I samband med att vi förlorat en älskad och speciell familjemedlem i cancer, fick vi beskedet "infertilitet" efter utredning. En chock på en annan och en sorg som ställde livet längst bak i kön. Där gick alla före! Förhoppningarna hölls uppe av ren envishet men livet började sakta förändras. Vänskaper omvärderades och en känsla av utanförskap och ensamhet tog vid.
I oktober 2005 startades den första IVF-behandlingen på SU med hjälp av ICSI-metoden. Den gav oss 6 fina embryon och vi trodde kaxigt att "nu blir vi gravida"! Så enkelt skulle vi inte slippa undan och vårt andra försök inleddes i september 2007. Tre embryon därpå, och mindre kaxiga, stod vi fortfarande tomhänta. Tredje försöket övergick i adoptionstankar, och vi var nära att avstå det tredje för den växande längtan efter ett adoptivbarn. Mer om adoption i kommande inlägg...
Tredje gången gillt! 2008, 15/5 flyttade två vackra guldägg in och verkade vilja stanna kvar!
Behandlingarna gick bra och jag reagerade fint på stimuleringen. Till och med så fint att jag sällan mått så bra som jag gjorde nedreglerad! Klimakteriet får gärna drabba mig. Det var samtidigt spännande att få vara med om den medicinska biten. Jag hade på den tiden gåvan att kunna se på jobbiga saker från en ljus och väldigt nyfiken sida. Det var hur coolt som helst att ge mig själv sprutor (klapp på axeln) och hänga med under äggplocken (som inte gjorde ont).
Då var det värre med relationerna och omvärlden. Inte många förstod vår desperata längtan eller hade insikten att "det kanske aldrig någonsin blir ett barn"! En del försökte ändå och det ska dom ha cred för! De finaste vännerna trädde fram och det är dom som än idag betyder något. De andra kan kvitta, och idag är jag tacksam för att motgångarna hjälpte till att sålla bland bekantskaperna.
Det här var innan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar