Ruth & Astrid
Våra flickor var 25 respektive 24 cm korta, och vägde 375 och 295 gram. Huvudmått 20 respektive 18 cm i diameter. Jag brukar ta fram två tonfiskburkar och känna på tyngden. Nästan så vägde ni i våra händer. Och jag gråter. Det finns inga mått på vår sorg trots alla siffror.
Enligt WHO blir barn barn först i v 22, och uppfattningen finns att det vi sörjer är två "foster" från ett missfall. Jag förväntar mig inte att andra ska förstå den här, på många sätt, märkliga och fasliga sorgen. Men vissa kommentarer i frågan vill jag gärna slippa. Och i vissa lägen förväntar jag mig att vuxna människor tänker efter. På konstaterandet: "Men ni kan skaffa fler/nya barn!" svarar jag: "Om din mamma eller partner dör, skaffar du då en ny?" Och vidare: "Vilken tur att det inte hände längre fram!" Jag hade gett vad som helst för att få uppleva mina flickor en dag, en vecka längre! Att få se ett litet plirande öga som undrande tittar på mig. Ett minne till! Ett ben eller en arm hade jag avstått för en vecka med döttrarna i famnen. Det är svårt för mig att greppa, och för andra. Hur sörjer man ett barn som inte fick bli? Hur sörjer man två? Hur sörjer man en fantasi om en framtid där två vackra flickor skulle ha dansat, med nya röda gummistövlar kring en blöt midsommarstång.
Små grodorna...
Syskon kan vi kanske få men aldrig skaffa. Och sorgen tar inte slut där något nytt tar vid. Den fortsätter i det oändliga. Det är en sorg att ta på allvar. Jag har aldrig kunnat ljuga och är kass på att låtsas. Jag är därtill väldigt bra på att känna det som är äkta. Min förhoppning är att människor bakom kommentarerna ovan inser att vi föräldrar till döda barn inte är hypokondriker. Och slutar blir förvånade över att "vi tar det här på allvar." Jag tar tacksamt emot förslag på hur vi annars kan ta det! Vi är alldeles för många som vittnar om samma sorg och övermäktiga känslor, trots att våra barn bara blev 17 eller 22 veckor, 1 år eller 13.
När börjar vi älska våra barn?
Så länge vi älskar sörjer vi dessa små men stora personer!
1 kommentar:
Du har så rätt och jag känner såväl igen mig! Ta min arm, ta båda, bara Antonia och Gabrielle får stanna!
Ja, är det någonting som våra döttrar har gjort så är det att göra oss språkmedvetna!
Barn är en gåva, man får.
Man får inte nya, man får fler. Syskon.
Blogga vidare! Älskar din blogg!
Skicka en kommentar