Ganska lustigt när jag tänker efter

Känt mig krasslig i helgen och efter gårdagens vårpromenad blev det inte bättre. Om vi därtill adderar den nyfunna takläckan som runnit längs bjälkarna för att ta sig ut i köket, droppande intill ett eluttag, och att lusthusets tak rasat från tyngden av blöt snö...så blev det aningen värre.

Hemma från jobbet med två katter längs kroppens båda sidor och Vidas klokskaper i onda skallen om att "...livet inte handlar om att jämföra sig med andra..." och trots att jag alltid varit väl medveten om misstaget har jag inte kunnat låta bli: "Varför jag och inte hon? Varför dem och inte vi? Varför våra och inte deras?" Jag har låtit "varför" prägla de senaste 5 levande-barnlösa åren trots att jag aldrig fått ett svar. Inte ett! Jag har jämfört så hårt att jag äntligen tröttnat. På barn. På jämförelser. På mig, oss och andra. Ganska lustigt när jag tänker efter...

Därute går grannen just förbi med tvillingvagnen! Ser rakt på mig med tomma ögon. Han jag inte vill träffa, tvillingarna jag inte orkar se. Lika gamla som Ruth och Astrid skulle ha varit...och där kommer frågorna som jämför och grusar mina nygamla insikter, rappt och självklart: "Varför fick de och inte vi? Varför här och varför nu?" Fortfarande inga svar och han tittar bort. En treårig äldre son lunkar efter den trögstyrda tvillingvagnen, gallskrikande, och det hela ser ganska lustigt ut när jag tänker efter.

Kanske är det en fråga om träning? Att ignorera mina frågor och bygga min lycka med hjälp av eftertanke. Min alldeles egna kurbitsmönstrade vardag med glimt av himmel. Jag är medveten om att det går och insikterna finns redan där, jag har bara lite svårt att omvandla dem i praktiken. Ganska lustigt när jag tänker efter...och kanske är just det en bra början? Att tänka efter.


Inte så tokigt med lite himmel när jag tänker efter