Saker som svävar

"Allt känns som ett tyst och stilla drömlandskap, färgat i gråskalor, och på svävande fötter fortsätter jag ut mot köket...Och mitt i allt kaos, den sovande världen med all sin sorg och saknad, så ler vi plötsligt mot varandra... jag häpnar över att mitt ansikte minns hur man gör..." (Ur En himmel för Elliott, Katarina Danielsson)

Idag har vinden fört med sig tunna bladhöljen, svävande likt rymdkapslar i universum. Transparenta fjäderlätta skapelser som släppt sina grepp kring nyförlösta blad. De har styrts framåt som uppfångade i tyngdlöshet och jag log när jag tänkte mig höljena som små vita astronauter, långsamt morsande på varandra under sin vakuumfärd bland himlakropparna.

Jag minns den första tiden efter döttrarnas död och hur jag tänkte att jag aldrig skulle skratta mer. Ville skratta mer. När jag plötsligt fann mig kikna av skratt redan andra veckan fick jag skuldkänslor. Det var inte vad jag ville, men kroppen. Den visste att jag behövde skratta för att orka fortsätta sörja.

När två änglamammor möts under fyra glänsande tvillingstjärnor skrattas det mycket! Och bland pytteastronauternas framfart i solen log vi åt busvisslingar, underfundiga makar och bloggliv. Våra flickor fyller år på samma dag, hennes flickor en vecka äldre, och mellan skratt och fnitter finns våra döttrar som vattenfast lim på våra kroppar, tätt intill allt och inget. Där får våra flickor finnas, lika självklara som de alltid är och kommer att vara. Där behövs inga förklaringar eller skyddande visir.

Skrattet...en kittlande vind
som blåser från ett land till ett annat.




















Antonia & Gabrielles fnissiga mamma, med lillebror i knät.





















Ruth & Astrids leende mor med syskondrömmar.


.