Mitt hjärtas förlorade slag

Jag kör händerna i jackfickor fulla av fjolårs-ludd. De fungerar som vantar ikväll och jag ska bara vara borta en stund, en väldigt lång stund. Det har fallit vinter över markerna och jag beträder dem varligt, för täcket är skört och i bomullsvitt. Mina tunna skor är blinda. De träder där de träda vill, förblindade av och förundrade över kontrasten mellan vitan inunder och det kolsvarta höljet. Stillheten där jag tar fart uppför Kulan mot de två tjärnen är öronbedövande och jag tar mig om hörseln. Händerna blir kalla.

Det är mörkt. Det är olidligt tyst. Det är glitter från mångulan. Kallt uppför Kulan. Det är namnet på en livsfarlig pulkbacke. Den var is på lager av is och branten lutade 90 grader, minst! Den slutade i en livsfarlig krök som gjorde att alla modiga barn önskade krokar till armar för att stoppa farten och i fantasin rädda livet. Det var aldrig någon som dog i den där svängen, säger de. Jag får snabbt fäste och tar mig fram och uppför i snörävens fart där jag minns.

Jag vet var jag måste för att se dem. Jag vadar i snö över isen på tjärnen. Vinden som knivar mot kinden. Ett av tjärnen har jag passerat och det andra är avverkat till mitten. Jag stannar i ett kryss av klar is. Den sprack som av ett pistolskott under ytan, en rekyl från den svarta dyn under spegeln. Plötsligt. Jag stannar. Andas. Rök. Det luktar krut. Raketrester från en glittrig nyårsnatt. Snart måste jag våga mig över sprickor och genom rök, för jag ska vara borta en lång stund bortom isen.

I skogen styr jag min darriga skepnad genom granris och dofter av kåda. Jag slår mot stora stympade lämningar av träd med hundra år på nacken. De vill mig inget ont men jag slår mig lik förbannat. Och jag fryser. Luddet mellan fingrarna har blivit grus och fickorna grustag. Jag blöder mig fram i den svarta skogen utan puls. Jag är rädd och har så alltid varit. Är man rädd gör pulsen ingen nytta och jag är därför pulslös. Skrämd utan hjärtslag, men jag lever som på nåder. Jag är blind av köld och ögonen gör ingen nytta. De tittar och letar genom ett galler av kristaller. Ibland har jag önskat att man kunde dö i den där svängen.

De ligger där jag lämnade dem, och borta har jag varit länge. Men de ligger där. Kilar av brun sly och mossa bildar ingången till grytet där jag tappade eller lade dem. Jag minns inte längre och de är inte riktigt mina för tappat är tappat och bytt är bytt. Kommer aldrig igen. Men jag ser dem i mitt halvblinda tillstånd. Små. Runda. Skälvande frostnupna knoppar i purpur. Två slag bort. Kylan har gjort glas av mina fingrar, som gått i kras mot skogen och jag önskar mig Kulans armkrok för att greppa. Men önskan är bortom att vara en önskan. Den blev och blir aldrig min, och visst var det väl någon som dog i den där svängen?

Jag vill hålla kvar det som fattas mig, men tappade fingrar av glas är allt jag har när jag finner mitt hjärtas förlorade slag.

(Som det kan bli när en mamma saknar sina döda barn, är rädd för livet, och när sorgen sveper över och genom henne på väg från jobbet i den första kalla vinternatten. Glottis är för liten för att trösta...om han ens finns kvar.)
.