Alla helgons

Jag önskar alla vackra överlevare en fin alla helgons helg!

Min ska firas vid graven där en stor och doftande grankrans ska bilda skydd mot vindarna runt graven. Ljus ska tändas hos alla små helgon jag önskar jag fått lära känna. "Grabbarna i graven bredvid" Philip och Simon och så lilla S, vår bästa änglafamiljs andra dotter som ligger två rader upp. Jag önskar jag hade haft tid att tända hos Melissas Antonia och Gabrielle också men istället får de en egen liten låga vid flickornas grav ikväll.

Vår bästa änglafamilj är på Spädbarnsfondens minnesstund och därefter ses vi på kyrkogården för att njuta av de tusentals magiska ljusen och stämningen. Sedan restaurang och många skratt. Imorgon kiss på stickan...

Jag önskar alla vackra änglar frid!

Minnesljus i Fässbergs Kyrka









Krans av ädel- och vildgran









Ljus för våra flickor och deras osynliga vänner


















I ett hav av lyktor. Ingen är ensam ikväll.









.

Helgon och överlevare

Idag för ett år sedan var jag och Kärleken på väg till Spädbarnsfondens minnesstund vid den här tiden. Solen sken precis lika vackert men vi såg den dåligt mellan tårar och en kompott av minnesbilder från vår traumatiska dag i september. Sorgen var så färsk att den kunde skäras med kniv, nästan ta på. Vi vandrade uppför backen till kyrkan med en omhöljande sorgbubbla innehållande oss, bräckliga och bleka. Det kändes som jag vibrerade av känslor och startade en pulserande sorgvåg som styrde mot kyrkportarna. Den hjälpte oss att öppna dörrarna och träda in.

Det var snart fullsatt i den stora kyrkan. Jag förundrades över att vi alla delade samma bevingade öde. Medan jag fingrade stolt på minnesbladet där det stor Ruth och Astrid höll jag utkik efter en änglafamilj jag lärt känna. Kyrkan fylldes till sista raden av andra änglafamiljer och jag såg dem inte. Vi satt bland par som precis sett sitt barn dö och familjer som tagit sig några år framåt tillsammans med sorgen och små levande syskon till änglarna. Några grät ljudlöst, andra högljutt men det som ekade högst var skratten och de vänskapliga omfamningarna. Hit hade familjer gått i åratal.

Under sista delen av ceremonin tändes alla änglars ljus. Det var två barn som satte eld på vekarna och förde ned ljusen i en stor "sandlåda". När de många ljusen flämtade till såg de ut som en svärm eldflugor som funnit sin hemvist och hälsade fladdrande på varandra.
-Tvillingflickorna Ruth och Astrid Efternamn, sade prästen, och hjärtat gick sönder. Allt gick sönder men samtidigt var det så vackert när deras ljus kom på plats. Därefter var det Tvillingpojkarna Simon och Philips tur. Pojkarna i graven ett par rader framför den vi valt åt flickorna. Det var deras föräldrar jag höll utkik efter, och med hjälp av snyftandet som ljudade när pojkarnas ljus tändes fann jag dem snabbt med blicken. Vi såg på varandra där vi grät och log igenkännande.

Jag satt i raden bakom en mormor som höll sitt lilla barnbarn. Genom fönstergluggen sken solen över den lilla och jag tyckte hon blev guld. Jag kunde inte förstå hur ett barn alls kunde bli? Hur det gick till när de överlevde och blev guld som flickan i sin mormors knä? Jag var inte avundsjuk, ledsen eller arg, bara förundrad. Bilden av den gyllene flickan var en av de starkaste bilderna från idag för ett år sedan. Den och synen av de dansande eldflugorna. De bjöd på förundran och det var en känsla som inte var sorg. Något annat hade uppfyllt mitt sinne under en kortare tid och det tog jag tacksamt emot.

Ett litet steg fram i en kyrka full av helgon och överlevare.
.

Taktlöst?

Jag fick äntligen tag på henne! Det brådskade. Jag framförde det lite försiktigt varpå hon började gråta! Jag förstod inte vad jag sagt för elakt, men behövde inte länge undra då hon började berätta.

Kvällen då allt hände fick hennes dotter besked om cancer.

Jag kippade efter luft, det blev tyst och jag beklagade sorgen. Nästan ljudlöst sade jag att det fattades ord och att jag givetvis skulle ombesörja det som ombesörjas kunde, så länge det behövdes. Under fortsatt tystnad kilade jag försiktigt in att jag kunde ana hennes förtvivlan då jag nyligen (för så känns det) förlorat två döttrar och att jag själv hade kastats mellan hopp och förtvivlan. Att jag hoppades turen skulle vara på deras sida.

Hon svarade lite otåligt att hon själv förlorat sin förstfödda i v 21...att det var hemskt...men inte på långa vägar hemskt som det här, att se sin dotter så sjuk...inte veta om hon överlever...efter 10 år av sprudlande liv...

Plötsligt kände jag mig dum som hade nämnt vår historia. Den hade inget med henne att göra där och då i hennes stora, ohyggliga stund. Jag kände mig dum som betett mig så idiotiskt. I den svåraste chocken ska man bara lyssna. Jag skulle bara ha lyssnat! Vår historia kändes plötsligt futtig när jag tänkte på hennes upplevelser. Trots att det inte var min mening förstod jag att hon tyckte jag jämförde men sorg är inte jämförbar, jag vet det och det var heller inte min mening! Jag kände mig som en av de där taktlösa som förminskade min egen sorg en gång, två gånger...är du färdig snart? De som inte höll tungan och lyssnade. Blev jag en taktlös för henne i sin svåraste stund?

Sorger människor emellan är knappast jämförbara.
De är bara otänkbara.

.

Att ta sig ett tillstånd

Här om dagen bestämde jag mig för något nytt, eller något jag åtminstone inte klarat efter Ruth och Astrids dramatiska tillkomst.

