I Zodiaken

Vi bibliotekarier läser ibland. Det händer. Inte sällan ger kafferasten utlopp för vårt uppdämda behov att släppa skräplitteraturen lös. När veckotidningsskvallret haglar kring kaffekoppar och knäckemackor vaknar de flesta av oss till liv.

Jag har funderat över när och hur jag vaknade till liv efter traumat, och när och hur jag började se mina döttrars födelse och död som något berikande och vackert, också. Hur kan jag ännu inte svara på, om vi bortser från att det krävdes blod, svett och tårar, men jag tror livet började återlevas under sommaren. Kroppsliga smärtor i mage och bröst avtog och jag blev långsamt förvandlad från träsk- till skogstroll i det strilande sommarregnet. Dagens uppvaknande hände sig mellan en kopp rykande choklad-té och ett i högen av skräphoroskop:

Kräftan (22/6-23/7)

Du är mästerlig på förvandlingsnummer. Nej, inte som en figur i en serietidning, även om du besitter en sorts superkraft när du tänker efter. Tänk bara på den där besvärliga händelsen för länge sedan och hur du lyckades vända utvecklingen till din fördel. Använd dig av det minnet för att samla krafter den här veckan.

Element: vatten Nyckelord: Intuition, anpassning, känslighet, impulsivitet, hem, familj, minne, månen...Positiva karaktärsdrag: varsam, försiktig och har stark släktkänsla. Negativa karaktärsdrag: lättrörd och överaktiv. Människokroppen: mage och bröst.

Om vi byter orden "besvärliga" mot fruktansvärda och "händelsen" mot prematura födseln, samt nyckelordet "minne" mot förvirring stämmer det hyfsat. Efter lite vidare research om västerländsk astrologi läste jag att det förr i tiden ansågs att människornas själar härstammade från kräftans stjärnbild...betänk då att just jag fick tidig vattenavgång som ledde till att två döttrars själar nu vilar bland molnen, och att döttrarnas element i vågens tecken är luft! Tur ändå att den måne jag styrs av befinner sig nära den luften, och att min starka släktkänsla gör att drömmen om syskon får skjuts av IVF nr 4. Den som gör att krafterna behöver samlas i veckan...

Vår vistelse i Zodiaken är stjärnklar!
.

Övergång

Jag och en vän, som är en av många ofrivilligt barnlösa, talade om min och Kärlekens eventuellt eventuella, möjligen möjliga, potentiellt potentiella graviditet som kanske, kanske, i bästa fall kan leda till ett barn som andas och mår någorlunda bra. Det är svårt att ens tala om saken som annat än "kanske" och "om"... Min vän är för övrigt oändligt mycket mer än ofrivilligt barnlös. Hon är bland de finaste människor jag vet! Just därför är jag rädd att den där avlägsna miljonvinsten till graviditet och levande fött barn ska komma att skada vår vänskap. Rädslan att inte orka hela vägen. Vi vet för väl hur det känns att stå övergivna bland blöjsnackande, nyfrälsta småbarnsföräldrar. Med rädslan att bli alldeles ensam kvar utan tillstymmelse till förståelse eller viljan att...

Därtill kommer rädslan att det ska tyckas synd om. För hur hur mycket man än intalar sig, och arbetar för att ett liv utan barn kan bli ett bra liv finns tankarna där... att när timman är slagen och alla går till sitt tycks det synd om. Att välja livet barnlöst är inte trovärdigt, och särskilt inte om valet gjorts efter en lång tids IVF-försök med återvändsgränd framför näsan! Det hade varit enklare att inte ha någon barnlängtan alls. Vara något av de par som ställer sig utanför för att de vill. De blir aldrig offer, på sin höjd "konstiga". Vi talade om det.

Och vi talade om att vi måste vara ärliga mot varandra i vår värld av svallande, oresonliga känslor kring barn. Kanske klarar vi oss på den? Hon svarade:

"Jag skäms nästan att jag är så ärlig mot dig och låter dig veta mina svartaste känslor. Det är så svårt bara, har varit med så många gånger nu, där jag står kvar på fel sida livet. Jag är rädd för det där dubbla, jag vill dela allt med vänner även när de blir gravida, men orkar oftast inte hela vägen ut. Jag känner mig utanför den där hemliga glädjen som man vet att de har hemma och som jag inte vet något om och inte kan dela. Att det tycks synd om mig när man kommer hem till sitt och sin gravidbubbla...

Jag har blivit sårad av vänner som på något vis bara kör sitt race, som man också ska göra när man är gravid, samtidigt som jag på något vis önskar den där ödmjukheten för livet och min situation. Då drar jag mig undan istället i mitt skal, där livet blir mer hanterbart och kontrollerbart...och där jag förhoppningsvis än en gång inte ska tappa tilltron till livet och människor.

Jag önskar av hela mitt hjärta att du och M ska få bli mamma och pappa och att vi kan hitta ett sätt att fortsätta vara vänner på! Jag är övertygad om att vårt första möte på övergångsstället betydde något mer än det år som gått! "

Ärlighet, ödmjukhet, tilltro och delade tårar...kanske klarar vi oss på det? Ett magiskt möte på ett övergångsställe vid en busskur betyder mycket mer. Så jag hoppas och försöker mitt bästa, precis som jag vet att du gör min vackra vän. Vi får tala om saken...

