Jag har tänkt

I takt med att kärleken växt sig stark för de mjuka bröderna har ångesten slagit läger. I en vecka har den gått bärsärk inuti och jag har gråtit så fort katterna kommit på tal eller så fort de börjat spinna i mitt knä. Så fort jag har kastat ett ynkligt öga åt deras håll har jag fått panik och velat smyga källarvägen ut. Ont i bröst och mage. På helspänn och inte vetat. Bloggen har fått vänta.

Kanske låter det underligt? Det tycker i alla fall jag. Kissarna skulle bli ett roligt och lugnande inslag på vår väg mot ett levande barn och en helare själ. Istället har världen tippat över och jag har tänkt...

Jag har tänkt på den bundenhet husdjur innebär, vilket var en av anledningarna till mina återkommande kalla fötter kring åtagandet. Jag har tänkt att jag skulle lyssnat mer på min tveksamhet. Jag har tänkt på alla giftiga växter som fräter små katters svalg. Samtliga av våra är sådana växter! Och givetvis vill just våra katter knapra! Myten om de nio liven är bara myt när man är liten, ivrig och mjuk. Jag har tänkt på grannars råttgift och fortkörare och på vem som ska ge mat och kärlek till bröderna om vi adopterar och tvingas spendera några månader utomlands. Det hela går dåligt ihop.

Jag har tänkt på vår stundande IVF och hur risken för Toxoplasmos ökar med kattungar som blir utekatter...och där tänkte jag färdigt. Risken att drabbas är lika liten som den att få uppleva en tvillinggraviditet, prematur födsel med dödlig utgång, diabetes eller njursten. De blev alla vår verklighet men hur liten risken än är att smittas med viruset är det -blir det- en risk som tripplar vår oro om en ny graviditet finner oss. Behöver vi mer?

Jag har tänkt att allt det där borde vi tänkt på, och även om vi kände den vetskapen i periferin skulle vi tagit den till oss och synat den mindre naivt. Jag tänkte färdigt mellan dåligt samvete och växande kattkärlek. Nu finns Dexter och Charlie till vidare försäljning (!) och jag önskar labilt att ingen vill ha dem. Då tvingas de stanna för att visa att oro och rädsla måste övervinnas. I annonsen har jag satt skyhöga kriterier för ett eventuellt nytt hem, och med den har jag ångrat mig tillbaka igen. Det enda vi måste är att ge två fantastiska kissar ett värdigt kattliv med vind i pälsen, myror mellan klorna och en trygg famn att stanna vid.

Jag har tänkt på hur konstigt det är att inte klara av oron kring två katter men vara redo till tänderna för den oro ett levande barn skapar! Hur konstigt starka känslor de bringar. Jag får inte ihop mitt eget pussel. Men hur som helst och med eller utan måste min trasiga logik lagas igen. Jag ska släppa taget, om någon, något och på något slags vis...

(Tack för era fina kommentarer men i stundens kattvånda känner jag mig usel...hur lämnar man det här?)