Hopplösa läderhud

Det här med hopplösheten har genomsyrat hela februari och har bidragit till min bristande energi och skrivlust. Att finna sig hopplös är inget önskvärt tillstånd, särskilt inte för en som alltid tidigare har funnit små vägar ut ur nedstämdhet och oförmåga. Den 5 år långa längtan och kampen för ett levande barn har givetvis naggat hoppet i kanterna, men det har funnits där någonstans under det yttersta hudlagret. Jag har känt det pulsera och blivit värmd av den ljuvliga känslan.

Nej, februari har varit hopplös och pulsen har letat sig långt bakom den isolerande underhuden. Dels sopade sorgen efter våra tappade döttrar undan mattan, igen, och dels har andras hoppfyllda tillvaro påverkat mig så att jag känt mig hjärtlös. Platt och eländig. Vänner och bekanta har meddelat nya graviditeter, små levande bebisar har fötts, spiraler plockats ut och IVF:er lyckats. Det har gått i rasande fart. Änglamammor har blivit gravida med syskon till småänglar och här står jag och räknar procent! Det ser inte muntert ut. Kalkylen är enkel när man är tröstlös. Ju fler som lyckas dessdå fler av oss som blir kvar kommer att misslyckas. Några av oss måste, för statistikens skull, förbli tomhänta med hjärtat hängande som ett blottat groteskt och kallt smycke runt halsen.

Missförstå mig rätt! I djupet av min ödmjukhet för det mirakel som livet är gläds jag åt mina älskade vänners lycka och finner tröst i att olyckssystrar och -bröder lever drömmen tillslut. Men det är dubbelt. För i varje lycka ser jag en spegling av dess motsatspar, en spegelbild av mig och Kärleken. Jag har mycket att vara glad för och visst kan det alltid bli annorlunda men jag ser så dåligt när hoppet trillat av näsryggen! Jag önskar jag kunde sluta se mig själv i skuggan av andra och se lyckan som något relativt och individuellt, något som kan se ut så som man vill att den ska se ut. Jag vill forma den men jag kan inte längre utan hoppet. Någon som vet var man gräver efter nytt?

Jag har inte orkat läsa de bloggar jag vanligtvis följer. Exempelvis Marcus Birro och Finnjonnas. Trots att de varit i helvetet och återvänt, och nu har en liten bebispojke som äntligen fått stanna. Jag borde jubla, men gråter mest av längtan efter densamma, fast min. Vår. Som tillfälligt hopplös klarar jag inte att läsa det här för jag är rädd att bli utan och kvar på förlorarsidan. Kanske idealiserar jag föräldraskapet? Kanske är det lögn att det är "det största"? Kanske blir man inte lyckligare än man gör sig? Och kanske blir jag sviken av min fluffiga dröm...men ge mig en chans att veta!

Vet någon vägen från subcutis genom dermis för att nå epidermis, där hoppet ligger på lur?

.