Solen stod på himlen som en förgylld höstgud och allt som böjde sig under den snälla guden blev till gnistrande skatter. Som om världen betroddes med ett tunt lager bladguld som guden försiktigt penslat fast. En fantastisk dag! Jag har alltid känt mig hemma i hösten, men trodde att flickornas öde för alltid skulle förstöra min älskade hemvist. Hösten kom och till min förvåning visade det sig att känslan för hösten bara förstärktes! Dofterna blev fylligare, den höga luften tog min andning till nya dimensioner och ljuset blev magi mellan glesa grenar och över flammande vatten...återigen våra flickors förtjänst.

Tillbaka till "här om dagen", den 27/10. Efter några vanliga, och andra mindre vanliga, morgonbestyr bestämde jag mig för att vara glad hela dagen. En glad dag skulle jag nog orka. En glad dag kunde väl inte skada? En glad dag betyder lagom många glada timmar och hade jag dessutom lite tur kunde jag lyckas! Jag gjorde därför glädjen till min och såg noga till att den skulle räcka hela vägen fram till 24.00. Dagen blev mindre prestigefylld när jag tänkte att jag dagen därpå kunde bestämma mig för att må annorlunda om jag ville. Knäpp, ledsen, elak, fobisk, fnittrig...jag kunde tillåta mig vad jag ville resten av dagarna för att uppnå variation. Men glad idag.

Det kändes som ett spel jag fattade tycke för. En utmaning att hålla fast vid dag för dag. Den 27/10 blev en glad dag för att jag bestämde mig för den glädjen. Inga oförutsedda händelser skakade om mina grundvalar och jag omgavs av många härliga människor. Och vet ni! Där alla de där härliga människorna jag saknat befann sig just den där glada dagen, där fann jag en hemlig läsare av min blogg! Det var häftigt konstigt att veta att hon vet så mycket om mig och jag så lite om henne. Men jag passade på att förhöra mig och bad henne om en liten kommentar, som bevis på att jag inte drömt det hela. Vilken grej! Glädjen sprang galopp och den bästa dagen på länge tog slut i en tidig, trött och skön dröm...

.

En ostbåge under vatten, och värre

Ilskan är som den efter en vattenläcka. Ni vet när man står som en ostbåge under vasken och trycker handdukar, smutstvätt, bomull, bindor...allt med potentiell sugförmåga...mot en kraftigt läckande kran. Hoppet om golvet är ute, men kanske, kanske...hinner rörmokaren i tid att rädda källarväggarna från omfattande sanering...

Med svordomarna ringande i rummet hör du plötsligt en annan gäll signal! Du rycker till och slår huvudet i en vass tvättstugehylla. Hårt! Du ser stjärnor och tror det blöder, men har ingen chans att släppa ditt grepp. Den ömma punkten domnar tillslut. Mitt i koncentrationen av skruvande på rattar tillsammans med smärta och synkroniserade försök att hålla vätan borta, ringer den där telefonen du glömde ta med ner i källaren. Telefonen som behövs för att rörmokaren som ringer ska finna din gata, dig och din läcka. Den du skulle ta med ena handen. Telefonhelvetet som mitt i alla pölar av blodvatten som växer kring de trasiga stövlarna ringer från fel våning, och du kan inget annat än att utstöta ljuden från jordens alla samlade svordomar...

Det är så min ilska känns, fast värre.

Under tidigare IVF-behandlingar har jag fått vaga symptom, snälla små påminnelser om allt det jobbiga. Den här har dragit som en bulldozer över mig. När det handlar om biverkningar. Jag är äntligen överens med mig själv om att ilskan måste handla om en biverkning, men på vad?

• Hormonpreparat från IVF nr 4?

• En PMS i hästväg inför kommande menstruation?

• En mix av båda?

• Ett av femton tidiga graviditetstecken läst på Familjeliv? "Humörsvängningar. Känner du dig som Dr Jekyl och Mr Hyde? När kroppen anpassar sig till alla nya hormoner kan humöret svänga upp och ner. Men lugn, det går över."

I vilket fall är ilskan och irritationen obehagliga och oresonliga, de härjar människan ur mig! Det visar sig inom några dagar. Testdag 1/11. I vilket fall...blir jag en ostbåge under en vattenläcka.
.

Det behövs förstärkning

Jag är fortfarande sådär konstigt ilsken och det blir bara värre...närmar mig tvärilsken och skitförbannad...känner igen det här...hm...tvära kast och en irritation utan hämningar. Det har hänt förut. En med säkerhet. Känner mig lika sjuk som figuren i The Mask men utan att vara det minsta rolig, sensuell eller spännande crazy.

Jag är bara grön av trötthet och oförklarligt irriterad. Alla är dumma, korkade och elaka. Lättar snart mitt hjärta lite till, men först ska jag sitta barnvakt hos storebror...moa...ha...ha...haaaa...

Fritt fram kanske

Några har undrat varför det är så lurigt att skriva kommentarer hos mig. Ingen aaaning säger jag! Men nu har det tekniska geniet tagit bort ett kryss i en ruta och satt dit ett kryss i en annan. Om den slumpartade manövern räcker för att förenkla tillvaron för er vet jag inte, så om någon har en bättre aning om var problemet ligger...pour moi berätta please!

Vill för jösse namn att det ska vara fritt för er att kommentera hemma hos mig, med eller utan egen blogg eller google-konto...

Långsökt

Jag letar. Efter tecken som betyder att vår tappra blastocyst har fäst i den mjuka, snälla men olyckliga livmodern, "liv-morden" när jag är sarkastisk och syftar på min oförmåga att hålla kvar flickorna. 100-cellaren skulle fästa inom ett dygn, sa doktorn, och nu har den alltså fäst eller ej. 50/50.

När jag hulkandes av gråt körde över gråmulna vägar mot storstaden, sjukhuset och återföringen under onsdagen letade jag. När jag talade med flickorna och undrade var de fanns, om de visste hur mycket jag älskar dem, om de någonsin kunde förlåta mig och kanske ge mig ett tecken...letade jag och fann det första i en himmel som plötsligt sprack upp och hällde sol över tårarna. Ett vattenfall i guld ur en öppning bland molnen. Tecken nr 1 och jag tackade döttrarna så mycket med en blinkning mot stjärnorna.

