Vattenfast bottennapp

Det är en ny Johbur som står i solen och önskar snöstorm, det är så det tycks men skenet bedrar. Det är samma Johbur som alltid gillat oväder och innemys, samma Johbur som inte får tummen ur att ringa frissan och envisas med hårklämmor och taskigt fall. Samma gamla som står och kisar med vattenfast mascara på oregerliga fransar och längtar efter att måla väggar i nya huset. Vattenfast färg! Alltid vattenfast.

Skillnaden på mig och mig är att jag har blivit mer grundläggande. Flickorna har hjälpt mig dit. Jag är på botten, där alla fiskar är lika fula och jag börjar se nyttan med den kletiga vassen. Allt jag någonsin tänkt, tyckt och känt har trillat av mig, och nu har jag chans att bygga nytt av bättre material. Nytt bygger jag på ytan och gammalt tar jag med mig nere från dyn, med hjälp av stora fiskstim. Nytt blir gammalt, gammalt blir nytt.

Vi hamnar på botten när vi sörjer och där är alla lika. Vi kan kika upp mot ytan som glänser ikapp med solen och se våra spegelbilder. Omvända, förvrängda. Ytan blir en spegelsal på ett nöjesfält med skrattspeglar som bryter mig i delar. Men jag skrattar sällan. Fiskarna omkring mig blir bara vackrare och all ilska försvinner. Ingen har bett om förvandlingen, ingen har blivit lovad något, ingen har rätt till något...utom till oss själva.

När jag faller till botten blir jag en djupare kopia av mig, en fulare fisk men en bättre, en ledsnare lax men en ödmjukare, ett bräckligare ben men ett tålmodigt. Jag har fått simblåsa och strömlinjeformad kropp och börjar anpassa mig till vattnet!