Jag är irriterad.
Igen!
Inte av morgontrötthet men av det vansinniga bemötande många får av omgivningen när små barn, eller vad många vill kalla dem - foster, dör. Jag hann inte värja mig i tid från Aftonbladets "Wendela" och en samling artiklar om ämnet. Det finns otroligt mycket bra hjälp att få när ett barn dör, men det är inte den som skaver...
Jag tror det blir enklare att avfärda sorgen efter döda barn om barnen kallas foster, då har man inte fött barn! Missfall kan många relatera till, ofta de som sker i graviditetens tidigaste veckor. Om miraklet är 7 cm i v 12 har det hunnit växa till 27 cm i v 21! Det har redan uppfattat tal och sång i en veckas tid, fått ögonlock och fjuniga ögonbryn. Det håller precis på att få en regelbundenhet i sitt sovmönster och bara två veckor senare finns det stora chanser att barnet överlever en tidig förlossning. En förlossning som för övrigt gör lika ont som att föda ett barn i fullgången tid, om någon tycker storlek och smärta är avgörande för hur mycket man får sörja...
Barn får kallas barn först i v 22. Det har någon bestämt. En vecka efter att de fjuniga ögonbrynen gjort entré. Vill man kringgå livsomvälvande sorger, skymma och förminska, visar termen "missfall" en enkel omväg , för inte kan man sörja ett foster! Det finns ett flertal barn som klarat livhanken i v 21, ska man då som anhörig gratulera till det nya fostret? Har föräldrarna varit med om ett missfall och inte en födsel?
Den här artikeln triggade igång mina vassa tankar och de blev taggtrådsliknande efter den här. "Att sörja ett foster är inte allmänt accepterat...sorgen efter ett missfall kan vara lika tung som vid en nära anhörigs död" menar välvilligt Annsofie Adolfsson, barnmorska och doktor i obstetrik och gynekologi, som gjort en avhandling i ämnet. Inte ens där har poletten trillat ner!
De små liven vi sörjer ÄR våra närmaste anhöriga, våra barn! Är det inte accepterat att sörja ett foster, varför inte kalla fostret något mer begripligt? Något som den omgivning vi drabbade är i behov av förstår! Om det måste vara uteslutet att kalla livet förlorat i v 21 för "barn" så kan vi väl säga något mindre laddat som "nära anhörig" istället! Att förlora en sådan borde de flesta kunna relatera till...
Om det är så att jag har fel, att jag är galen och överdriver min sorg, undrar jag varför jag har så lätt att relatera till det här: "Förlusten har slitit mitt liv itu...Det har blivit mycket svårare att koncentrera sig, så jag måste arbeta hårdare under längre tid nu. Att Raymond dog så abrupt var mycket chockerande och jag har inte hämtat mig ännu."(Joyce Carol Oates om makens snabba död för ett år sedan)
Eller kunde sagt det här: "...veckor och sedan månader, som vände upp och ner på alla de föreställningar jag någonsin haft om döden, om sjukdomar, om sannolikhet och slump, om tur och otur, om äktenskap och barn och minnet, om sorg, om hur människor handskas eller inte handskas med det faktum att livet tar slut, om hur ytlig den mentala hälsan är och om livet självt." (Joan Didion ur "Ett år av magiskt tänkande" som handlar om tiden efter att maken hastigt dör. Hennes dotter ligger samtidigt i koma och avlider 6 dagar efter att boken når bokhandlarna)
Jag har fött och förlorat två av mina närmast anhöriga men får två månader därefter den lättsamt ställda frågan (eller konstaterandet då sista meningen saknade karaktären av en fråga): "Hur går det nu? Ni har väl kommit över det värsta."
Jag har fött och förlorat två av mina närmast anhöriga och ignoreras till oigenkännlighet av den barnmorska som såg all min gråt och oro och som jag besökte minst en gång i veckan under en längre tid. Inte en hälsning, ingenting.
Jag har fött och förlorat och undrar varifrån det starka hävdelsebehovet kommer? Jag undviks trots att min sorg inte är farlig. I alla fall inte för andra än mig. Våra flickor hann aldrig bli farliga och vi som är kvar av familjen Ängel är snälla som lamm. Men sorgen är uppenbart svår att förstå...
Jag drömmer om bevingade ord som ger förlusten ett större erkännande. Jag lever kvar i den drömmen och hoppas oförståndet vaknar ur sin.