Nästa hoppgivande signal var vid själva återföringen, när vi fick se en förstorad variant av vår blastocyst live på skärmen, den levde och liksom darrade till, skälvde! Sedan när den magiska känsla jag trodde var förlorad infann sig i rummet. Även doktorn fick ett skimmer i blicken och rummet vibrerade av äkta leenden och förhoppningar om en vacker fortsättning.

Hopp nr tre bjöd en tom och alldeles ny barnvagn på. Den stod parkerad och övergiven intill husfasaden med alla solförgyllda höstlöv vid parkeringen. Nära vår bil. Bäddad och klar men utan bebis eller föräldrar. Jag och Kärleken kikade på vagn och varandra. Jag tror mig minnas ett fniss.

Tecken nr 4 hände sig natten till torsdag. Jag och M hade grälat, trots magisk återföring. Vi fick ta in katterna hos oss för att alls kunna sova. Somnade men vaknade kl 3 med en vansinnig hosta djupt i bröstet. Kunde knappt svälja och hostet rasslade. Jag yrade om svininfluensa och att "det var ju jävla typiskt", jag som under måndagen varit på vaccinationsmottagningen men ångrat mig då jag inte fått svar på hur vaccinet kan påverka en pyttig blastocyst, med tanke på att det triggar immunförsvaret och innehåller kvicksilver etc. Jag ringde mig sjuk från jobbet och sov lite till för att vakna nästan kry! Svininfluensan var det inte men kanske var den märkliga natten, det märkliga grälet och den märkliga hostan ett tecken...

Därefter har jag funnit tecken i Charlies tappade kindtand som jag fann i matskålen, i att samma katt hittat upp på översta köksskåpen via fläkten, i att jag slapp stå i en annars lång telefonkö och att det bubblar lite lustigt i magen. Svullen är den också. Jag ignorerar att jag åt en påse chips för mycket. Det puttrar i magen, pirrar i ljumsken och visst fan är det ett tecken!

Ps. Har lagt till etiketten "Levande syskon". Ett tecken det med...eller hur!

Innan återföring och ledsen.







Efter återföring och magisk.











Nästan som vår 100-cellare










Ps. "Levande syskon" har i efterhand ändrats till "Gravid med Glottis"!

Känslo-Dallas

Alla dessa motstridiga känslor. Om de kunde lämna mig ifred! En liten, liten stund mellan lunch och eftermiddagsfika? Jag förstår att det är för mycket begärt och ägnar mig istället åt att vara riktigt ilsk. Utan p. Jag går inte handgripligen tillväga, men i tanken...i tanken...där sker psykbryt och tortyr till följd av gamla orättvisor...i mitt känslo-Dallas gräver jag fram de mörkaste av oförätter och skapar scenarion kring dem som ger mig chans att glänsa och trycka till. Jag är inte snäll. Jag är J.R.

Psyket rullar snabbt genom olycka, irritation, hoppfullhet. Mellan kärlek, obehag, spänning. Över och kring ilska, avund, rädsla, skräck och stolthet. Finner inte ord som passar fler av mina sinnestillstånd. Jag vill inte ha dem! Endast en av dessa känslor är nog för att uppta en stor del av existensen.

Följderna av min stora känslomobb är smärtsamma bråk med Kärleken, en känsla av utanförskap där jag själv ställer mig utanför, svårt att fokusera, planera och utföra i en vardag som blir allt mer osammanhängande och jobbig att ta sig uppför. Och avsky. Jag tänker på hon som stod och rökte gravid, på tanten som tycker det är normalt att förlora barn och inte vill låta mig sörja, på alla IVF:are som lyckas på första, på meningslösheten i döda barn, på puckon som lämnat min sida (eller lämnade jag deras?), på bananskal och räkmackor...och jag blir knäpp.

En sorgsen person brukar vara medveten om vad som gör honom/henne sorgsen, märker att kroppen påverkas fysiskt av smärtan och tvingas handla på ett sätt som kan förändra det som orsakat sorgen. Men inget av det som orsakar mina emotioner kan förändras. Jag pratar om händelserna "två döda barn" och "få ett levande barn genom IVF". Förändra det den som kan! Jag vet inte hur och kan bara känna det fysiskt.

Mitt i det självcentriska tumultet tänker jag på den skotske filosofen David Hume. Han menade att utan emotioner vore människan inaktiv, då förnuftet är och bör vara "passionernas slav". Känslorna är bundna till handlingar som oftast leder dessa mot utstakade mål. Ångest undantaget, den desorganiserar beteendet. Jag själv står i en dragkamp mellan förnuft och oförnuftiga passioner där ångesten vinner och jag blir ledsen och elak. Jag äger ingen slav som kan ordna bland mina passioner.

Det är jag som är J.R.

.

Lill-lördag

"Onsdagsbarn får lida ont. Onsdagsbarn är kärt besvär."

Det kan inte stämma bättre. Ruth och Astrid föddes en onsdag och de smärtsamma minnen dagen skapade gjorde att jag önskade bort den från almanackan. På onsdagar stannar jag fortfarande upp och andas frånvaro, utan att alltid vara medveten om veckodagen. Den bara känns.

Idag är jag glad att onsdagen inte försvann ur veckan, för just den här får en 5 dagar gammal blastocyst* flytta in i döttrarnas gamla boning! Likt forna tider vill jag se dagen som en slags början på veckoslutet med anledning till fest, där hundra celler får chans att motbevisa sin självsvådliga sida, fortsätta växa och bli ett barn som landar i famnen en av de där dagarna...

---

*Efter två dygn har ett embryo optimalt 4 celler och efter 3 dygn 8 celler. När ett embryo odlas till dag 5 eller 6 kan det i gynnsamma fall utvecklas till en s k blastocyst med fler än 100 celler.

