Sedan sov jag fram till lunch som i tidiga tonåren, när hormoner och växtvärk band mig vid sängen. Denna sena morgon berodde på gårdagsnattens konståkning. Som liten tränade jag och pappa konståkning på svarta tjärnet i skogen vid "Kulan". Det var minuterna innan kylan krympte fötterna och smärtan från trånga fjolårsskridskor gjorde sig påminda. Jag sadlade snabbt om till dockhus-byggare.
Våthjärtad: Vid lunch åt jag frukost och stirrade på fågelholken utan botten, som vore den på skämt från Buttericks. Jag motade bort de äggsugna kattbröderna och blev plötsligt och väldigt ledsen. Jag blir sådär våthjärtad när jag är ensam och kanske behövs det. Jag tänkte på Ruth. Jag tänkte på Astrid. På hur vi skulle ha pekat på fåglarna...Jag mindes bilder från förlossningen, eller snarare känslor, för när vattnet gick blev allt svart. Nästan 8 timmar tog förlossningen, som slutade med två människors död.
Två människor...De kunde blivit den där blonda pojkens blyga grannar, sämst i Schack, längst i klassen, flickvänner till en prins och en vapenvägrare, datahackers, fetknoppar, utbytesstudenter, läkare utan gränser eller de vars extrapris-fulla vagnar du stöter till i kaffe-te-marmelad-avdelningen på ICA.
Jag undrade varför mina älsklingsmänniskors död ibland förminskas?
Jag minns inte gärna de timmar som slog sönder allt liv och alla drömmar. Jag låter gärna bli, men minnena av den dagen kan fortfarande drabba mig ursinnigt. Som att slitas sönder i höjd med bröstkorgen, tömmas på allt innehåll, få inälvorna omvridna som en sur trasa och slutligen fasthäftade med spikpistol i det infekterade hålet från mitt tappade hjärta. En underdrift, men det närmaste en förklaring jag kan komma.
Hello Kitty: Lång och slaskblöt promenad i kvarteren. Såg ett hus med nya karmar vars färg skulle passa perfekt mot vår fasad. Äntligen! Ska knacka på. Funderar på att göra allvar av mina sluta-blogga-funderingar. Inläggen lyser med sin frånvaro och innehållet är ofta blasé. Jag tror jag har förmedlat färdigt min förunderliga sorg till många, tröstat några, och inte minst har jag fått livsnödvändiga vänner, perspektiv och bekräftelse i mitt eget elände. Inte för att sorgen någonsin försvinner men nu behöver jag inte bekräftelsen på samma sätt och tiden behöver helhjärtat ägnas åt annat, men det är svårt att sluta...
Grannpojkarna ringde på för en kattkoll. Dexter blev lekig och Charlie stack under säng. 5-åringen rev sig på en oklippt kattklo och blev ledsen med darr på läppen. Jag tröstade med rosa Hello Kitty-plåster och visade i vilken riktning man klappar kattrygg. Framifrån och bak. Alla, utom Charlie, blev glada!
Bagare Bengtsson: Med tanke på morgondagens ledighet unnade jag mig den sista slatten kvarlämnat lördagsvin under kvällen. Två små glas. Jag blev söndagsfull! Jag förvånades än en gång över hur lite jag tål (efter graviditeten) och vilken ångest ett glas för mycket brukar ge (efter graviditeten). Jag undrade varför jag skämdes över veckodagen i kombination med vinet? Tänkte skit samma. En dusch och en kladdig lerinpackning senare var jag skinande ny.
Charlie däremot, som brukar vara svart, var plötsligt vit! Som om han badat i mjöl. Jag fick snart förklaringen till nya looken: upp på köksbänk, balansgång på smala delen av spisfläkten, några tasstag i kryddhyllan och så ryggsim över störtmysiga aldrig-dammade-köksskåpen. Jag blev rädd för heta plattor...
Några dammtrasor senare kom jag på att jag inte får glömma...att berätta för min terapeut imorgon att vi börjat längta...kanske bestämt oss...samtidigt och självklart...
En ganska vanlig söndag i sällskap med sorgen.
8 kommentarer:
Snälla Johbur, sluta inte blogga. Visst att inläggen kommer allt mer sällan, men det är absolut inte blasé. De är vackra, hjärtskärande och ärliga. Jag läser varje inlägg i djupaste koncentration och förundran.
Jag vill inte heller vara utan dina inlägg. Måhända att jag är dålig på att kommentera dem, men du skriver så vackert så man blir helt glansig i ögonen. Du har en gåva - den ska du inte sluta med. Sluta inte skriva!
Har ni gjort några fler kontroller om varför det inte riktigt vill sig?
Ni har ju blivit gravida men nu fungerar det inte riktigt. Eller kör kliniken bara på? Hoppas det är okej att jag frågar.
Kram! ♥
Snälla du sluta inte skriva!!!Jag behöver dig o dina kloka inlägg! Har ingen erfarenhet av IVF o allt vad det innebär men jag har stor erfarenhet vad det gäller sorg o sjukdom,en erfarenhet som jag velat va utan...men dina inlägg o kloka funderingar gör att jag känner nån slags samhörighet,missförstå mig inte jag vet inte något om ert helvete men jag finner tröst i dina ord.Önskar så innerligt att det ska sluta lyckligt för er,du/ni finns i mina tankar alltid!Stora varma kramar från mig!!!Lilla jag
Jag skulle sakna dig och dina meningar som bygger bo i livets träd.. men jag tycker att du ska göra med bloggandet som du själv önskar. Valet är ditt och jag är tacksam över att jag fick följa med en bit på resan...
Kramar
åhhh jag håller med de andra...vill inte!! Du får itne sluta blogga...tror inte någon som läser det du skriver inte blir berörd och du sätter ord på det som vi alla mammor till barn i himlen känner.
Hoppas så att du fortsätter...för jag vill tro att någonstans där framme byts det ord som olycklig, död, trasig ut mot, glädje..liv och framtid.
Många kramar Jenny
Jag och säkert många, många andra följer dig utan att lämna kommentarer, tro mig! Och dina inlägg är allt annat än blaséartade. Men naturligtvis ska du göra det som känns rätt för dig.
..Jag håller med alla andra här. Jag skulle oxå sakna dina vackra inlägg - fast samtidigt måste det kännas bra i dig själv att fortsätta blogga. Om inte bloggen fyller sitt syfte för DIN del så fyller den ju inget syfte alls.
Jag tror oxå precis som de andra här att vi är många som följer dig men som ofta inte skriver kommentarer. Det du skriver om - och HUR du skriver är i ofta så nära, naket och vackert att det kan vara svårt att svara. Man läser, förundras, gråter ibland - av lycka i dina framgångar eller av medkänsla i din sorg. Du är enastående i att beskriva din sorg och dina svåraste tankar. Vi som läser berörs och sitter kanske stumma men känslan och betydelsen av dina ord dröjer sig kvar och får oss att fundera över livet och dess värden.
Fortsätt att skriv J! Om inte på den här bloggen så kanske på en bok eller liknande.
Du är fantastisk!
Många kramar från mig.
Lina V
Ni är alla så vackra! Rörs alltid av era kommentarer som betyder mycket för mig. Tack tack tack!
Johbur
Skicka en kommentar