Bästa G vid Sjukhuskyrkan bedyrade att det inte var så bråttom med avsked och ceremoni. Vi fick ta vår tid. Men när det kom till val av gravplats och gravsten var vi osäkra. Våra flickor kremerades och det fjäderlätta stoftet lades i en klarröd urna och först nu har jag läst mig till att urnor kan bevaras i upp till ett år innan de måste gravsättas. Kanske hade vi väntat om vi visste, kanske inte. I ena stunden av sorgens alla faser kan val verka så självklara för att i nästa tyckas överilade och ogenomtänkta.
Jag har undrat ibland om det är möjligt att flytta flickornas urna. Det dåliga samvetet över uteblivna besök tillsammans med inre syner av förfall har skapat mina frågetecken. Vi visste att det skulle bli långt men visste också att vi valt gravplats omsorgsfullt utifrån kärleksfulla minnen från den aktuella stadsdelen. Den är så mycket vi och därför så mycket Ruth och Astrid. Vad jag inte insåg i skuggan av död var att den nya staden dit vi flyttade kort efter flickornas födsel också blir vi, kanske ett mer långvarigt vi och att vi därför skulle sakna flickornas viloplats nära.
I efterhand har jag undrat men svaret är nej. En gravplats kan svårligen flyttas av respekt för gravfriden. Jag förstår det. Men jag förstår även de änglaföräldrar som ångrat de val som gjordes i sorgens första mörker. Som läst här. Avsked från döda barn är definitiva även om de är många. Avsked måste få ta tid. Val måste få ta tid. Sorg. Aldrig bråttom. Rester av splittrade hjärtan kan hamna fel och avlägset gömda. Definitivt.
Graven är nu höstpyntad och en änglamor och -mormor har funnit lite gravfrid. Här knyter flickornas mormor silverhjärtan i trollgrenens mitt och jag sätter kattvakt över rester av splittrade hjärtan.
3 kommentarer:
Du nästan viskar fram orden när du skriver, så försiktigt och varsamt. Å dina ord om det dåliga samvetet... fast än din och min resa ser olika ut, så brände dina ord hål på mitt låtsas-det-är-okej-försvar.
Fast än man rent logiskt vet att det är okay att man inte... en massa saker, så är samvete en känsla, och de lever ju som bekant sitt eget liv.
Vi får kämpa på... och tack för att du skriver så modigt!
Varm kram..
Ja, besluten måste få ta tid. Beslut tar tid, särskilt i sorg och då det handlar om våra döda barn.
Men som alltid är det ju trist när man inte får all information -även om det var otroligt bra att ni fick höra att ni hade gott om tid! Det glädjer mig, för det fick aldrig vi höra -ja, inte från sjukhusets eller kyrkans sida i alla fall.
Åh, glömde ju säga att ni har gjort det kanonfint hos flickorna också!:.))
Kanske kan ni höra med kyrkvaktmästaren om den kan ha ett extra öga hos tjejerna. Våra har det vet jag:.))
Skicka en kommentar