Vi kan inte alltid med säkerhet skilja på ett embryo med god prognos till graviditet och ett embryo med dålig prognos till graviditet bara genom att titta på det. Finns det ett stort antal embryon två dagar efter befruktning kan det därför vara svårt att välja ut det allra bästa embryot för återföring.

I det läget väljer läkaren i samråd med paret att långtidsodla embryona för att kunna öka chanserna att välja rätt embryo, då flera av de embryon som inte kan ge upphov till graviditet avstannat i tillväxt under odlingen. Det är förklaringen till att s k blastocyster har en högre implantationschans än sina motsvarande ”syskon” på dag två-tre. (www.fertilitetscentrum.se)
.

Trött kort och gott

Barn tröttar. De kan vara levande eller döda, men tröttheten gör ingen skillnad. Jag kan bara ana mig till tröttheten i att lära sig leva med ett levande barn. Rutiner, eller brist på desamma, sömnbrist, en kropp som läker, gråt som behöver tolkas, mamma-/papparoller, vardag med inslag av en ny människa kort och gott.

Tröttheten efter döda barn har jag levt, och fortsätter leva. Ibland tror jag mina pigga dagar är över och jag är kvarlämnad i dess skugga med påsar under ögon och hängande axlar. Tröttheten är en kroppslig tinitus som berättar att något gick väldigt, väldigt snett. Det ringer inte bara i öronen utan hela kroppen signalerar smärta. Rent fysiskt. De första månadernas trötthet var bedrövlig och jag minns att jag glatt hade bytt min döda-barn-trötthet mot en levande variant.

Barn upptar hela ens tid. Deras fysiska frånvaro inget undantag. Jag tänker på våra Ruth och Astrid hundra gånger om dan. Pysslar om dem i deras frånvaro med det som pysslas kan. Tankarna pendlar snabbt mellan glädje och sorg och jag blir trött, så trött. Får jag en dag lära mig leva med ett levande barn måste jag få lov att uttrycka min trötthet utan risk att betraktas som otacksam. Precis som jag uttrycker min trötthet efter svår sorg. Trött är inte synonymt till otacksam, det betyder fysisk eller psykisk utmattning till följd av en eller annan orsak, kort och gott.

Länge har jag funderat över konsten att uttrycka barnrelaterad trötthet utan att låta gnällig. Jag har tänkt och tänker ibland som min lycko-trötta vän, att det kommer bli svårt att uttrycka utmattning när barnet lever och att jag hoppas få lättare att fokusera på annat. Under första IVF-tiden tyckte jag föräldrar som uttryckte sin utmattning var just otacksamma gnällspikar, och visst kan så vara fallet, men oftast tror jag den är ett tillstånd man mår bättre av att ventilera. Som andra av livets påtagligheter. Kort, och gott.

.

Clawed & Celeste

Långt innan flickorna var ägg och spermie följde jag med guddotter och mor på Universeum för att upptäcka rymd, regnskog och ocean. I deras shop trillade jag över två mjuka vattendjur. De tilltalade mig direkt och jag kunde oförklarligt inte köpa den ene utan den andra. De var lena som dun med vänliga blickar, och barnlösheten till trots visste jag att de skulle bli vårt drömda barns första sovkompisar. Jag gömde varsamt undan dem som de första i raden av små tur-prylar i väntan på Barnet.

De hette Clawed och Celeste och var krabba och sjöstjärna. Oskiljbara.

Det var när flickorna fötts och dött som jag mindes de två vattendjuren och det var då jag såg deras uppenbara öde, deras sorgsna uppsyn och den självklara betydelsen av deras namn: Clawed som i cloud som i moln på himlen. Celeste som i celestial som i skyn, himlen och dess övernaturliga väsen; änglarna.

De var betydelsekonstruktioner från djup sorg och psykisk chock. När cirkulationen av blod och syre minskade i kroppen såg jag stjärnor och himlaväsen i allt och överallt. Till och med två vattendjur fick en snårig koppling till den fluffiga atmosfären högt kring jorden. Det var där de hörde hemma, våra förstfödda barns sista sovkompisar.

Clawed och Celeste blev de naturliga tröstarna att placera i fotändan av döttrarnas kista den där dagen, då vi bäddade med vackra hjärtprydda örngott kring trasiga kroppar. Tätt intill flickorna och tillsammans med vattendjurens ledsna blickar följde fler minnessaker...

Clawed & Celeste


Glitterstenar och paljetter ur en skattgömma från lågstadietiden.


Kärlekens första sovkompis.












Bok om färger författad av J på dagis. Till "Fröcken".









Kärlekens musik-cd med klockrena titeln "Time's gone".


En Grubbelgubbe.


Jag kunde ha lagt hela mitt liv i den kistan...

.

Sekunder från att leva?

Jag har läst det här i Aftonbladet, 3 gånger idag... fast i en gäckande verklighet som får tårarna att svämma över och frågan varför att återvända. Jag har inte varit i tårarnas rike på väldigt länge och varför har legat länge på hyllan. Rekylen från artikeln ändrade rörelsens riktning från tilltagande framtidstro till en återblick i helvetet.

307 gram, mindre än 25 cm och en kronisk lungsjukdom som inte tillåter henne elitidrott...

Det kunde ha varit vår Astrid! Om någon hade givit henne en chans. Barnmorskan frågade doktorn om de kunde göra ett försök, men han tyckte inte hennes lilla liv var värt det i enlighet med regelboken. Hon riskerade livslånga handikapp. Men i enlighet med regelboken kan inga under ske! Astrid andades flitigt men trasigt en lång stund efter att hennes döda syster banat henne en enklare utväg. Hon vägde 290 gram, bara 17 gram mindre än miraklet i artikeln, och mätte en centimeter kortare. Ruth 380 gram och 25 cm kort. Två tunna bebisar med allt på rätt ställe.

