Jag var där, men ändå inte

Fredag den 20:e blev lördag den 21:e, blev söndag den 22:e. Jag är sömnlös som jag brukar och på nätterna märker jag hur fort mina dagar har passerat. Som ett hungrigt nattdjur letar sina matgömmor letar jag ord som kan stilla mina tankar och skänka ro i mörkret.

Ett veckoslut har passerat utan att jag märkt det och vi som samlevt helgen har rört oss i ett töcken. De fyrbenta varelserna har haft diarré och sovit, de tvåbenta har haft magknip och sovit. Sovit, vilat, suttit och legat.

Idag tog vi oss samman för en tur till stora köpcentrat. Kärleken behövde finjacka och skjorta till ett viktigt möte och jag...jag som älskar att prova ytligheter gick några steg bakom. Jag var där men inte med, hungrig men inte jätte, trött fast jag borde vara pigg, nedstämd men lite busig. Minnesbilder av mamma och pappa på besök, vi som pryder en buske med ljusslinga, lämnar sänggavel hos bror, jag som säger förlåt när jag var dum, äter hallon med grädde, bilder som fladdrade märkligt förbi...

När söndagen blev kväll vaknade jag ur min helglånga dröm och insåg att den varit sann. Jag insåg också att det var i lördags för ett år sedan vi begravde våra döttrar! Bilderna från den dagen skapar bilder från ett helt år, och jag inser att det också passerat i ett sorts töcken. Jag fast ändå inte, vi men inte tillräckligt, tröstlösa men modiga, så levande men oändligt döda.

Jag minns men ändå inte...

Grannens hund som lekte i kylan









Ett leende i det plötsliga snöfallet









Hålet där vi strödde glitter












Änglaljuset och kortet












Att jag lyfte blicken mot solen









.