Hundratals obarn mot två döda flickor

Att befinna sig ofrivilligt barnlös är en svår tillvaro för de allra flesta, ibland så svår att både familj och vänskaper tar stryk och slutar fungera. Jag har varit där, och finns där fortfarande på ett sätt. Ruth och Astrid, de fanns och finns i våra hjärtan och bilder. Men jag står ändå där, som "ofrivilligt levande-barnlös". Känslan innan flickorna, skiljer sig från den att vara ofrivilligt levande-barnlös. Nu har ett lugn lagt sig över barnlängtan och jag misstänker att den handlar om att jag trots allt fick bli en sorts mamma tillslut. Jag blev tvåbarnsmor och det kan inte ens döden ändra på! Jag kan aldrig vara barnlös mer!

Kanske är det därför jag nu reagerar mildare på den många gånger oförstående omgivningen och kanske är det därför jag traskar igenom IVF nr 4 utan att drunkna med huvudet högre. Inget spelar längre så stor roll då mycket jag tidigare kunde reagera på ter sig som rena bagateller. Sorgen över alla drömda obarn, tiden innan flickorna, var mer segdragen. Den hade ingen riktig början eller synligt slut, den befann sig i ett limbo med bitterhet som piska. Det var tärande att känna den där bittra avundsjukan gentemot andra familjer, som de inte var skyldiga till men som ingen kunde rädda sig undan. Jag visste aldrig vilket ben jag skulle stå på eller vilka grenar att luta mig mot, om de skulle ge vika.

Men jag är säkrare nu. På mig och min förmåga att leva under hot och ändå röra mig framåt, på de härliga vänner som stannat kvar trots min ständiga frånvaro. Jag är säkrare på kärleken inom mig och var jag ska ödsla den. Det är fantastiskt vad två döda barn kan hjälpa till med! Ruth och Astrid har visat mig ett mer påtagligt sätt att sörja och leva vidare. Jag ser bättre! Innan fanns bara ovisshet, bitterhet och den svartaste avundsjukan. Blind och galen. Vad skulle jag sörja? Drömmar om hundratals obarn? Vilket skulle jag välja? Tiden innan flickorna var som ett smaklöst tuggumi som tuggades månad efter månad. Den gjorde mig till någon jag inte ville vara. Nu vill jag!

.

Familjen Saknads hjärta

Ni är många som tänkt på oss idag! På flickorna som skulle fyllt ett och på deras föräldrar som ville torka smultrontårta. Några bara i tankarna, vilket är vackert nog, och andra mer påtagligt.

Vi har fått de vackraste av ord genom lyxtelegram, velourhjärtan, blogginlägg, kommentarer och utstansade kort. Fina meddelanden på diverse telefoner och överraskningar vid graven. En present i form av ett vackert änglamamme-smycke letade sig snabbt runt min handled och många ljus har tänts. Alla unika ord och handlingar varsamt beundrade.

För Ruth. För Astrid.
Från er som minns vid vår sida.

Tacksamhet är hjärtats minne, och Familjen Saknads hjärta växer sig allt större.

.

Happy birthday på spanska 24/9-09

Vid kalasgraven sken solen i det ständigt blåsiga Göteborg. Vi hade småpresenter, storballonger och vanliga såpbubbleflaskor i en påse. Jag hade under dagen funderat över en passande sång, men insåg att alla var allt annat än passande. I alla fall de svenska..."uti hundrade år". Jag försökte tillverka en egen variant som lät mindre "Ja må dom leva" men fann inte orden. Jag fann däremot en skatt i min språkgömma, "Happy Birthday" på spanska! Jag sjöng och Kärleken nynnade vacker rappakalja, en för Astrid, en för Ruth.

Cumpleaños feliz
Cumpleaños feliz
Te deseamos todos
Cumpleaños feliz

Lite fnissiga i vinden som blåste bus i ballongerna, torkade vi fågelbajs från stenen. Det förefaller vara en och samma fågel som bajsar på samma bokstäver. Alltid! Vid varje besök samma, samma. Vi putsar, den bajsar. Stenen glittrade snart ikapp med glitterkulan (en sån man skakar) innehållande hundratals flytande små silverhjärtan och ballongerna som sprakade kitschigt i solen.

Höjdpunkten blev ballongsläppet. När vinden mojnade för en bråkdels sekund, släppte vi "Happy Birthday" och "Hello Kitty" i luften. De kunde knappt bärga sig innan de var högt och långt borta! Det var så vackert och lyckligt just då, vid döttrarnas glittriga grav.

Jag spanade efter de två blänkande ballongprickarna i den höga, blå, kvällsluften och märkte att de styrde riktning sjukhus. Vårt sjukhus! Jag önskade ballongerna mot de dystraste av salar för att sakta sväva förbi någon i behov av ett minne att greppa. Någon i vår situation, någon som precis förlorat sina drömmar. Jag hoppades att Ruth och Astrids "Happy birthday" och "Hello Kitty", med sina svansar av snören och etiketter med vackra ord, kunde gro ett hoppfullt minne i någon annans svarta jord. Att minnas som magi en födelsedag om ett år där sången kan bli "Happy birthday" på ett passande språk...

Karminröda minnen

Hösten var inte lika röd som för ett år sedan. När ni föddes och dog. Det var en höst att minnas, för er enbart och för just den hösten. En september som tog andan ur oss alla fyra. En höst med er i ett kylrum, i en balja, i en filt med små djur och blommor. Du Astrid, hade bajsat, och jag och din pappa tittade med förundran på vad du åstadkommit. Karminröda löv höll oss sällskap den där hösten när du hade bajsat.

Vi fångade några av de rödaste röda utanför sjukhuset, som pressades och sparades. De fångades i en varsam lek mellan fyra ivriga armar som behövde något i famnen. Den var så gruvligt tom. Vi ville fängsla allt det vackra i den hösten, allt som fanns runt omkring er då, när ni försvann.