Två kortväxta döttrar med kroniska lungsjukdomar är lyckan jämfört med döda, obducerade, kremerade och begravda barn och drömmar! Deras fjuniga ögonbryn och nya naglar, till vilken nytta? Jag minns aldrig att jag fick frågan om akut kejsarsnitt, eller om vi ville göra ett försök till räddning. Det hade redan bestämts åt oss.

Jag önskar mellan gråt och varför att vi hade fått chansen att välja och självklart säga: " ...vi sa att vi ville satsa".
.

Doft av snöänglar

Snö är nederbörd iklädd iskristaller, som faller från ett moln. Snöfall kallas de på sin gemensamma nedfärd och glittret som färdas där är snöstjärnor. Snöstjärnor...ett av de vackraste av ord och ett av de vackraste av naturfenomen. I timmar kan jag stå i mörkret och blicka mot flingorna som dalar i vinterns första snöfallsnatt. Känna den kalla doften av mjuk is innanför tjocktröjans hals.

Idag snöade det på vår färd mot sjukhuset. Den allra första snön. Inget mjukt dalande som får giporna att förhoppningsfullt dras uppåt i ansiktet, som dan innan dan i en oskyldig barndom, men i form av ett regn. Det var Kärleken som stannade upp i stressen, lyfte ansiktet mot skyn och sa att det snöade. Jag svarade att det regnade. För vi samman våra nederbörder blir det snöblandat regn, och det hände sig idag.


















Jag vet inte om snöregn kan betyda något bortom isblandad nederbörd och vått, men en vän påminde mig om morgonens snöfall och att det måste bringa tur...och visst måste det! Det snöade och det betyder himmelsk kraft, en sådan som bara snöänglar skapar. Kraft som faller från ett moln. Det där jag trodde var regn har blivit snöblandat regn, har blivit snöfall med iskristaller, har blivit glittrande snöstjärnor, har blivit kraft och tur. En förnimmelse, en hint.

Jag bestämmer mig för att tro på den snön, och andas mjuk doft av snöänglar under min tjocka filt...

.

En frigående hönas betraktelser

Kl 08.05 stampade två försonade men 20 minuter försenade änglaföräldrar in på Fertilitetscentrum Carlanderska. Efter en minuts väntan, i rummet med alla exotiska akvariefiskar, tog en vänlig mörk blick med oss uppför en vindlande spiraltrappa. Jag undrade hur många som funderat på att kasta sig nedför densamma efter en misslyckad äggskörd och hur många som i så fall hade klarat sig levande ur fallet.

Rummet var mysigt och muzac från en samlingsskiva á tidigt 90-tal skapade fnitter i den nervösa magen. Maken rusade iväg för att göra sitt. Det var kö och pinsamt... Två Panodil, ett par fula knästrumpor och en kanyl i armen senare var det dags att plocka. Självaste verksamhetschefen, med ett käkparti som en seriefigur, stod beredd att utföra hjältedådet och till sin hjälp hade han en torr barnmorska och en sockersöt embryolog.

Uppe i Stolen med en dos Morfin, invändigt avspritad, och det hela var igång. Jag brukar andas mig igenom fysisk smärta med gott resultat men denna gång gjorde det aningen ondare än brukligt på höger sida. Under ledning av ultraljud förs nämligen en tunn men lång nål in genom slidväggen för att suga ut äggcellerna ur de punkterade äggblåsorna. Är man rädd och stressad upplevs ingreppet som plågsamt, men min fina andning och inre lugn till trots var jag tvungen att be om påfyllning. Jag sluddrade mig igenom vänster sida och försökte följa processen genom den monitor jag trodde bevakade plocket. Med skelande ögon följde jag istället skärmen som visade äggblåsornas innehåll under mikroskop, det förlopp som följer äggplockandet. Fel men likväl spännande.

Vägen tillbaka fick jag inte vandra själv, trots att jag försökte slita mig loss från snälla sköterskans hårda armkrok. Jag känner ett visst obehag från beröring av vilt främmande människor. Hon ville inte ha mig virrandes omkring i salarna blev svaret och greppet hårdnade. Jag som kände mig så lätt, som om jag kunde flyga och faktiskt flög! Inte alls som den vimsiga värphöna som hasade fram i sin fula sjukhusrock och kacklade strunt.

Säng, värmedyna, toksova, och vakna påverkad med konstig ananasmacka i munnen tillsammans med ytterligare armsmekningar från okänd hand. Samtal, stolpiller och hemfärd. Vi känner oss nöjda jag och Kärleken. Etapp två är avklarad. Nu tar vi helg under filtar och varma kattbröder.

10 blev till 13 fina ägg! Från frigående höna - inomhus.

Grollig saga

Som små brända kuvert har de kommit med kvällsposten. Bråken. Jag och Kärleken förstår varandra sämre än sämst under behandlingsfasen och det kan inte enbart bero på hormonsvallningar. Vi får på något märkligt vis svårare att förhålla oss till varandra och de aldrig så viktiga samtalen uteblir. Gammalt groll puttrar till ytan med nytt groll på toppen och man får vara en duktig geolog för att mäta vilka lager som hör till vilka groll, från vilka år de härstammar och vem som hade rätt.

Plötsligt blir allt viktigt att reda ut under ett och samma bråktillfälle vilket gör att bråket växer sig stort som ett stormigt sädesfält. Det sprider sig och tar aldrig riktigt slut, blir till nya fält. Mellan andhämtningar och jobbdagar är det tyst som i våra döttrars grav. Ingen vill svälja stolthet och ingen vill spy färdigt sina hårbollar. De bara fortsätter komma när den siste att lämna jobbet klivit innanför dörren. Det blir så viktigt för oss att ha rätt när frågor som ej går att greppa surrar i bisvärmar runt vår bräckliga svarslöshet. Härifrån och framåt blir en overklighet vi måste leva, med eller utan kommunikation.

