Den stryker mig mothårs, stannar, går, våldtar, ber om förlåtelse och börjar om igen. Jag tror mig se mönstret nu, men det gör ändå lika ont. Skillnaden är att synen är klarare. Klarnar. Sorgen har inget lyckligt slut, den som trodde det. Den lägger alltid sin asfalt, för alltid, men låter tiden och viljan bryta fram likt gula asfaltsblommor. Den lär mig att njuta av den plötsliga blomningen. Lika plötsligt som smärtan gör ont när den krossar bladen. Den är inte att lita på men jag lär mig att fjäska och lyckas ibland. Då blir den mild som en spinnande katt.
Idag fick sorgen äntligen ett bakslag och vek undan för något uthärdligt och vackert. Jag behöver bli omruskad och skakad för att tappa bort den när den härjat för länge. Väcka mina H till liv.
Dagen, så som jag beskriver den ovan, började egentligen vid två. När lunchen led mot sitt slut och jag blev sötsugen för första gången på länge. Då kom hon, nästan som en efterrätt! Hon hade ett paket med sig, som glömdes bort att öppna när samtalet tog vid. Magen börjar synas nu och jag blev varm när jag sneglade, kunde inte låta bli. Vackert som insikten att livet efter döden finns. Där kom H nummer ett!
H nummer två visade sig i den hemlösa kvinna som besökte oss på eftermiddagen. Hon stannade till stängningsdags, sittande på en medhavd plastburk med lock, lindande sina sårigt blödande ben och sov sedan en smula. Lånade gummiband och sax, jag frågade inte. Med krum rygg och smutsiga kläder, påse dragandes efter sig, vid den enda möbel hon kunde skita ned. Vit plastburk storlek större. Hon var van och lågmält nöjd med det. Eller så nöjd och van man kan vara efter en hemlös dag på drift från äcklade blickar och avståndstagande. Men kanske nöjd att finna sig en plats att vila, om bara för en stund. Hon hette Sinclair och jag ringde efter taxi, önskade henne trevlig kväll och välkommen åter. Det fanns något vemodigt vackert i denna kvinna och jag kände vördnad. Sinclair... Jag hoppas kärlek för henne.
Färden hem tog med sig en stor påse chips och en grekisk feel-good som hette "Livets krydda". Två myror (vår!) i badrummet och ett samtal med bror senare, appropå bergvärme, hör jag mig säga till densamme att: "vi bli väl förhoppningsvis fler i familjen och då är det nog smart att borra ett djupare hål." Fler i familjen...
H nummer tre!
H nummer fyra ser ni i nästa inlägg.
Jag behöver alla dessa käftsmällar för att återfå Hoppet. Jag behöver få tydliga bevis för att livet fortsätter och det fick jag idag. Snart natt och boken vid min säng ska vara "En riktig käftsmäll till roman".
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
SÅ vackert! Och så fick jag vara med på ett hörn!:.))
Visste faktiskt inte ens att det fanns hemlösa på denna lilla ort... se så lite man vet om världen, men skönt att hon kunde få möta dig!
Du är en bra människa att möta när livet är tufft!:.))
Tänkte även be dig att kika in under ett visst inlägg hos mig "En mamma på ett annat sätt"... Johbur, det här är vår revansch!
Skicka en kommentar