När ni försvann, försvann vi. Vi höll oss undan och samlade, ordnade, plockade. Det var som att smyga kring husknutarna mörkvarma sommarnätter för att palla grannens rödaste äpplen. Vi fick inte synas när vi pysslade med den förbjudna frukten. Ville inte. Det var vår lek att samla minnen av er. En lek på liv och död. Minnena växte tillslut över sin röda papplådekant och svepte in i andra människors medvetande, de skapade ny förståelse för en svårsmält sorg och vänner för livet. Minnen vi aldrig vill eller kan vara utan. Vi talar om er.

Ni föddes idag, en karminröd höst för ett år sedan, och ni har visat oss ett liv efter döden. Ett vi vill leva i, utan er för att vi måste. Ett vi har er att tacka för! Ni fanns och ville finnas, vi älskade och ville fortsätta leva. Vi har era röda fångar kvar. De prasslar om frihet. Kanske släpper vi dem snart att skvallra om er i en höst som inte är lika röd...

Tack våra älskade barn, för ett magiskt år skapat kring röda minnen av er!

.

Ingen vanlig dag

Idag ville kroppen inte vakna. Den sov som efter ett kvällen-innan-rus där konstiga scener skramlar förbi i drömmen och kroppen slingrar sig under det på tok för varma täcket. Klockan blev elva, den kände på sig att idag var ingen vanlig dag. En plötslig gråt vällde ur mig där jag gick mellan kissarnas vattenskålar och den puttrande äggröran. Den kom plötsligt för jag var inte ledsen när jag vaknade trots dagens tema.

Lika plötsligt kom även trösten. Katten Dexter som annars är lite lågmäld i all sin gosighet sprang tätt intill, började spinna för glatta livet och torkade bokstavligen tårarna! Han putsade och slickade och visste inte till sig av oro för konstiga matte. Det har hänt förut när jag varit ledsen att han tittar på mig allvarsamt, som om han gav sin tillåtelse, och snabbt lägger sig tillrätta som ett plåster över bröstet. När gråten är slut, packar han sin väska och smyger iväg...

Jag överraskades av att den ovanliga dagen bjöd på mer av härligt än hemskt. Jag som känt efter i varje por om den stora sorgen skulle slå läger igen...till och med solen sken några uppskattande strålar. Jag hade föreställt mig att veckans tidigare harmoni skulle byta ut mig till en slaskig pöl. Att idag skulle bli den mulnaste på väldigt länge. Men farhågorna var meningslösa. Jag kände mig som vanligt, om än oändligt trött. I kroppen.

Idag var ingen vanlig dag.

Fantombild

Jag undrar hur många som minns en Ruth & Astrid de aldrig fick träffa...

Hur ser ett sådant minne ut?

.

Önsketänk

Jag minns inte vad jag gjorde idag för ett år sedan. Men tre dagar tidigare hade vi besiktigat det nyköpta huset, stannat för en köttbullemacka vid en bensinstation, och kommit hem med fler sammandragningar än vanligt. Bilfärden var en mardröm jag genomled för en glimt av blivande familjen Tvillings nya, lyckliga hem. Jag gissar att jag kom tidigt i säng och att jag lade den anatomiska kudden mellan mina knän för att lindra den onda foglossningen. Precis som varje kväll.

Precis som varje kväll lade jag förmodligen två händer på magen och viskade natthemligheter avsedda för tre par öron. Jag letade säkert rörelser och fann förmodligen en liten buff till höger och en eller ett par till vänster. Jag läste med säkerhet Haruki Murakamis: Fågeln som vrider upp världen, en mörk Alice i underlandet som aldrig lästes till sista sidan. Jag kom så långt som till avsnittet "Farväl"...

Tre dagar innan "idag för ett år sedan" blev jag ovanligt illamående, om jag gör skillnad mellan det vanliga graviditetsillamåendet och ett illamående som liknade magsjuka. Jag minns att jag ringde akutnumret då jag spydde tre ggr på en halvtimma och då blodsockret sjunkit kraftigt. Några tips senare och en gravidklapp på huvudet mådde jag fortfarande som en trasa men orkade inte bry mig om att störa akutpersonalen mer. De måste haft bättre för sig än att lyssna på en magsjuk diabetesgravid med allt tätare sammandragningar.

Idag för ett år sedan var dagen innan livet tog slut. Och jag minns inte vad jag gjorde.

.

Historien om ett brev

Det var dan innan dan och jag hade minutiöst planerat för ett brev att nå lådan innan tömningsögonblicket. Brevet var lika viktigt som en brådskande petition till högre instanser. Jag tog därför en halvtimmas längre lunch för att hinna inköpa, påklistra och på-lådan-lägga hemligheten i tid. Tid brukar vara ett kritiskt inslag i min tillvaro. Den räcker sällan till, blir i senaste laget och tickar för snabbt för att vara värd sina sekunder. Men idag, just idag, skulle tiden räcka.

I vänster hand ett frimärke föreställande något slags djur mot en bakgrund av svensk sommaridyll. En liten mus tror jag! Ni märker att brev skrivs med mycket ojämna mellanrum, för säkert är frimärksmotivet ett som de flesta känner igen. Mellan tummen och pekfingret kändes det tryggt och alldeles snart skulle det vara på plats i högra hörnet av det naturvita höljet.

I höger hand det enkla brev jag planerat för i veckor. Handen med brevet rörde sig långsamt mot den gula plåten där jag med tillförsikt läste tömningstider. Jag var i god tid och det visste jag. Men ett sådant brev krävde sin säkerhet. Jag läste, tittade stolt på klockan, lunch i en påse och där släppte jag greppet! Långsamt tog det sig ned genom parenteser av namnsdagskort, flugskit, kärleksförklaringar och en och annan nyanmälan till a-kassan...