Jag känner igen bråken från föregående behandlingar och kan inte säga att jag är förvånad. Det är som om allt står på spel och vi leker den leken dåligt. Alltet går inte att förhålla sig till. Det är en ofattbar sorts existens. Bråken är bevis på att behandlingen inte går att genomlida i det tysta, inte heller skulle vi försökt. Men just då, i startgroparna efter den svartaste sorgen, kändes det som det enda rätta att genomlida den under största möjliga tystnad.

Ignorera, förminska och rycka lite på axlarna. Jag får stå mitt kast i det förtvivlade ordhaglet och när jag ser mina ord på håll, här i mitt reningsverk, är det kanske jag som ska be om förlåtelse. För vad spelar det för roll? Någon gång har vi båda haft rätt och fel i vår grolliga saga.

Nu går jag och blottar magen...imorgon plockar vi ca 10 ägg ur densamma!

.

Jaga glömda påminnelser utan minne

Den sjätte oktober övergick i den tolfte som i en rapid-förvirrad dröm. Allt jag gjort mellan dessa datum har krävt sina Post-It, men inte ens med små hjälpredor har jag klarat mig fram med hedern i behåll. Allt har gått för fort och jag har haft något olycksaligt hängande över mig i luften, men varje gång jag sneglat genom luggen har korpen gömt sig i trasslet.

Jag har missat tider, glömt var jag lagt vilken påminnelselapp som hört till vad och varför, åkt till affären utan att komma hem med det jag åkte dit för att handla...och missat en dag på jobbet!

Ni läser rätt! Som i ett giftigt trollslag försvann arbetsdagen ur mitt suddiga medvetande och jag firade helg precis som vanligt, vilket resulterade i ett stängt och öde bibliotek med irriterade låntagare hängande på dörren. Jag fick skräckslagen syn på den svävande korpen när jag tog den första välgörande klunken söndagsté: ekologiskt citron- och gräddté. Det smakade inte så ljuvligt som det brukade och när jag precis registrerat smakförändringen kom jag på det! Ensam lördagstjänstgöring på biblioteket...lördagstjänst...lördag!!!

Jag önskade mig en rewind-knapp av samma kaliber som den jag önskade efter döttrarnas död, men det enda jag kunde göra var att trä på de långa hundöronen, ringa min söndagslediga chef och bekänna vad som verkade vara ett ödesdigert misstag. Där jag grep efter halmstrån och förväntade mig omedelbar avskedan mindes jag bipacksedeln till IVF-medicinerna. Där stod minnes- och koncentrationsstörningar som några i mängden av många biverkningar. Trötthet, sömnighet, dåsighet likaså. Bilkörning och precisionsarbete ska utföras med försiktighet...

Även om jag fick en sorts förklaring till den ofrivilliga glömskan fortsatte söndagen i en olustig takt och jag svävade osalig kring bänkar, lådor och skåp på jakt efter fler glömda påminnelser. Mellan vägg och tapet, i télådan, under hallmattan, i kattbädden, bland filtar och kuddar. Jag kunde ju ha glömt vad som helst var som helst! Men att leta glömda påminnelser kräver sin precision och ej lämpad att utföra sådant arbete fann jag givetvis inget. Korpen bibehöll sin stadiga bana över skalpen och sådana fåglar syns sällan ensamma...

.

Inga mordiska ansatser

Suprecur-sprayandet går fint, sorgen efter flickorna håller sig lite i bakgrunden kring vår IVF-vardag och Puregon-injektionerna i magen har redan börjat verka. Det riktigt spritter i äggstockarna! Inte av glädje, men jag känner hur äggproduktionen tar fart genom ilande, pirrande aktivitet. Går det som tidigare får jag bra med ägg, lagom många, och slipper jag undan överstimulering är jag lyckligt lottad för en stund.

Humöret är som vanligt under mitt fejkade klimakterie, en gråtmild variant. Påverkas jag humörmässigt gör jag det åt rätt håll. Ingen grälsjuka, inga mordiska ansatser, ingen depression...jag blir snarast blödig för vackra saker omkring mig. I bilen om morgnarna kan jag jätteskratta åt Morgonpassets absurda samtalsämnen för att i samma stund känna gråten komma vällande. Jag skratt-gråter och riktigt ser min hysteri. Eller så rörs jag till tårar av den gulliga tanten som strävar att finna titlar hon ännu inte läst bland hyllmetrarna, trots att hon knappt går eller ser. Gråten är ingen ledsen gråt men heller ingen glad. Den är bara gråt. En reaktion i kroppen, som kortslutning. Jag står ut med mina symptom.

Pratar om behandlingen gör jag sällan. Inte längre. Inte med Kärleken och inte med nära och kära. Jag skriver inte mycket om den heller. Jag tror föregående behandlingar tagit udden av nr 4. Jag minns hur jag kaxigt intresserad tjatade mig igenom nr 1 och nr 2. Med alla! Särskilt de som inte ville lyssna. Jag trodde verkligen vi skulle lyckas och jag trodde den där tiden var den värsta att genomlida i vårt gemensamma liv! Misslyckande fanns inte då i min begreppsvärld, eller så höll jag det ifrån mig genom att tro. Jag var bäst i världen på att tro det bästa om det mesta. Det var då, när "det värsta" väntade tålmodigt på sin plats i kön.

Döda barn råder bot på mycket. Inte minst när det gäller naiv tro och kaxig förväntan. De har hjälpt mig att lättare gå igenom infertilitetssorgen, som ofta liknas vid den efter en nära anhörigs död. Jag talar om sorgen att befinna sig infertil, som i handikappad, i ett samhälle som inte förstår dess djupa avgrunder, om sorgen efter ständiga misslyckanden att skapa de drömda kärleksbarn vi längtat. Jag kan förresten motvilligt kalla oss infertila! Inte heller ofrivilligt barnlösa! Två barn senare stämmer inte termerna, trots att de barn som gavs oss nu är döda.

Vi är i högsta grad fertila, med lite hjälp. Vi är möjligen levandebarn-lösa i ett samhälle som inte vill förstå dess ohyggliga sänkor.

