Ångestfasen

Bloggledig och full av katt har jag saknat er och tangentbordet. Er mer och orden mindre. A till Ö har gömt sig bakom den andnödda ångest som drabbade mig i samband med de mjuka brödernas intåg. Intrång! För så har det känts från och till. Jag har sett mig instängd i ett rum, ett hus, ett kvarter, ett land där två katters väl och ve har hamnat över mitt eget.

De klarar sig
De klarar sig
De klarar sig

Jag har hört det nu. Men inte min ångest. Den kan aldrig veta att något alls klarar sig. Inget klarar sig egentligen men fram till det nalkande slutet kan jag älska och istället roa mig. Oroa mig om jag vill. Men vill jag? Det är frågan om valmöjlighet. Här eller där? Jag ska träna mig på här genom bröderna för där vill jag inte låtsas vara! Dessa veckor har handlat om att jag antingen lindrar min ångest genom att katterna flyttar, eller gör mig av med den genom att de stannar. Jag har en dragning åt svåra situationer och här har jag försatt mig i en som jag faktiskt kan förändra. Så de stannar och ödet får kväljningar.

Jag har tagit semester från mig själv vilket inneburit att bloggen stått tom. Dels då den riskerade att bli sprängfylld av kattinlägg och därför ändra riktning och dels då jag behövt leva utanför cyber ett tag. Bli mer av den jag var innan, den jag var med kärleken och den som tog sig för att upptäcka världen för att se att den var något att ha. Något att önska mer av. Det kräver numera stor koncentration och fullt engagemang. Jag har med förskräckelse sett den orimliga kattångesten ta över sorgen efter våra döda flickor, och så kan vi inte ha det! Katterna är värda alla kattinlägg i världen, och tro att det kommer fler (!), men bloggen är först och främst min och flickornas och den väldiga sorgens. Jag vill skriva för att berätta om den.

Kanske är min nyfunna ångest en sorgefas man glömt att tala om? Den där sista som väcker livet till ny morgon med en knäpp på näsan. Chockfasen överlevde jag med hjälp av sömntabletter och ett växelspel mellan apati och galenskap. Under reaktionsfasen projicerade jag mina varför och min ilska på vårdpersonal, läkare och oförstående omgivning. Jag stapplade mig sakta fram i ett liv som dött. Bearbetningsfasen innebar sjukskrivning då acceptansen över förlusten slog än hit än dit. Jag behövde få vila i det stora att inse hur annorlunda livet blivit och alltid skulle komma att vara. Nyorienteringen lämnade ärr att vara stolt över och jag började fungera tillsammans med andra utan hävd och med rakare rygg. En sargad rygg. En bra rygg. En rygg som höll. En jag tyckte bättre om i efterordet.

Ångestfasen vet jag ännu lite om. För lite för att påstå att den ens hör dit. Men ett är säkert. Den hårdtränar mina orediga grubblerier. Jag förväntar mig fara och förbereder mig på hot. Fryser mig illamående. Jag har ångest utan att veta varför och tar hjälp av två katter och en spikmatta för att hålla den på mattan. Oro och rädsla ska bli mod och rikedom.

Jag klarar mig
Jag klarar mig
Jag klarar mig

.