Klockan tio i fyra stod jag åter på plats vid det hungriga gapet. Den snälla posttömmerskan förklarade att det brev jag lagt ofrankerat på lådan redan var på väg till Göteborg då det skett en tömning tidigare under dagen. Mottagaren skulle troligtvis få det en dag senare samt mot betalning.

Från Ruth & Astrid med Co. till Antonia och Gabrielle med Co. På födelsedagen, som delas mellan fyra änglabästisar, och kanske en lillebror...

Grattis i för och efterskott!

Nigel Gubbles

Han var mörklockig med klar stämma och vackra ögon. Perfekt och färdig, men bara nästan redo att dra sina egna andetag. Han blev lugn av mammas röst och de varsamma smekningarna över lockarna och fingrarna. Han visste inte själv om han tyckte sitt eget liv skulle vara värt mödan, om livet ens var liv, för hur kunde han veta? Han talade inget språk. Kroppen vred sig i kramper och ögonen orkade inte fokusera på annat än baksidan av färdiga ögonlock och skymten av några spretiga ögonfransar.

1 av 10 barn som föds i för tidig förlossning dör, och många av de som överlever får grava handikapp. Prenatal forskning är ett relativt nytt område inom medicinen. Det finns mycket man kan göra, men samtidigt så väldigt lite. Den nödvändiga vistelsen i en livmoder kan aldrig ersättas och man står inför svåra frågor som : vad är det rätta, och hur bör vi bete oss? Alla har rätt att leva och alla barn borde ha rätt till sina egna liv. Men vad är ett människovärdigt liv? När man vet att man kan prata med barnen som reagerar på rösten...hur tar man det definitiva beslutet: att när man slutar dör barnet?

Nigel var en pojke som föddes i v 25 och vägde 650 gram. Han var precis där han skulle i livet, i den åldern, förutom att han oförklarligt hamnat utanför sitt livgivande hölje. Han fick problem med allt i sin lilla kropp: blödningar, infektioner, infarkter, underutvecklad hjärna, ofullständig lungkapacitet. Han föddes i Nederländerna, där man låter barn födda innan v 26 dö så naturligt som möjligt utifrån noggranna bedömningar av barnens potentiella livskvalitet. Nigel fick en chans. Han var nyfödd och mellan liv och död.

Föräldrarna hade varit gravida flera gånger tidigare men Nigel var det enda barn som överlevde. De ville naturligtvis inte få ett gravt handikappat barn och de ville naturligtvis inte att barnet skulle lida. Nigel led och var redan gravt handikappad. Men hur tar man beslutet som tar ens barns liv? Hit men inte längre.

Mamman: "Äntligen hade vi lyckats! Man tittar på honom och allt är så litet...ett handikapp är väl inte så farligt, sedan följer en hjärtinfarkt och en hjärnblödning...han kommer aldrig kunna springa, det är väl inte så farligt...ribban höjs hela tiden." Nigel var en människa mellan liv och död när beslutet togs att avsluta.

"Du var så välkommen, vi gav dig ditt namn...men vår dröm sprack i tusen bitar". Det är det sista vackra Nigels mamma säger i tv-rutan efter en ceremoni där gula citronfjärilar släpps fria i en virvel av saknad.

Nigel Gubbles...inte långt äldre än våra döttrar.

(Nyfödd mellan liv och död - Kunskapskanalen 090921 - Ur.se. Den 23 sept kl 20.00 sänds programmet igen)

.

Jag har hört det förut

I samband med mycket små döda barn. I samband med "omöjligheten" att försöka rädda det som möjligen räddas kan. I samband med min egen vilja att förstå meningen med att små döttrar och söner dör ifrån sina familjer. I samband med oförståndets enfaldiga försök till tröst och de som inte kan se samband mellan oresonliga antaganden och dess konsekvenser...

"Resonemanget om det naturliga urvalet"

.

Två ballonger i er himmel

Jag har inte planerat någon hej-dundrande årsdag på torsdag. Inte mer än jag skulle gjort om de vore vid liv. Inget stort tårtkalas med släkt från landets alla hörn. Inget mer än en munter sång tillsammans med de närmaste och lite lyckligt papparsprassel från några presenter inslagna med omsorg och fantasi. I min och kärlekens familj har vi varit lågmälda med firanden. Vi vet inte vad slå på stort är! Närmsta lilla kretsen, födelsedagskort med posten, en present eller två, den traditionella smultrontårtan och ett kärleksfullt hurraaa. Det kan vi. Och det är så vi vill ha det på torsdag. Bortsett från smultrontårtan som inte vill sig göras.

Jag och pappa M vid graven med händerna sammanflätade när vi släpper våra snören. Två glada ballonger skall stiga likt slingrig indianrök mot den gråmulna himlen. Om än motvilligt ska de släppas fria då allt som förknippas med flickorna är mycket svårt att ta avsked ifrån. Två massproducerade heliumballonger inget undantag. Det är svårt att säga hej då för alltid till sina barn, små som stora ingen skillnad. Det är vedervärdigt svårt. Och det är svårt att släppa greppet om saker inköpta till flickorna, saker som är dömda att förfalla och försvinna, aldrig någonsin använda. Pynt och prylar blir i många fall det närmaste vi kommer vad gäller förlorad omvårdnad. De får eget magiskt liv och det lindrar för en stund.

Jag vet inte vad jag förväntas känna på torsdag. Därför är jag lite rädd. Dagarna och timmarna med sorgen pendlar genom tiden som de önskar. Imorgon kan kännas värre än igår eller omvänt, och det finns inga regler för sorgens rätta dagar. Kanske kastas jag tillbaka i tiden eller fortsätter känna det jag känner nu. Ett oförklarligt lugn med framtid i sikte. Kanske undrar jag varför de fick så få födelsedagskort med posten. Och förmodligen undrar jag även på torsdag varför det är så tyst kring döda barn.

Det är bara den dagen, den för ett år sedan, som kan stjälpa mig igen, men den är redan förbi. Andra dagar, söndagar som årsdagar, kan aldrig bli den dagen. Den finns inte mer än i ett smärtsamt minne för ett år sedan. Födelsedagar skall ge glada minnen och sådana skall jag samla på torsdag!

Den stora sorgen syns som ett bensinskimrande spår efter mig, som har slutat droppa. Färgerna är vackra i ljuset. Den finns i allt jag gör och den är oumbärlig, ovärderlig. Den ger kvällstéet en djupare och renare smak. På torsdag ska jag samla på den stora glädjen att ha upplevt flickorna. Den skimrar också. Den är såpbubblor i sensommarkvällen som efter sin luftfärd studsar och landar mjukt över vattenbrynet. Jag ska samla på mina minnen av nyfikna sparkar om morgonen. En bubbla som spricker mot er sten. En ultraljudsbild med en utsräckt liten hand. Några viskningar mot jorden. En modig kamp om liv och död.
Två ballonger i er himmel.

.

Repris

Viktökning. Huvudvärk, yrsel, dåsighet, trötthet. Ökad eller minskad huvudbehåring. Hjärtklappning. Sömnrubbningar, nervositet. Nedstämdhet. Värmekänsla i huden, svettningar, minskad sexlust. Minskning av bentäthet. Illamående, kräkningar, diarré, förstoppning. Torr hud, akne, hudutslag. Irritation av nässlemhinnan. Lukt- och smakförändring. Näsblod.

Smärta i buken, ryggen, armar, ben och leder. Muskelstelhet i axel. Menstruationsliknande blödning, torrhet i slidan, underlivsflytningar, äggstocksystor (sjuklig blåsbildning i äggstock). Bröstömhet med förändring av bröstens storlek. Smärta vid samlag...

...Myrkrypningar i huden
Minnes- och koncentrationsstörningar
Ångest
Depression
Mjölkutsöndring
Synstörning
Andnöd
Öronsus
Försämrade blodsockervärden
Tryck bakom ögonen...

Med små undantag kunde dessa biverkningar stå på bipacksedeln för små döda bebisar. Inte mindre än 31 av dessa har jag upplevt under mitt första sorgeår! Jag drar slutsatsen att sorg kan ge lika allvarliga/allvarligare komplikationer som/än starka mediciner, samt att biverkningarna förekommer hos långt fler än 1 av 100 och under en mycket lång tid.

Jag har börjat spraya mina äggstockar ur funktion idag! Det är fjärde gången på lika många år som jag tvingar min kropp att bli ett med klimakteriet. Jag befinner mig på gränsen mellan likgiltighet och hopp. Ett hopp som bär mer av en rörelse, i positiv eller negativ riktning, med mindre tro på högre makter, drömmar eller känsla av samhörighet. En rörelse kort och gott.

Vad gäller likgiltigheten är den kanske inte fullt så slutgiltig som Kaj Schueler skriver i SvD Kultur, 081116: ”Likgiltigheten utlöser ingen reaktion. Likgiltigheten är ingen reaktion. Likgiltigheten är inte en början, den är ett slut”. Min är en reaktion...på tvära kast i svarta korridorer och tilltygade drömmar. Likgiltighet är rena lyckan i jämförelse, och rent subjektivt tror jag inte den måste innebära ett slut i den bemärkelsen att det inte finns en alternativ början.

IVF nr 4 känns mest som en oönskad repris av "Svenska hjärtan", och bör hållas utom syn- och räckhåll för både barn och vuxna.

.

En sån där dag

När komplikationerna med Ruth & Astrid startade i den tidiga graviditeten tänkte jag inte att det skulle gå så illa. Hur skulle det alls gå ett föreställa sig! Jag minns att jag läste Finnjonnas blogg och hur hon låg sig igenom sin. Jag beredde mig på det värsta, värsta tänkbara då, och kollade höj- och sänkbara sängar jag kunde spendera minst 4 månader i.

När det värst tänkbara verkligen hände, förbi höjbara sänggavlar och långt förbi en försumbar tid till sängs, tänkte jag att just den dagen måste vara skapad av självaste Fan. En dag som klämt sig in mellan tisdag och onsdag och som djävulen strösslat in utan inbördes ordning just den veckan. Idag var en sådan dag, men utan att komma i närheten av den värsta dagen i mitt liv då en Ruth och en Astrid dog.

Den startade redan i sängen där jag vaknade med ett svettigt ryck, som om jag försovit mig och missat mötet med den där nämnden där sådana där synpunkter kring de där besparingarna skulle ventileras. Ledig dag men försoven likväl. I duschen blev jag arg på gamla oförätter och ville hämnas mina svikare där jag svor högt mellan strålarna. Oförklarligt arg och sen i starten tog jag mig inte tid att gosa med kattpojkarna som jag tillslut snubblade över i sina försök till närhet. Sura miner från minst tre håll.

Tvättdag och utan strumpor. Vattenlåset som byttes i måndags gick ej att rubba. Skiftnyckel, greppvänlig handske och tillslut några fina strålar i ansiktet. Rörmokaren skrattade och sa att kranen redan var öppen till max. Hundöron och tappad tvättlust. Städlusten tog vid. Ny dammsugarpåse med väldoft-kulor och katter bakom stängd dörr. Jag hade glömt något! Vad var det jag skulle komma ihåg idag? Ringde det inte på dörren nyss? Pianot!

