För cirka fem år sedan, när vår ofrivilliga barnlöshet fick sin förklaring, var julen ännu fylld med spänning. Vi kunde ju vara eller bli gravida precis när som helst! Övertygade om att i alla fall nästa jul få se en liten nykomlings tindrande ögon framför granen på julaftons morgon. Nästa jul passerade, och nästa...och jag blev rädd.
Min frånvaro här på sidan kan förklaras av en djupgående julångest som sakta men säkert startade för fem år sedan och som kring första advent i år tog rejäl fart för att nå sin kulmen kvällen innan julafton. Då hade jag hunnit bli så pass ensam och barnlös att offerkoftan tog rejäla stryptag. Att julen är barnens högtid stod mig upp i halsen och därför spydde jag saknad, förtvivlan och utanförskap under vårt snötyngda tak.
Julen är inte snäll. Det är en grym högtid när delar av familjen fattas och aldrig får se glitter i granar eller höra ljudet av tunga tomtesteg i knarrande nysnö. Kunde jag inte konsten att spela teater hade gårdagen behövt spenderas under täcket i min trygga säng, utan ficklampa i ett nedsläckt, stort och undrande hus. Där hade jag väntat på inbrottstjuvar med mitt lasso. Eller tomtejäveln. Här finns inga snälla barn, bara döda!
Julen är numera förknippad med drama, dramatik. Jag lyckades tillslut fira en sorts jul men endast efter manus och ibland glömde jag bort mig mellan raderna. Hjälpte till gjorde skumtomte-fudgen, familjen, två katter och en snarkande mops, den japanska utbytesstudenten Harouka som med stora ögon bevittnade showen, islyktor, snögubbar, Carl-Bertil Jonsson, nygamla retro-morgonrocken, sillen, nubben och julgubben.
Efter föreställningens slut gick jag ensam ut i mörkret och byggde snölykta i stilla fallande snö. Där placerades ett berest ängla-gravljus från den första julen utan Ruth och Astrid. Ledsen men något mindre ensam kände jag mig inte särskilt rädd för mörkret...ty jag har fått lära att ljuset vilar där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar