På en och samma dag

Min stora hårda dipp beror med all sannolikhet på att flickorna skulle ha kommit till oss levande nu, ca 4 månader efteråt. Hela 4 månader utan livet i magen med förlorade planer! Sprungit ifrån oss med atleters kraftfulla steg. Drömmen dog på en sekund och har varit död sedan dess. Vi springer dåligt jag och Kärleken med våra pinniga sköra ben. Det är som om tiden har blivit snabbare och passerar oss utan att ta minsta hänsyn till att vi behöver komma ikapp. Inte hinna med men åtminstone ikapp, ibland! Jag blir ett år äldre varje dag och varje dag är jag ett år längre ifrån våra förstfödda, möjligen enda födda. Tiden är inte nådig och jag är ljusår ifrån den magiska känsla ett sommarlov för barnsliga ben kunde ge.

Sommarmorgon på TV kl 09.00, havrepuffar i lingonmjölk, göra entré i den nya dagen med röda träskorna, i lekparken en kompis som väntade med äventyr och macka i ryggan, skog, koja, svarta sjöar, soliga klippor, hoppa twist, dricka solvarm saft, plåster överallt, bygga lådbil, bygga vad som helst, viska, skratta, sätta upp det gula tältet, läsa Kamratposten i sällskap av knott och myror, cykla ikapp, byta färg- och formglada suddisar, sova på balkongen och bli livrädd. Allt det där på en och samma dag!

Jag blir gammal på en dag. Ägnar mig åt att åldras. 100 år utan magi och passion, utan barnsliga ben och solvarm saft. Allt är utan på en och samma dag. En livstid. Jag har köpt mig plåster och färglada suddisar och ska låtsas mig till ungdomlig lycka...