Vi har två pianon som min duktige pianist till make använder. I brist på förvaringsutrymmen och trött på den stora bruna pjäsen, gick han med på att spara bara ett. Pianon är svåra att sälja, inte minst då transporten kräver sin Hulk. Några desperata telefonsamtal senare ringde dörrklockan repeat. In kom tre före detta drogmissbrukare att hämta pianot till välgörenhet. Det fattades tänder, ryckte konstigt i armar och ristades fina repor i parketten samtidigt som den mest tilltygade skrek: "Min rygg, jag dör...jag dööör".

Jag dog också när han blottade sin åkomma. Ett brutet nyckleben som aldrig blivit lagat och som stack upp likt en kapad vinge bakom skinnet. Pipan rörde sig fram och tillbaka under huden där han skrattade trasigt. Jag började må illa. Önskade pianot in i skåpbilen som redan förstört gräsmattan på vår fuktiga tomt. Jag tog tag i ena änden av pianot och lyfte högt, spyfärdig och ilsk. Ut och bort med Bill, Bull och Den Fule.

En bortglömd räkning och en påminnelse senare ringde jag Kärleken för tröst. Mitt i samtalet kom jag på att PMS (alltid lika obegriplig) härjar i kroppen och jag mindes även att jag slutat snusa för tre dagar sedan. Den här dagen hade inte något alls med den djävul att göra som infogade en dödsdag mitt i veckan för snart ett år sedan. Det var bara en sån där dag...

.

Kattastiskt!

Min egen elaka dvärg

Jag fick en stor fråga. Om jag ville gästblogga på en domän som kokar av liv och vackert. Jag fick frågan och blev överrumplad men varm. Jag tuggade på den ett tag och höll mig från att svara då jag inte visste hur jag skulle passa in med mitt svarta lass i solen. Jag tuggade och tuggade och tuggade och svarade, ungefär som ovan.

I sorgen, när livet inte längre känns som ett liv och persiennen i pannan är vinklad, tror jag ibland att min tillvaro bara är mörker. Att jag framstår som segrört murbruk som varken stelnar eller blandas till rätt konsistens. Runt, runt i tunnan. Inte för att jag alltid känner mig dyster som en gråblåsig dag över ett rostigt cykelställ, men för att jag sällan skriver när livet är ok. Jag har försökt blogga i bra stunder men inget kommer. I alla fall inget som passat som kontrast till temat döda barn. Jag kan välja att vara snällare mot mig om jag vill. Skriva om precis vad som helst när som helst. Men jag är min egen elaka dvärg.

Det snabba svaret från min glädjesyster gjorde mig gott. Hon menade att min blogg, liksom sin, handlar om livet. Kort och gott. Jag tuggade lite till och insåg snart att hon har rätt. Död, sorg, begravning och ständiga avsked...det är liv, hör liv till, är ett liv i en annan färg. Jag måste göra mig av med den illvilliga dvärgen som hindrar mig att se vår historia i termer av liv!

Även om livet inte längre tillhör Ruth & Astrid är de delar av mitt. Även om döden är slutet av livet är den inte mitt slut, än. Även om ett av kriterierna för "liv" är förmågan att fortplanta sig är vårt hopp inte ute. Ingen dom har ännu fallit även om livets tillblivelse är vår största gåta. Och har livet förmågan att vidareutvecklas, är det just det livet jag lever.

Tack Vida!

.

Pax för lyckan!

Jag har ett liv på jorden även om saknaden flyger luftvägen upp. Mina små. Jag håller er hårt i fantasin, där försvinner ni aldrig. I fantasin fyller ni snart ett med pappas nyplockade smultron på mammas nybakade gräddtårta, kladdar grädde overallt, vill ha mer...i fantasin ser ni ut som vilka kladdiga ett-åringar som helst. Men inte här.

Jag mår bättre nu. Riktigt bra stundvis. Jag har en man att älska, två osynliga barn, ett hus att pyssla, två kattbröder att beundra, ett nytänt hopp...men jag är rädd för vad saknaden ska göra om 10 dagar. Vi har ballonger med oss då och ett stort fång pussar som varsamt ska läggas på stenen. Jag pussar ofta den kalla ytan från mun till hand till sten, viskar några ord men känner mig aldrig hemma vid graven. Ni är aldrig där.

Jag är rädd för lördagen som kommer när jag mår bra. Rädd för vad IVF-starten ska dra in i den nylagade kroppen. Jag har snickrat så hårt att ett nytt nederlag skulle slita sönder det som är kvar, omöjligt att återställa. Lyckas behandlingen, blir jag gravid, hur länge, överlever du, finns du alls? Jag är livrädd och reagerar med kyla. Behandlingen står för tröskeln och den ska genomlidas i det tysta. Nedtonat och obemärkt. Som luft. Jag skyddar mig från sönderfall för nu orkar jag inget mer än att må bra. Jag förtjänar det, och därför är jag rädd. Jag förtjänar en bit av lyckan men vet att den inte fungerar så. Pax för den biten! Och den!

Jag stålsätter mig för en födelsedag utan smultrontårta och en IVF-behandling utan svar. Livrädd för utgången.

Äppel, päppel
pirum, parum
kråkan satt på tallegren
han sa ett
han sa tu
ute ska du vara nu

.

Lyxproblem

Jag har lagt mig till med lyx! Då pratar jag inte om kryssningar på ett azurblått hav bland öar som vita knappar kring fartygskroppen. Jag pratar inte heller om ansiktsbehandling under peelande aromacrémer. Min lyx handlar om vaxning. Från knät och ned.

