lars Norrman-litografier, där ovanför soffan, som gestaltar en geishas vardagsliv. Drömde mig bort...
Inte till ett liv som geisha, men till Tokyos skyskrapor, snötäckta vulkaner, kejserliga trädgårdar och ett myllrande galet men vänligt folkliv...

Värst var sammandragningarna som aldrig gick över. De kom i intervaller på 6-7 per timme och gjorde mig orörlig fram till v 20+6. Orörlig i den bemärkelsen att jag ogärna rörde mig. Varje vändning och steg gav ett rysligt obehag och jag vidrörde knappt magen. Det ångrar jag idag. Något var så oändligt fel och paniken var inte längre bort än en smekning över magen.
Jag önskar jag fick klappa en sista gång.

Vi köpte hus veckan innan det fasansfulla. Det var som att jag äntligen förstod det läkarna försökt säga mig: " Slappna av och var glad. Det går inte att motverka ett missfall såhär tidigt. Kommer dom så kommer dom hur mycket du än vilar." Så vi köpte hus, slappnade av, började styla lägenheten inför försäljning, åkte på husbesiktning, var glada och packade i lådor. Det var roligt och jag glömde mig för en stund. Mitt psyke tog semester. Tror jag ångrar det idag...

24/9 I vecka 20+6 fick jag värkar. Två dagar efter besiktningen av vårt fina hus, då med magen i behåll. Jag förstod inte just då att det var riktiga värkar (aldrig varit gravid innan!), och vi var trötta på att åka till akuten på Östra i parti och minut. Dom hittade ju aldrig något och kunde därför aldrig hjälpa mig. Jag höll ut några timmar och ringde sedan. Jag skulle komma in!
Väl där undersöktes jag av 34:e läkaren i rad som även han sa att det såg fint ut. Barnen levde och övade, mycket vatten och livmodertappen såg...väldigt kort ut! Han tog det på allvar och jag blev inlagd. Klockan var då 12.00.

Kl 13.00 fick jag ett rum att dela med tre andra, som till skillnad från mig var höggravida. Jag hann ta ett värkhämmande stolpiller, la mig tillrätta och AJ vilken gigantisk värk! Jag skrek rakt ut att: "Nu är det kört! Nu kommer dom ut!" 13.30 i samma sekund som värken kom gick vattnet. "Gick" är en underdrift. Det bokstavligen sprutade ur mig, och tog aldrig slut! Jag blev snabbt inrullad till förlossningssalen med läkarens ord ringande över huvudet på mig: "Det kommer nog att gå snabbt det här." Vad som sen hände under förlossningen är lite av ett töcken och alla bitar är inte på plats ännu. Jag gråter sällan i samband med att jag berättar om förlossningen. Tror det är chocken jag upplevde som kommer igen när jag påminns.

I min journal har barnmorskan antecknat: "Pat, gråter och är rädd att mista sina barn". Själv kommer jag inte ihåg. Men så var det givetvis. Det sammanfattar egentligen tillståndet under hela min graviditet! Jag ville, som de flesta i samma situation, bli nedsövd och snittad. Jag tänkte inte bidra till att ha ihjäl mina egna barn genom att pressa dom genom kanalen! Någon annan fick ta ansvar för deras oundvikliga död. Nu blev så inte fallet vilket jag idag är glad för.
Jag fick smärtlindring i form av Petidin och lustgas. Jag gavs också BCB med Chirocain (?) och blev tydligen bra smärtlindrad.

19.12 Storasyster Ruth föds, utan livstecken.
19.45 Lilla Astrid föds, med livstecken men utan räddning.

Som att "hälla ur mig en influensa". Så sa jag att det kändes. Allt det sjuka försvann och följdes av en skuldtyngd lättnad. En kroppslig sådan. Den ersattes snabbt av något värre...
Det tydligaste minnet jag har från kvällen är från kl 22.00. Då rullades våra döttrar in till oss och vi fick titta, känna och säga några gråtna ord. När jag slutligen smekte Astrid försiktigt över det lilla låret, och sa "Jag älskar dig", rörde hon sig för sista gången... Det är det minne som är svårast att bära. Min dotter behövde mig men jag, hennes mamma, kunde inget göra! Inget göra... Hon tynade bort tätt intill sin vackra syster, händerna ihop.

