Dodge City

Det är svårt att i ord förklara livet efter döden. Det är svårt att i vilken annan form som helst förklara det. Enklare då att berätta att det faktiskt fortsätter. Livet slutar inte att vara ömsom snällt ömsom elakt och gamla som nyfunna känslor sveper obarmhärtigt in och ut genom dörrarna. Allt fortsätter utan att man blivit tillfrågad. De där dörrarna är svängdörrar i en västernfilm där jag sitter i ett mörkt hörn och observerar det dammiga tumultet. Utan hölster, utan hatt, utan häst. Men jag lever, och så länge det livet pågår finns det hopp. Varje gång dörren sparkas upp är det med nyfikenhet jag undrar om ökenvindarna fört min hatt över prärien för att äntligen landa på mitt spruckna blodiga bord.

Det är nog tur att vi slipper svara Livet på frågan om vi vill fortsätta. Jag tvingas gilla läget i det dammiga hörn där jag får alla delar av livet serverat på odiskade fat. Jag äter ändå och fokuserar istället på smakupplevelsen. Jag ser hur det vackra ljuset strilar fram i den högljudda lokalen och målar varma linjer på de snidade trädetaljerna, detaljer jag ser som för första gången, och jag har funnit mig tillrätta i skuggorna av samma ljus, blivit ok med det. Vet att det måste stå som kontrast mot det vackra.

Livet det bara fortsätter, på en dammig saloon längs en farlig järnväg. Jag kan inte fly och jag kan inte ta strid så det bästa sättet att förlika mig med djungelns lagar är att ta dem i hand och hoppas på medvind och snabba diligenser. Utan hölster, hatt och häst men med smörjt krås och nyfiken blick. Så länge jag inte blir tillfrågad fortsätter livet, och så länge jag slipper svara lever jag.

.