Corylus Avellana 'Contorta' x 2

Förr i tiden bodde hustomten eller gårdens vättar under det träd som skulle bära släktens lycka och välgång. Det var ofta stora utmärkande lövträd som utsågs till vårdträd. Ibland planterades ett ungt träd för att fira att ett barn blivit till och trädet skulle ha som uppgift att vaka över barnet under dess livstid.

Våra barns livstid har redan passerat och stora utmärkande träd är det som utgör hela vår trolliga skogsträdgård. Några hustomtar har jag ännu inte skymtat under ett enda av dem. Men vi ville ändå fira att våra döttrar blev till och planterade två stammade Trollhasselträd ( eg. Ormhassel men det står Troldhassel på den danska etiketten och det är ett namn som tilltalar mer) intill den stora trygga granen. Flickornas mormor hjälpte till att vända jorden i det som innan var en bråkig och trist rosenrabatt, utan rosor men med meterlånga rötter i sick-sack under spadtagen. Vi spadade och drog oss svettiga en solig eftermiddag, den då Ruth och Astrid återfördes till min trånande livmoder för ett år sedan.

Flickorna fick ett trollträd var som förhoppningsvis ska trivas och bli 2-3 meter höga och breda med snurriga burriga grenar som försvinner in i varandras. I den vita vintern kommer de vridna grenarna att bilda bruna skojiga snurror mot snön. En bonus är att de blommar med gula hängen i februari, tjejernas beräknade födelsemånad. Tillsammans med de hjärtformade bladens guloranga höstfärger blir hängena ett gyllene tårregn till minne av det som borde ha blivit...kunde, skulle ha blivit!

Jag kan se träden från alla de rum som vetter mot trädgården och allra närmast från sovrummets eviga God Natt. Sedan de planterades har ett större lugn sänkt sig över huset och mamma Johbur. Flickorna känns närmare nu och turerna till den avlägsna graven blir mindre kravfyllda. Ett litet rådjur av obestämt material, kvarlämnat av förra ägarna, ligger och vilar snett bakom träden. Jag har ännu inte vågat lägga den trasiga gravstenen där. Dels är jag rädd att det ska verka kusligt och dels vill jag inte att platsen skall bli gravlik. Flickorna har redan en vacker grav. Nej, platsen skall vara busig och livfull. Den skänker redan hopp och mod i mitt sjungande trollmorshjärta.

Flickorna är numera ägare till två afrikanska träd, förvaltare av en regnskog i Costa Rica och lyckobringare genom två Trollhasselträd hemma hos mamma och pappa Saknad. Hoppas de har tid att leka!

Tårar i Februari