Marcus Birro berättar så bra i boken Svarta Vykort, om förlusten efter sitt andra barn "Liten":

"... Jag ville inte först men jag formade händerna till en skopa och höll henne där ett tag. Hon var varm.
Hon var så liten att hon rymdes i en hand. Jag grät. Det regnade ute.

Det är outhärdligt att ta till sig. Sätter man sig ner och tänker på att det är två liv, mina barn, som aldrig fick bli, rämnar tillvaron, rasar nästan allting samman. Men det är bara ett uttryck. Allting viker sig möjligen, med det rasar inte. Kroppen fungerar. Man duschar ibland, går på toaletten. Man låter blicken dröja ett ögonblick när man står vid fönstret. Man bränner sig på det varma kaffet. Man vårdar blåsan med tungspetsen. Naglarna och håret växer. Man rör sig fast man är död.

Hur närmar man sig det oerhörda utan att förlora förståndet? "

(Birro, Marcus. 2007. Svarta Vykort - En bok om tröst. Tre Böcker Förlag)

Domedag 2

Vi fick inga provsvar idag! Det visade sig bara vara en genomgång av allt vi redan visste. Provsvaren från obduktion, moderkaka och allt det andra har inte kommit och kan dröja flera månader till! Det var ju detta vi laddat för i dagar och nätter!

Vi blev arga, ledsna, upprörda...allt! Det går svåra patienter på Specialistmödravården.

När vi meddelas att "alla provsvar skall gås igenom" då tror ju dumma patienter som vi att "alla provsvar har kommit"!

Dagen blev en stor och extra jobbig parentes och vi sätter batterierna på laddning, igen.

Energi tar slut så snabbt.

Därtill blev vi återigen bemötta med nonchalans. Konstant avbrutna under mötet med läkaren (vår tid!), luddiga eller inga svar på våra frågor, läkaren måste avbryta (vår tid!) och sätter oss att vänta på att jag "kanske" blir undersökt idag! Vår inbokade tid! Vi åkte hem i ren ilska men åkte tillbaks och krävde en undersökning. Där och då! Hur många fler dagar tror dom vi har råd att ta ledigt? Hur många fler dagar tror dom vi orkar ladda för att gå i de korridorer vi fasar?

En knäpp på näsan räcker inte, jag behöver få in en rejäl spark någonstans! "Svaren" skall hädanefter skickas express...

Innan Ruth och Astrid

I samband med att vi förlorat en älskad och speciell familjemedlem i cancer, fick vi beskedet "infertilitet" efter utredning. En chock på en annan och en sorg som ställde livet längst bak i kön. Där gick alla före! Förhoppningarna hölls uppe av ren envishet men livet började sakta förändras. Vänskaper omvärderades och en känsla av utanförskap och ensamhet tog vid.

I oktober 2005 startades den första IVF-behandlingen på SU med hjälp av ICSI-metoden. Den gav oss 6 fina embryon och vi trodde kaxigt att "nu blir vi gravida"! Så enkelt skulle vi inte slippa undan och vårt andra försök inleddes i september 2007. Tre embryon därpå, och mindre kaxiga, stod vi fortfarande tomhänta. Tredje försöket övergick i adoptionstankar, och vi var nära att avstå det tredje för den växande längtan efter ett adoptivbarn. Mer om adoption i kommande inlägg...

Tredje gången gillt! 2008, 15/5 flyttade två vackra guldägg in och verkade vilja stanna kvar!

Behandlingarna gick bra och jag reagerade fint på stimuleringen. Till och med så fint att jag sällan mått så bra som jag gjorde nedreglerad! Klimakteriet får gärna drabba mig. Det var samtidigt spännande att få vara med om den medicinska biten. Jag hade på den tiden gåvan att kunna se på jobbiga saker från en ljus och väldigt nyfiken sida. Det var hur coolt som helst att ge mig själv sprutor (klapp på axeln) och hänga med under äggplocken (som inte gjorde ont).