Kaxig Johbur, IVF nr 1, 05

Invidia ingrata

Som ofrivilligt barnlös eller mor till två ofrivilligt döda barn har det hänt, och händer, att avundsjukan slår larm. I huvudet blinkar en röd roterande lampa som sänder signaler om att barnfamiljer närmar sig på egen risk. Jag vill inte åt deras barn och vill heller inte ha dem, men jag är ledsen och arg över utanförskapet! Jag önskar något som liknar den lyckan, för oss! Det handlar inte om att vilja ha andras liv.

Önskan om levande barn går bortom att vara en önskan, den har blivit vårt allt och kan liknas vid en haltande livsstil. Det är ett fult sätt att leva när känslan av missunnsamhet dyker på från alla håll. Jag vill inte ha det så och när lampan börjar lysa biter jag samman och försöker, försöker, försöker igen. Så går åren. Ständigt nya försök. Jag är ett med hormonrubbningar, gynstolar, smärtsamma ögonblick av förlorat hopp, avund och misstro. Jag vet inte längre hur man lever ett annat slags liv! Jag spelar charader med min omgivning och ingen verkar ana att det verkliga monstret är jag. Det handlar inte om andras barn utan om en tärande längtan som synliggör allt jag går miste om i deras närhet.

Jag kan bli avundsjuk genom möten med vilka barn som helst, helt beroende på dagsform. Brorsbarn, duktiga barn som uppträder på Idol, idioters barn, vänners barn, grannbarn, handikappade barn, stora eller små...bebisar i synnerhet får mig att bli ett elände till människa. Det är inte deras fel, men kanske heller inte mitt i den cirkus av omständigheter som jonglerar med våra livsöden. Ibland blir jag en bortskämd flicka som rusar runt och pekar på osynligheter jag vill åt, fast jag vet att barn inte är en rättighet. De är en ynnest de allra flesta förunnade. De allra flesta.

"Tycka synd om" är en annan förkastlig ovän. Ibland är jag offret som ligger utspridd i pölar av gråt med varför hängande runt halsen. Men jag vill inte bli tyck synd om av andra än mig själv. Det räcker bra att trycka sig själv full av självmedlidande och oftast är det inte synd om mig alls! Jag är välsignad med rikedomar som kärlek och vänskap, med fantastiska händelser som får själen att växa. Men när det är svårt och ensamt ligger offerkoftan längst fram i hyllan.

Jag är inte stolt över vare sig missunnsamhet eller självmedlidande, men de är en del av den livsstil jag tvingas leva och måste därför få plats som naturliga reaktioner på min (levande)barnlöshetssorg. Som offer gråter jag och som avundsjuk drar jag mig undan. Tycker synd om gör jag snabbt. En gråt och ett tvärt kast sedan slutar jag, för det är fult att tycka synd om. Avunden är mer utdragen trots att den också är ful som skam, den gör mig osynlig med vilje för det är mest humant att svära över subjektiv orättvisa när ingen hör.

Som en av de sju dödssynderna leder avund till evig fördömelse om syndaren inte ångrar sig. Jag ångrar mig varje gång.

Avund är en känsla av olust över att inte vara delaktig av någon annans förmån (Wikipedia)

.

Runor

Vi har befunnit oss i krigshärjat område. I sviterna av ett fientligt förhållande mellan folk och flyttkartonger. Utan systematiskt dödande har vi förvandlat pappen från fylld till bredden till platt som pannkakan. Efter ett glas vin och en varsam amatörvals över pappersmassorna har vi funnit, förkastat och undrat över tvivelaktigt innehåll.

Jag älskar att rensa! Jag älskar att städa! Det är min yoga. Jag skäms inte där jag riskerar att hamna med den fladdrande jämlikhetsgiljotinen över nacken. Städa är avslappning för mig, jogga en annan. Laga mat är avslappning för Kärleken, tvätta en annan. Men jogging betyder idag direkt benhinneinflammation och onda knän på grund av tonårig överaktiv träning. En mil på 42 minuter dagligen! Jag har slutat jogga men städar mig fri. Från tankar, smulor, onda knän och i-landskonsumtion.

Jag städar mig också fri från minnen. En tunn dagbok, åtta -nio år gammal, revs i stycken utan att läsa en rad. Det är så jag brukar göra med dagböcker åldrade efter samma årsintervall, river dem i stycken med vetskap om dess innehåll. Där står mest en massa tjafs om diverse dåvarande förälskelser som jag aldrig ville vara utan. De var tydligen på liv och död innan jag visste mer om saken. Fragmentariska meningar om försoning och upprättelse kring stormiga passioner som aldrig kunde litas på. De ligger nu i soporna. Pinsamma och betydelselösa. Inte då men nu.

Ruth och Astrid är aldrig, blir aldrig, då. De markerar varje dag ett nytt sätt att leva, på gott och ont. Det goda är kärlek, magi och vilja. Det onda; saknad, smärta och ödesdiger längtan. Det finns inga sopor värdiga ens det onda. De texter jag skriver och publicerar för mig och er, om mig och dem, de är beständiga. Skulle de förloras kunde jag skriva dem igen, igen och igen. Och jag slänger dem aldrig. De är min kamp och mitt liv, beständiga!

Där användandet av dödlig kärlek förekommer på ett systematiskt sätt där finns krig att vinna...

.

Pappa M

Jag har frågat pappa M om han vill skriva ett inlägg i bloggen. Jag tror han vill för han nickar och hummar positivt.

Nu är det bara väntan som återstår. Flickornas älskade pappa...

Är dom farliga?

Jag undrar det ibland. Och ibland, när man undrar som mest, får man oväntad hjälp till förståelse och tröst. Orchid delade med sig av sin erfarenhet som änglamormor en av alla de gånger jag undrat varför tystnaden lagt sig som ett lock kring våra tappade barnen.

Något förkortat:

ÄR ÄNGLARNA FARLIGA ?

