söndag 10 maj 2009

Samtidigt

På dagen för ett år sedan agerade jag modell för svägerskans smyckekonst inför en terminsrapport på HDK. Jag stod, satt och nästan svävade i den vita sommarklänningen med kopparrött hår och en svullen och blek IVF-kropp. Vi stod inför sista landstingsfinansierade provrörsförsöket men hade redan siktet inställt på adoption. Vi hade bestämt oss. Läkarundersökningar var gjorda, adoptionskursen genomliden, referenser utsedda och glatt tillfrågade och hemutredarna skulle göra sitt första hembesök i vår vackra storstadslägenhet, väl lämpad för lena barnfötter.

Det låg spänning i luften och den sommarvarma majdagen bjöd på solglitter och skratt i en smutsig och halvtrasig fotostudio, belägen under 161 år av hantverkshistoria. Jag minns att jag nålades fast under en fantastisk brosch i form av ett luffarschack där pjäserna kunde flyttas runt. Jag minns att jag kände mig tung i kroppen. Jag minns att jag ville stanna i lokalerna och suga in atmosfären från alster in progress och livfulla väggar.

Jag minns också de transparenta äggliknande formerna jag höll nära magen där jag satt i ett hav av vaggsångstexter på golvet. Bland Vyssan lull och De elva små trollen. Jag satt så stilla jag kunde med mina smutsiga fötter och tänkte att livet blivit ljusare, att det skulle finnas en framtid för oss med skitiga små barnfötter och vaggsånger som skulle sjungas. Samtidigt bar jag inom mig ivrigt växande ägg från vår tredje IVF, där 13 varsamt plockades ut onsdagen därpå och befruktades. Bland de 13 fanns början till en Ruth och en Astrid. Fem dagar efter fotosessionen återfördes Ruth och Astrid och på testdagen 2/6 lyste det blå plusset vackrare än allt blått på denna jord!

Ibland händer allt samtidigt. Groende förhoppningar grusas för att bana väg för nya. Gamla föreställningar kastar skugga över nyskaffade och adoptionsbestyr övergår till frågor kring matning av tvillingmirakel från ett sista IVF-försök. Samtidigt och allt, på en och samma omtumlande gång. Idag minns jag glädjen över den växande skatten bakom en vit klänning -08, samtidigt som jag minns hur solen silade värme över två perfekta flickors grav första dagen i maj -09. Inombords ekar osjungna vaggvisor och den här går på repeat: När lillorna kom till jorden, det var i maj när göken gol, sa mamma att det lyste av vårgrönt och av sol...

Idag för ett år sedan började livet men tog samtidigt långsamt slut.

Utställningen "Samtidigt"
startar imorgon på Göteborgs Stadsbibliotek.
Där kan bland annat svägerskans smyckekonst skådas.
Gå och se!



















3 kommentarer:

Vida sa...

Det hade jag gärna gjort... men nu är jag ju inte där längre.

Du skriver så vackert. Tack för att du vill dela med dig..

Varm kram från Liv

IVF-Karusell sa...

Du skriver så smärtsamt vackert gumman! Denna text tyckte jag var fin!

"Ack så skönt, slumra in,
i bädden så fin,
som blomman på äng,
i en gungande säng.
Och guds änglar de små,
breda vingarna ut,
och kring barnet de stå,
till dess natten är slut.

Text: Astrid Lindgren

"

Johbur sa...

Jag delar gärna med mig till fantastiska människor som ni!

Den vaggvisan är jättefin! Den hade jag glömt...tack för påminnelsen!

Stora kramar!
Johbur