När jag flyttade till nya småstaden och den mest tärande sorgen dragit in klorna insåg jag att min kropp börjat förfalla. Jag såg plötsligt vad som spirade nedanför kanten på de kjolar jag äntligen fick lust att bära. För första gången i mitt liv bokade jag tid på skönhetssalong (heter de så nu för tiden?). Jag förväntade mig en überkäck och ytlig dermatolog som skulle propsa på den ena behandlingen efter den andra, men fann två djupa, ärliga ögon bakom en människa jag förstod hade lärt känna livet.

I fredags var det dags igen och av någon anledning kom barn på tal. Jag berättade om vår långa väg till Ruth och Astrid och om den avgrundsdjupa tiden efter deras död. Hon höll upp med tortyren, drog efter andan och berättade att de varit i samma land som vi. Med IVF och salta tårar men att de efter 5 års väntan fått barnbesked och snart hämtar en gosse. En pojke med blåsljud på hjärtat. En pojke från Peking. Håren som var kvar ställde sig på ända. Det var så vackert och hon var så självklart lycklig. Jag sa att jag önskar vi var där men att vi först måste vinna ett krig...

15 minuter senare och fri från mina gycklare, hamnade jag bakom disken och fick möta ansiktet på den vackraste av pojkar. Vi grät några samfällda tårar, hon av längtan och glädje, jag av längtan och saknad. Jag nästan dansade till bilen i höstsolen och tittade hoppfullt upp i den klara höga luften. Jag kände en glädje jag inte mött på länge. Glädjen över hennes lycka och den över mitt svårfångade hopp. Ett hjärta med blåsljud som pumpar liv, en gosse från fjärran...en dröm som kan bli sann bakom molnen! Jag drömde flygresor, överlämnande och kramar av bruna armar... i en korsning blev jag stående för länge. 15 sekunder för länge tutade bilen bakom om.

Men vad är 15 sekunder i en korsning? 15 minuter av tortyr? 5 veckors IVF behandling? 5 års längtan efter en pojke från Peking som snart får komma hem? Vad är väntan om inte ett steg närmare.

.

Doftförnimmelser

När man går med nakna fötter vid vattenbrynet, där sjöns vatten står svart mot vassen. Där sol och krusiga vågskvalp återskapar sommarlov och man förnimmer en barndom. Minns ni? Eller när den första snön smälter mot asfalten och dropparna från träden träffar marken i ett sött dripp-droppande. Smält snö och natur som kommer till liv far likt ett påskbrev genom inandningen. Känner ni?

Jag saknar doftförnimmelser att förknippa med mina saknade döttrar. Sådana som gör varma minnen. En doft av Ruth, en av Astrid. Jag vill drabbas av nostalgin efter deras korta närvaro där jag går på solvarm asfalt och genom snår av blommande Azalea. Men det doftar bara svart och gult och jag hamnar på andra kartor. Jag vill sila kustvarm sand mellan fingrarna och drabbas av dem, känna igen den vaga doften av mina flickor. Men jag fick ingen sådan. De var döda och doftlösa. I den värld som skulle bli deras stank det barnmorskor, blod och handsprit.

Det är en omistlig doft jag vill åt. Den jag förlorade i elden och askan. En näsa i ett fjunigt hår, doften av en svettig liten fot i mitt knä, barnmat i mungipan. Något! Något som kan få mig att i sinnet färdas till en plats och en tid där barnen fortfarande fanns. Ett ställe som är dem. Jag minns hur det kändes att sitta i skolmatsalen från en doft i en restaurang. Jag minns den första förälskade kyssen genom doften av en after shave jag inte vet namnet på. Eller hur det kändes att sova under stjärnorna vid Döda Havets rand när jag strör mitt havssalt över maten...

Jag blir ett med oersättliga minnen där jag vandrar min luft. Kanel är chai-té-fika på Café Marmelad med samtal om olycklig kärlek. Kokos är bränd hud under 80-talets solkrämskladdiga solarier. Våt jord är svamputflykter i trollskogar med gläntor av ljus. Pappa. Men vad är minnet av en Ruth och en Astrid? Doftlöst. I ett andetag vill jag drabbas av glädjen och kärleken till dem men dofterna är andra. I ett andetag minns jag stora pölar av svek.

Jag tror inte på änglar

I Dödahavsrullarna kan läsas att människan har en god och en ond ängel som ser över ens steg, den första vill leda rätt på livets väg och den andra in på dödens. Dödens onda ängel har jag redan träffat. Den stal Ruth och Astrid i ett vingslag och lämnade oss öppna av sår och bortblåsta drömmar. Jag glömmer aldrig de vingslag som slog omkull våra fötter den första röda höstdagen.

Jag tror egentligen inte på änglar. Lika lite som jag tror på troll och spöken. Lika lite som jag tror på en Gud och att den guden kan vara god. Men änglar lockar till snälla fantasier om mjuka vita vingar på mjuka och vackra men döda barn. Jag ser änglar mer som symboler för högt flygande hopp i en höstklar septemberkväll, och mina barn är det hoppet. Döda till trots är de nu en anledning för mig att leva. Andas den luft som fattades dem. Bevingad luft som lovar liv och blåser vägarna fria från damm.

Jag säger hellre ängel än troll för att det låter finare och lockar till mjukare fantasier, tro åsido. När barn går förlorade behövs dessa fantasier för att sudda ut dödens skarpa konturer. Änglar ger en mer levande låtsasbild av barnen än den faktiska bild av skönhet som gick förlorad. För de tynade bort. Sakta men säkert förvandlades de till oigenkännlighet efter veckor i kylrum och skärande obduktioner.