Min dotter har en ängel. Jag har ett barnbarn, som är en ängel! Han hette Marcus och var född med HLHS, hypoplastiskt vänsterkammarsyndrom, vilket innebär att vänster kammare i hjärtat var underutvecklad med förträngda ådror runt omkring. Han var ett litet Hjärtebarn! Tänk bara ett så vackert ord! Han var ganska liten. Läkarna gav honom nästan ingen chans till operation, men han mådde så pass bra, att dom till slut beslöt att operera honom. Han klarade operationen fint, men fick en liten propp i hjärtat två veckor senare och dog i sin mammas armar.

Jag hade förmånen att få vara med om allt detta! Fast egentligen var det kanske så, att jag tog mig rätten att vara med, dels som stödperson för hans föräldrar och dels för att få träffa honom så mycket som möjligt! Jag har träffat honom, både levande och död och det är det största och viktigaste jag någonsin har gjort här i livet.

Sorgen pågår lång, lång tid därefter, släpper nog aldrig riktigt. Vi har talat mycket med varandra i telefon, sorgen har stundtals varit fruktansvärt svår. Otaliga tårar har rullat utför våra kinder. Man surfar runt på Internet bland hjärtebarnsänglar och andra små änglar, som av någon anledning dött alldeles för tidigt. Då har jag någon gång sett kommentaren att ”mormor och farmor eller andra släktingar förstår inte att vi sörjer vår lilla ängel”! ”Omgivningen vill inte prata om min ängel!” Hur är det möjligt?

Räknas inte de allra minsta som dött i så tidig ålder, några till och med innan dom fötts fram till vår värld? Räknas dom inte för att omgivningen inte hann träffa dom? Räknas dom inte för att dom var för små, då många inte ens var fullgångna små barn, d v s hade någorlunda normal födelsevikt? Var barnen inte ”på riktigt” då? Känner dom inte sorgen hos sitt eget barn, som förlorat sitt lilla barn? Saknar dom inte det egna barnbarnet, som dom aldrig får hålla intill sig och läsa sagor för? Har dom någonsin sett hur tidigt i livet ett litet barn ”ser färdigt ut”? Redan med några hektos vikt har de små både fingrar, tår och anletsdrag, det är ”bara” tillväxten kvar!...

...Är det så att omgivningen är rädd för de små änglarna? Klarar dom runt omkring oss inte av att hantera sorg? Är det enklast att dra sig undan och inte prata om den lilla ängeln? Att låtsas som om ängeln aldrig funnits? Hurtigt förklara att du får snart ”ett nytt barn”? Föräldrarna vill inte ha ”ett nytt barn”, möjligen ett barn till! Inget annat barn kan ersätta ängeln, man kan bara få flera barn!

Om ni någonsin skulle få en person i er bekantskapskrets, som har eller får en liten ängel, så kom ihåg att ängeln betyder minst lika mycket som dom andra barnen i familjen. Ängeln är visserligen inte med kroppsligt men i allra högsta grad i deras hjärtan! Fråga litet om deras ängel, föräldrarna berättar så gärna om det dyraste de har! Be att få titta på kort, det är inte farligt!...

...Det är när sådana här svåra saker händer, som man får reda på vem eller vilka som är ens riktiga vänner, dom där pålitliga som alltid kommer att finnas kvar. Några ”vänner” försvinner, dom orkar inte med att ta del av en liten ängel. Andra människor kommer nya, kanske någon som man inte hade en aning om, som kan och vill ta del av en ängels historia. Dessa personer är otroligt viktiga! Man har ingenting att förlora, jag lovar! Man vinner en vänskap, som ger en så mycket för livet. Man utvecklas själv, får en livserfarenhet, som inte alla har, och blir en bättre lyssnare. Man växer som medmänniska!...

...Jag hoppas att ni också någon gång kan stödja en änglafamilj. Den familjen har så väldigt mycket att ge tillbaka! Och man får vänner för livet! Och kom ihåg, det är fult att inte bry sig om!

En livs levande lillebror

Grattis MammaMelissa med familj!

.

Vandra på månstrålar

Mina nätter har knappt sovits. Om orsaken siar de vise, men själv tror jag de starka hormonpreparaten är en av gycklarna, mina restless legs som debuterade i tonåren en annan, och så månen...han som lyst smörgul och rund utan min vetskap.

Termen "mångalen" kanske är myt men man vet att månens och solens dragningskraft, tillsammans med jordens och månens rotation, gör att oceanernas vatten stiger och sjunker, vid fullmåne kraftigt. Man vet också att människokroppen består till 72% av vatten. Om stora hav och floder påverkas av Den Gule är nog ett vattendjur inget undantag.

När månen är full börjar benen värka till bristningsgräns och jag sprattlar runt i en svettig måndans kring min egen kropp. Som växtvärk i märgen brukar jag förklara det. Min mor lider av samma åkomma och det är genom henne jag oftast får veta vad mångubben haft för sig om nätterna. Ibland kan jag inte ligga alls utan måste upp och gå en runda på parketten, det lindrar ibland. Likaså spikmattan.

Ni ska inte tro att jag är spirituell och tror på övernaturliga krafter bara för att jag är kräfta i Zodiaken, påverkas av månens dragningskraft, äger spikmatta, dricker té och fantiserar om änglar. Nej, jag tror på naturens storhet och hon övergår dagligen mitt förstånd. Fullmånen har inget magiskt inflytande på mig men visst önskar jag ibland att mina nattpromenader kunde vandras på gyllene månstrålar, upp, upp bland stjärnorna...där änglarna bor.

Jag minns en skön musikfilm jag såg när månen stod full och sorgen efter flickorna var en utdragen drunkningsolycka. Att vandra på månstrålar lät som den rätta vägen för mig att nå två döda barn och den fantasin levdes tårögt i ljudet av ett soundtrack på repeat. För mig heter den "Walking on moonbeams". Så ihärdigt jag promenerade och sökte i stjärnströsslet den där svarta, rastlösa natten...

"Once" Original Soundtrack, Track: 06 - Gold (Interference med Glen Hansard)