Du kan stoppa din Metro...

En helt vanlig torsdags morgon och jag hörde något signalera mellan drömmen som behövde bli drömd och den verkliga väckarsignalen. Jag kunde inte skilja på vilken signal jag skulle vakna till så jag vaknade ändå. Signalen som tillhörde vad som verkade en fjärran telefon var min och personen i andra änden var också min. Min man. Han meddelade stressat att jag kunde sova vidare då det hade brunnit i soprummet intill min arbetsplats och att röken gjorde det omöjligt att arbeta innan saneringen klarats av, på måndag. Kollegan som försökt signalera mig under morgonen gav upp kampen om den drömmande Johburs uppmärksamhet. Message recieved, och jag somnade om.

När jag lyckats med omsomnandet började det ringa i alla möjliga apparater samtidigt. I den rosa drömtelefonen, mobilen, fasta telefonen och väckarklockan. Utanför tutade en båt! Jag gav upp, gick upp och lyssnade av. Inga meddelanden och jag blev ilsk! Här har världens tröttaste Johbur en välförtjänt sovmorgon och de som inkräktar tusenfalt har inget viktigt att meddela! Phfnys! Slängde gummiväckaren från Ikea i väggen och kokade kaffe. Ska man vakna så ska man vakna med besked till ännu en torsdag.

En sådan torsdag som inte lämnar något åt fantasin och som ställer sig i vägen som snubbeltråd framför dörröppningarna. För att göra någon nytta i min tillfälliga arbetslöshet tog jag de tunga kassarna med återvunnen plast, metall och papper med mig ut i hallen. Där hade dörren svullnat av den fuktiga torsdagsluften och jag kom inte ut! Inte på något sätt. Världens alla svordomar till trots. Källarvägen blev min räddning, och min död.

Väl ute i dimman balanserandes på en månadslast flaskor, hämtmatförpackningar, plastbyttor och metallpinaler gick källardörren inte att stänga! Den sista svordomen, ännu hemlig för mänskligt öra, och en kick senare hörde jag bakom ryggen ett ivrigt: "Hallå! Hallå där!" Vem vågade hallåa mig i ryggen och pocka på sådan enerverande uppmärksamhet när mitt viktiga uppdrag höll på att stänga sig ute...inne...ute? Rösten fortsatte: Hallå, är det du som har flyttat in här? Hur trivs ni? Har ni fått barn? Vill ni ha en Metro nästa gång jag har vägarna förbi? Jag brukar promenera förbi och lägga tidningar hos grannarna ibland. Vill ni ha en då kanske? Visst är det ni som fått tvillingar? Grannen intill har skvallrat. Det här är min gamla mamma...

Jag svarade "jaha" och "ja" på allt med tillägget att vi förlorat våra barn.

Utan den där tankepausen som visar när någon tänker till, och med samma jobbiga tonfall fortsätter rösten: Jasså, ja, det var ju tråkigt. Men då är det bara att ta nya tag och kämpa vidare. Sånt är livet. Se bara på min gamla mamma här! Hon är ju gammal nu och det är naturens gång (den förvirrade åldringen vid hennes sida såg genast tyngd och sårad ut). Bara att gå vidare. Jag har jobbat hela mitt liv inom vården. Jag bor några kvarter bort, huset med de blå blomställningarna. Ja, men välkommen då! Jag tar kanske med en tidning nästa gång. Hej.

"Jaha, ja, tack."

I bilens trygga framsäte och med ett tryck på låset brast jag i tusen bitar till ljudet av min rasslande plåtsamling. För svullna dörrar, vansinniga grannar, döda flickor, tung last och en ful jävla torsdag!

.