19 år ung och med äventyr hängande framför ögonen i ett uttråkat ansikte, packade jag ryggan och tog mina första stora steg ut i världen. Jag hamnade på Kibbutz Gesher Haziv i norra Israel. En kort promenad till Medelhavets rand vid frodiga västra Galileen i ett jordbrukssamhälle som luktade hav, svårlösta konflikter och kalkonspillning. Ganska snart hade grannens röda hundvalp Choko utsett mig och min rumskamrat till "mattar" och sökte upp oss i såväl ogräsland som sovsäckar om nätterna. Han blev vår, och där...bakom den brinnande solnedgången blev jag en sorts mamma för första gången.
Kibbutzlivet var för mig ett nytt sätt att leva, där rotation gjorde sysslorna mindre ledsamma att utföra och där allt skulle delas lika. På gott och på ont. Av alla otroliga sysslor blev syssla nr fem min huvudsakliga. Den bestod i att släppa ut/in, pyssla om och utfodra djuren på kibbutzens zoo. En otrevlig chimpans som senare rymde, en blind häst jag försökte rida, getter som följde mig horn i häl, meterhöga och pyttesmå fåglar som alltid ville bitas, en ilsken gås jag fick ta under armen var eviga kväll och senare natta, ormar och andra kräldjur, alla tänkbara smådjur, hundar... Där blev jag extramatte till ännu en hundvalp, som rymde och aldrig återfanns, och matmor till två ratade kaninungar:
Nisse 1 och 2.
Nisse 1 (på bild) som var svårt råttbiten dog efter bara någon dag, och Nisse 2 som verkade frisk, efter en vecka. Han var svart-luden och jag matade honom efter konstens alla regler med mjölkersättning ur pipett. Han följde med i en bäddad skokartong under mina uppdrag. Jag vaknade en natt av att han skrek förtvivlat. Visste inte att kaniner skrek! Jag tog den lille i min kupade hand och kände igenom den mjuka pälsen med fingrarna, magen var alldeles hård. Ett litet tryck. Och där dog Nisse 2 av en brusten urinblåsa som förmodligen aldrig hade fungerat. Liten, våt och alldeles stilla. Jag grät och höll en värdig begravning under en vacker bananplanta.
Min Israeliske kärlek som arbetade på plantagen kom efter en sorgevecka med en vacker gåva. Ett fågelnäste bebott av tre hungriga, föräldralösa och ännu nakna "bull-bulls"; små, grå, tjocka fåglar. Morgon, middag, kväll knäckte jag ett ägg (!) i kokande vatten och matade de små gapen på långa halsar med pincett. Små dun täckte snart kropparna och i takt med att trillingarna växte gav de sig på att provflyga från bokhyllans tredje hyllplan. Låtsasfågelmamman vakade som en hök över de vilda glidflygarna. Väl urvuxna sitt näste dog en av syskonen bull-bull i plötslig bull-bull-död, den andre revs av en katt och den tredje släppte dåvarande kärleken otänksamt ur buren i tron att han inte kunde flyga. Han flög, och vi fick lära att han som vild aldrig skulle klara sig.
När jag nyligen fann och bläddrade med nostalgisk iver i det fullspäckade fotoalbumet från min första stora resa, märker jag ett tydligt före och efter i min äventyrsblick. Den första naiva spänningen byttes mot något allvarligare, som om jag visste vad livet kunde ställa till med. Som om jag hade en aning. Jag känner igen blicken från min nuvarande spegelbild där många små tappade liv ristat osammanhängande mönster över ytan. Inga har ännu överlevt...
5 kommentarer:
Du är en fin mamma. En mamma full med kärlek som så ömt vårdat alla dessa små som inte fick stanna hos dig. Mer kan ingen mamma göra, livets planer och irrvägar har vi ingen kontroll över. Blir ledsen av de ledsna ögonen men de är varma, vackra ögon också. Ögon med spår av sorg och medkänsla. Fina Johbur ögon.
Apropå uppsatsen så visst kan vi säkert slänga ihop lite feministiskt mumbojumbo tillsammans du och jag ;-), men jag kommer att vara hemma tills någon gång i augusti 2010 och du kanske inte vill/kan vänta så länge? Och nej det är ingen trea på gång här.
Kramar.
Det är många som inte klarat sig, men haft det bra med dig den tiden som de fick.
Inte för att vara sån, men visst var det en katt från Spanien som du räddade till Sverige?
Att ta små liv till sig trots att andra förståsigpåare menar att det är lönlöst eller liknande, det är en gåva!
Att tillåta sig att leva med hoppet trots att man genom olika erfareneter fått se annat... det är styrka! Och det har du -varför hade du annars haft ett så stort hjärta?
Tack att du delar med dig av livet i kibbutzen, alla djur du berört och som berört dig.. ditt stora hjärta måste ha vunnit många hjärtan på livets väg och så kommer du att fortsätta göra.
Även om de inte klarade sig så hade de någon vid sin sida som gav dem kärlek och närhet när de som mest behövde det och det är stort. Det innebär inte att det är ditt öde tror jag.. jag tror det vittnar om ett varmt hjärta, mycket omtanke och en förmåga att finnas dör. Det är STORT och säger mycket om dig (och inte ditt öde). Du har något unikt.
Varm kram och stjärnströssel till dig
Jag som alltid ska se en mening med allt kan förstå dina tankar...och jag tror att vi helatiden prövas och rustas för det som komma skall....möjligvis har dina år som "adoptivmor" varit en träning inför det som hände dina fina flickor, men jag hoppas och tror att om du letar lite till så hittar du snart ett annat mönster, ett mönser där de går hela vägen, där du får va den omhändertagande mamma du är, mamma till ett (eller 2) levande barn.
tack för att du vill berätta din historia från förr. kramkram
Skicka en kommentar