De blev bilden av små änglar och inslag av dessa syntes för första gången i vårt annars änglafria hem. Vi fick dem som presenter, fann dem på webben, letade efter dem på loppis...överallt där speciella sådana kunde hittas. Räknar jag rätt har vi 12 par änglar som pryder våra hyllor, skåp och fönster. Oftast förekommer de i par men vid ett par tillfällen har jag funnit en där jag senare hoppats finna dess like.

En sådan ensling fann jag vid en träff med en speciell änglamamma. Det var i en trädgårdsbutik. Jag köpte den aldrig då den var utan sin tvilling men tittade på den varje gång jag på nytt besökte butiken. Likaså gjorde min änglamammevän. Hon tittade på den, tänkte på mig och sände den slutligen till Familjen Saknad med posten. Jag blev glad ut i vingspetsarna! Glad för vår skyddsängel och glad för att vingarna trillat av i posthanteringen! Änglar måste inte ha vingar, för jag tror inte på änglar utan på människorna framför.

Lagad skyddsängel









Loppisängel












Presentänglar












Köpta änglar

Ödmjukhet i armhålan

I sorgen efter Ruth och Astrid har förståelsen för den varierat hos omgivningen. Oftast har den funnits, hos de allra flesta, och oftast har de som inte begripit haft vett nog att lyssna i takt med tystnaden. Men det finns små grupper (jag har amatörmässigt kartlagt dessa udda fåglar) som har ödmjukheten i armhålan.

Vårdpersonal är de som stöttat underligast. En klapp på axeln och ett "nästa gång går det bättre ska ni se, tappa inte sugen!" Eller: "det hade förmodligen inte varit möjligt att förhindra ett sådant förlopp" och med det slapp de samvetskval från uteblivna försök. Som speedade robotar i vita särkar som trasslar till det kring benen för de som är desperata. Förmodligen? Jag vet inte hur "nästa gång" skulle kunna bli en tröst, eller hur omöjligheten att ens försöka hjälpa kan lindra? Om man tar på sig den stora uppgiften att arbeta med kännande människor, borde då inte ödmjukhet, förståelse och medkänsla ingå i utbildningens kursplan? Vara ett karaktärsdrag?

En annan omisskännlig grupp är en viss typ av föräldrar till levande barn, som utan något som helst smärtsamt bagage i bakluckan vill tycka mycket och högt. Sådana som rör sig i fast-forward på ytan mellan dagis och tusen käcka aktiviteter. I den kommer man så långt i förståelsen som till: "jag känner många som fått missfall, min syster...en bekant till min syster...en bekants bekant...det är väl ganska vanligt att förlora barn!", och sedan hejar de snabbt iväg med ett: "det kan faktiskt vara ganska jobbigt med barn...ingen dans på rosor alla gånger."

Som om vårt fall skulle vara ett typiskt missfall! Som om det skulle höra till vanligheten att barn i v 20+6 föds! Som om vanligt för smärtan med vinden och jobbigt gör längtan mindre! Det är en svår grupp att förstå. För dels har de upplevt egna barn som förmodat varit efterlängtade och förmodas vara älskade, och dels har de väl en gång drömt den stora drömmen...

Jag kan ha fel i mina ovetenskapliga observationer. Kanske är det jag som överdriver tjusningen med livet. Kanske är drömmen bara stor för mig, för att den stannar där. Kanske har jag sörjt för mycket och för länge, ältat mitt "sena missfall". Jag lärde aldrig känna dem riktigt. Små fjärilslätta sparkar och fyra nagelprydda händer i mina. Kalla, livlösa, vackrast i världen. Min dröm och min verklighet.

.

Veckans utropstecken!

Jag skaffade nya dyra däck på måndagen, torsdag punktering! Jag kände mig så feminint handfallen där jag stod och inte ens visste var biltillverkarna gömt domkraften! Ynkligt var ordet. Visst borde man klara ett däckbyte när man är bilägare! Regnet det bara öste ned, mobilen slutade fungera, mynttelefonen ur funktion och jag stod utan paraply och jacka. Buss hem. Tomt i kylen.

Lördagstjänstgöring på jobbet. Jag brukar se fram emot dessa dagar då jag låtsas att biblioteket är mitt, låntagarna och alla sköna böcker. Just den här lördagen krånglade datasystemet, jag glömde lösenord och kommunens alla invånare skulle lämna, hämta, ändra, reservera, ha böcker ur magasinet, fax, utskrifter och krångel på samma gång. Det var kö och telefonerna ringde! Jag slängde samtidigt ut en odräglig syskonskara som kallade mig kärringjävel och annat vackert. Kaffet var slut.

En ohämmad geting letade sig ner, under och in och stack mig på höger bröst samtidigt som jag höll en stor mursten i båda armar. Dubbelsmärta! Jag struntade i murbygget och letade istället fram hostande katt som antingen har mask, hårboll eller astma. Just den här kissen vet att vägra medicin och 40 minuter senare stod jag fortfarande med hela dosen maskmedel på fingrarna. Krossa, mosa, gömma, blanda...inget! Tomt i tuben.

Taket på vårt olustiga lusthus passade på att ge vika. Kofot, plocka bort fönsterpartier och löst skrot som lätt hamnar i sådana utrymmen. Kurbitstaket får nu vår välsignade tillåtelse.

Jag har därtill börjat tappa mer än vanligt mycket hår, hängt upp gardiner som bröderna bus ganska genast rev ner, sovit uruselt och haft växtvärks-ont i ena benet trots att det aldrig blir längre...mamma skyller på fullmåne!

Jag har använt mitt nya verktyg: "Det är det oförutsägbara som ger oss liv."

.