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Du har så rätt! Missfall kan vi tala om... döda barn pratar vi inte om... men missfall spelar inte det som hände oss... förstår dig HELT!
Japp, fika i din stad blir bra:.)) Får ringas om exakt tid och plats:.)) Åh, skall bli så skönt att träffa dig!:.))
Beklagar verkligen sorgen av att förlorat era barn. Men jag blir så förbannad vad gäller de här med att dom "bara" är foster, ska man säga att man är med foster då och inte med barn? Den ekvationen går ju inte alls ihop...
Hur längesen va de du fick diabetes? Tack underbara du för din fina kommentar! Jag tror att jag orkat med alla mina motgångar tack vare att jag alltid har humorn liggandes vid sidan av...
Mängder av kramar
Som vanligt träffar dina ord rätt i hjärtat. Smärtans projektiler borrar sig in och låter förstå en del av din sorg. Fullt ut kan jag inte förstå, även om jag kan förnimma.
Det är bara att häpna över människors dumhet. Som om sorgen över döda barn går att skyla över med ett annat ordval. Snarare blir det värre...att inte bara kunna få sörja sina barn ifred utan även behöva försvara deras rätt till att vara just barn.
Du är en mamma. Ruth och Astrid fattas dig för evigt.
Tusen kramar
Norna
Det kanske är för mycket begärt av omgivningen att förstå. Hur ska man förstå? Men att visa förståelse, lyssna och vara medmänniska - det är inte för mycket begärt. Har man en gång väntat BARN (inte foster, som nån ovanför så vist uttryckte sig) så vet man att från den dan man ser ett plus på en sticka så är världen förändrad. Man räknar nio månader framåt, planerar för hur man ska berätta för omgivninge, planerar för tolv månaders föräldraledighet. Det låter sjukt att det ska sättas medicinska gränser på ett sådant mirakel det är att vänta barn och att man då skulle sörja mindre för att liven i magen "bara" är 21 veckor. Hade det gått en vecka till, ja då hade det varit en annan sak. Jaja, du utrycker det så bra själv.
Jag vet inte hur det är att förlora sina barn. Jag vet bara hur berörd jag blir när jag läser dina ord. Beklagar verkligen den sorg ni tvingas gå igenom.
Åh vad jag har svårt att tänka mig sorgen som du och alla andra mammor som mist sina barn känner. Jag kan komma ihåg rädslan över att någon faktiskt kunde gå fel, men jag har ju inte behövt uppleva sorgen över att något faktiskt gick fel, jag klarade mig från det och för det är jag evigt tacksam.
Skickar en kram och önskar er en toppenmysig helg med många fler skratt (med tanke på inlägget ovanför), skratt har en förmåga att läka själen och få en att må bättre!
Hoppas också oförståndet vaknar en dag..blir så ledsen. Sorgen är lika självklar som kärleken, men när barnen dör på insidan, har omgivningen ibland svårt att förstå..De vill inte, de vågar inte..för det är lite för hemskt, så det är lättare att låtsas om som om det inte var så farligt..!!?? Ett barn är ett barn är ett barn!! Massa kramar!!
Tack snälla alla för era kommentarer!
Mitt hävdelsebehov känns mindre nu och rustningen bräckligare, och det är bra!
Missfall är ett laddat och missvisnade ord för de mirakel som ryms däri...
Kramar!
J
Hej.
Jag hittade till din blogg då du har samma fruktansvärda erfarenhet som jag nyss fått gå igenom. Jag googlar på akut infektion i moderkakan v 22 och hamnade på familjeliv. Tog mig sedan vidare hit..
För 2 månader sedan förlorade vi vår son, vår efterlängtade son som vi kämpat för på samma sätt som ni kämpat för era döttrar.
På samma sätt förlorade vi honom..
Jag såg att livet för er har fått ett glädjeämne, den stora lyckan i en son! Hur gjorde du i den graviditeten för att inte drabbas av infektion igen? Jag vet inte om du är inne på den här bloggen någonting längre. Men jag vill gärna få ställa frågor till dig! Jag skriver om min sorg och mycket annat på min blogg. Den var aldrig menad att vara en ventlil för förlusten av Stig men den har fått bli det bloggen.
Kanske har du några ord att lämna mig på vägen.. Framtiden är så oviss och jag vet aldrig om vi får syskon, men jag hoppas. Bara då kan sorgen bli hanterlig.
Kram Linda
Skicka en kommentar