Ibland i sina försök till någon slags tröst, riktad till mig som ofrivilligt barnlös, har jag under åren fått veta att allt inte är glimrande fantastiskt bara för att man har barn! Nej, det är tydligen väldigt jobbigt och tid för varandra eller sig själv är en bristvara. För att inte tala om sexlivet! Ibland sover man knappt och blir så förbannad att man blir rädd. Man är orolig hela tiden och mycket mindre spontan. Frihetsbegränsad.
Är den upplysningen inget försök till tröst borde det vara ett slags ursäkt för den egna familje(o)lyckan, eller så tror desamma att jag är oupplyst, naiv eller rent av dum och vill förse mig med verklig fakta. Eftersom jag vet att jag inte är det sistnämnda och hoppas att det inte handlar om att förminska den egna lyckan, väljer jag att tro på tröst. En egendomlig variant.
Jag tror inte barn och familj löser några dilemman med jaget. Har aldrig trott. De får man arbeta med på egen hand. Jag tror inte barn serveras på silverbricka utan är fullt beredd att jobba hårt för att skapa harmoni och trygghet. Jag har varit beredd länge, troligen längre än många andra. Troligen har jag haft tid att förbereda mig och utvärdera min roll som förälder längre än de flesta och ändå kan dessa försök till tröst leda till att jag känner behov att hävda mig i frågan. Jag längtar likt förbannat efter en egen, minst lika jobbig familj! Men, jag väljer att tänka och tala kring min dröm i termer av lycka. Det är den jag sneglar på mest. Jag har under mina ofrivilliga barnlöshetsår hunnit gräva alldeles för långt ner i familjeträsket för att tro att jag ska få leva en rosa dröm. Eller ens vilja!
Ofrivilligt barnlösa har också ingått/ingår i en familj och vet vad det innebär, det är just därför vi längtar! Efter den där oförutsägbara, irriterande ljuvliga och kärleksrusiga känslan. Skulle någon alls längta om de inte hade en aning? Kasta sig handlöst ut i fullkomlig osäkerhet? Det brukar inte höra till det vanliga att extremsportare bildar familj. Ofrivilligt barnlösa lever också en sorts familjeliv, med sina obarn. Dessa obarn tar lika mycket tankekraft och bringar lika mycket oro (över att de någonsin ska få bli just barn) som vilka barn som helst. De fantiseras om dag som natt, längtas efter i sin frånvaro vecka efter månad efter år... Ofrivilligt barnlösa kan gå oftare på krogen om vi vill, men likt de flesta som bildar familj har lusten avtagit. Vi kan ge oss ut på äventyrliga och obekväma resor, en gång till, men den största resan är en hägring.
Att informeras om att familjeliv inte bara är härligt och lyckligt är som att berätta för en nyseparerad singel, som eländet till trots längtar efter en svårfunnen livskamrat, att det kan vara jobbigt med förhållande! Att hänsyn måste tas, egentiden krymper och att det tjafsas om ekonomin...Det blir så överflödigt och dumt. Längtan finns för att vi sniffat drogen och vill ha mer. Att bli tröstad som ovan i skepnad av Ruth och Astrids mamma, blir ännu mer fel. Under det senaste halvåret har både vaken och sovande tid gått oavkortat till flickorna. Dygnets alla tickande sekunder.
Jag har oroat mig för avsked, skapat minnen, ordnat minnen, valt kista, begravit mina största små kärlekar, beställt gravsten, gråtit, varit arg, känt glädje och stolthet, förälskelse, varit bitter och avundsjuk på andras ofrihet, skrivit över 180 inlägg kring barnen, legat sömnlös, fått viktproblem, diabetes, läst åtskilliga böcker om barnförlust och sorgbearbetning, blivit medlem i barnrelaterade föreningar, gått på ängla-färäldramöten, blivit vän med andra änglafamiljer, flyttat till hus med trädgård inköpt dagarna innan förlossning, oroat mig för vad vi ska fylla flickornas rum med istället, fått dåligt samvete för att jag vare sig hinner eller orkar träffa mina vänner som jag brukat, blivit ompysslad av närmsta familjen, gjort matlådor i brist på energi i köket, fått energibrist i kärlekslivet, förlossningsdepression, blivit utbränd, fått frikort på vårdcentralen, tagit brist-på-levande-barn-ledighet, haft mindre pengar kvar i månaden pga kostnad för resor till och från en avlägsen grav samt dekorationer och minskad arbetstid, knappt druckit alkohol under ett år, blivit slapp och otränad och älskat förbehållslöst...
Jag har fullt upp med att vara mamma till en Ruth och en Astrid, och till drömda obarn. Det är inte alltid glimrande fantastiskt, ibland sover jag knappt!
"...om någon av oss varit hennes mamma, så hade denna mamma mitt i sin berusning, sin kättja, sin glädje, sorg eller ilska, hela tiden tänkt på henne och undrat var hon var. Modersinstinkten hade oavbrutet roterat som en sökande radarantenn, registrerande minsta rörelse från den lilla. Det är så det fungerar, det vet jag nu när jag själv har barn. Barnet finns där alltid, i ögonvrån, i tankarna, i sömnen. När man ska koppla av och vet att barnet är i trygghet hos någon annan roterar radarn lika fullt. Den går inte att stänga av. Det är det som är den förbannade ofriheten."(Hermanson, Marie: Musselstranden).