Då var det värre med relationerna och omvärlden. Inte många förstod vår desperata längtan eller hade insikten att "det kanske aldrig någonsin blir ett barn"! En del försökte ändå och det ska dom ha cred för! De finaste vännerna trädde fram och det är dom som än idag betyder något. De andra kan kvitta, och idag är jag tacksam för att motgångarna hjälpte till att sålla bland bekantskaperna.

Det här var innan...

Domedag 1

Imorgon kommer den.

Imorgon får vi (kanske) veta vad som orsakade katastrofen. I mer än hälften av alla "sena missfall" hittas dock ingen orsak. Jag vet inte vad som är bäst.
Veta - inte veta?

Jag vill inte att det skall pratas om flickorna i termer av sjukdom och missbildning. Dom var perfekta! Jag vill heller inte gå lika frågande därifrån.

Jag har laddat med nedskrivna frågor och små inlägg noga samlade från diverse pålitliga sidor. Hittills har graviditeten varit en gåta för mödravården. Gåtor är inte min grej!

Vår historia berättar jag imorgon. Om inte annat, en början på...

Goda drömmar!

Blogga och brista

Jag har ett behov, eller två.

Jag måste skriva mig loss från allt det svarta.
Kan jag inte få min vita tillvaro åter är grått det enda uthärdliga. Jag har aldrig skrivit dagbok. Men nu bloggar jag med förhoppningen att dämpa svärtan. Kunde jag förresten häfta alla hundratals post-it jag lämnar efter mig kanske det räknades som en dagbok? Papperslapparna fladdrar runt mig där jag går; på jobbet, hemma, i väskan, garderoben.
Små gula spöken med suddiga röster.

Bloggandet kan bli min räddning. Och kanske någon annans?

Jag behöver få delge min historia för jag tror det behövs. Jag är precis lika vanlig och ovanlig som de flesta, och jag tror att vanliga människors vanliga historier binder samman. Skapar sammanhang. Får medmänsklighet att växa. Alla förlorar tack och lov inte sina barn, eller behöver gå genom skärselden för att försöka skapa ett! Men ni som drabbats och hittar hit kanske kan få en liten tröst? Ni som går lyckliga omvägar förbi det ohyggliga och ändå hittar hit kanske kan lära? Jag gör ett försök.

Idag brast jag igen.
Jag var hos läkaren då jag gett mig tusan på att kolla upp de där ömma skarvarna som aldrig blir kollade. Brösten, leverfläckar under lupp och en uppskjuten tandläkartid. Idag var det bröstens tur. Jag berättade för läkaren att det ömmar lite i det ena, att jag nyligen varit gravid...och där kom gråten! Pow! Läkaren tittade på mig med gråstarrig blick och menade att "det vore väl konstigt om du inte..." Sedan följde ett förtroligt samtal om sorg och förlust.
Ett läkarbesök utan dess like! Det slutade med att jag försökte köpa en tavla som hängde ovanför det slarviga skrivbordet. En Lars Norrman.

Att brista så där utan förvarning är på ett sätt befriande. Jag måste inte verka stadigt sammansatt utan kan reagera som aldrig förr! Jag kan fullt ut anamma de starka krafterna. Ge mig hän. Sluta ursäkta mig för det som är rent och äkta. Jag gör det ju för er mina små!
Jag ser med panikartad spänning fram emot att brista.
När och var händer det imorgon?

Jag brister bra.

Bortom och bakom

"Det är något bortom bergen
bortom blommorna och sången.
Det är något bakom stjärnor,
bakom heta hjärtat mitt"

(Dan Andersson)

De där bortom och bakom är mina döttrar Ruth och Astrid. Inte för att de egentligen är vare sig bakom eller bortom utan precis här och precis nu.

Men borta är dom.

Flickorna sög på tummar med nya små naglar. De övade, svalde och kissade, allt för att överleva. Döden var knappast något att träna inför. Så plötsligt och slutgiltigt kom den för 6 veckor och 5 dagar sedan.

Dagen Död.
Två flickors födelsedag.

Så nära har jag aldrig kommit, vare sig döden eller mina barn.